Lasse Grönroos: Jag läste Lordis biografi och insåg hur lurade vi blivit

Min kollega Petter Lindberg smällde en tegelsten till bok på mitt arbetsbord och frågade om jag vill läsa den. Den var för tung för att kasta i huvudet på Petter så jag tänkte “varför inte?”.

834 sidor Lordi. Min första tanke var att skumma igenom den och titta på bilderna. Men boken visade sig vara fängslande och välskriven och jag kunde inte sluta läsa efter att jag öppnat Lordiary.

Boken är skriven av Maria Jyrkäs och Tomi ”Lordi” Putaansuu själv, som i egna ord återger hela monstermannens liv. Han poängterar att det är Mr. Lordi och inte Tomi som talar i boken. Tomi var gift 2005–2016 men att det fanns en hustru med i bilden nämns kort en enda gång.

Desto mer talande är alla de otaliga intervjuerna med forna och nuvarande medlemmar och en drös av människor i bandets närkrets. Boken bjuder på mycket snaskig läsning.

Lordiary visar att Lordi är en maniskt driven person som brinner för sin grej och avgudar åttiotalets hårdrock. Att uppträda live njuter han inte så mycket av, men att pynja och designa nya dräkter och skivomslag är som julafton för honom.

Han älskar storslagna galna idéer och godtar inga ”nej” på vägen.

Hur fel bilden av Lordi egentligen är i Finland

Det envisa sinnet har fört bandet långt, men på en punkt gav Lordi till sist upp: Efter att ha slagit huvudet i väggen i flera år insåg han att Lordis karriär i Finland var död. I hemlandet skyddes Lordi som pesten.

Varken han själv, managementet eller skivbolaget kunde förklara varför det var så illa ställt på hemmaplan. Samtidigt turnerade de ju världen runt inför hänförda fans.

Vidden av bandets popularitet och hur mycket de turnerat utomlands hade jag inte riktigt förstått. Jag, liksom många andra finländare, har närmast fått läsa kvällstidningarnas negativa nyheter om bandets inhemska motgångar. Lordi har fått något av en pajasstämpel här hemma.

De kunde vara huvudakt på festivaler i Europa med tiotusentals människor i publiken. De turnerade på stora Ozzfest i USA och Lordi fick hänga som en likvärdig kollega med sina barndomsidoler Kiss, Udo Dirkschneider och Ozzy Osbourne. De turnerade med Type 0 Negative och Danzig ville ha dem som uppvärmare.

Det är beskrivande när Lordi berättar hur deras spanska trumteknikern Armando år 2008 sade sig vänta som på julafton att få komma till Lordis hemland och se dem spela inför en extatisk hemmapublik.

Gigen i Europa drog fullt hus och stämningen var på topp. ”Hold your horses”, sa bandet. Till sist spelade de i Ylläs i skidcentrets restaurang. Det är så hemskt att läsa så man börjar nästan gråta. Restaurangen var nästan helt tom förutom på några fans och två fulla tanter som skrek efter dansmusik.

När dokumentaristen Antti Haase föreslog att man skulle göra en lång dokumentär om bandets strapatser såg man det på skivbolaget som ett sätt att rätta till missuppfattningar kring bandet och få slut på Lordi-hatet.

Jag såg själv filmen Monsterimies och inser nu att det mesta i dokumentären är vinklat eller ren lögn.

Den största dimridån läggs i dokumentären då man ger tittaren intrycket att Lordis karriär mer eller mindre barkade åt helvete överallt, men att man i slutet ändå lyckades få till en trevlig festivalspelning någonstans i Europa.

Haase valde att inte nämna att bandet de facto hela tiden turnerade omkring i övriga världen, gav ut skivor och var ett relativt stort namn.

I slutet av boken säger Lordi att det största misstaget någonsin var att anlita Antti Haase för dokumentären.

Hatet mot presskåren i Finland är påtaligt. Eurovisionseuforin byttes hastigt ut mot illvilligt grävande efter dåliga nyheter - vilket bandets karriär varit kantat av, ibland på grund av eget fel, ibland till följd av utomstående faktorer.

Men kruxet är all den aktivitet och succé som Lordi har uppnått under alla dessa år, som kvällstidningarna totalt har ignorerat eller tystat ner.

Även jag har låtit mig luras av en ganska snedvriden bild som skapats av de finska medierna och av Lordi-dokumentären.

Hur allt ont var Eurovisionens fel

Jag var en av de som firade då Lordi år 2006 segrade i Eurovision Song Contest i Aten med Hard Rock Hallelujah. Det var samma dag som min vän Marcus Rosenlund gifte sig. Från efterfesten ramlade vi in på hotellets bar just då poängräkningen blev klar och Finland vann den historiska eurovisionssegern.

Jag var också en av alla de som snabbt glömde bort Lordi. De inbitna Eurovisionsfansen vände Lordi ryggen så fort lamporna hade släckts i arenan i Aten.

Lordi vädrar länge och bittert i boken hur de sögs med i en falsk tilltro till en succé som skulle visa sig vara ett luftslott. Det gjordes allt från tuggummipaket för barn, tecknade seriealbum och all världens fåniga reklamprylar med Lordis fula nuna på.

Den sorglustiga Rocktaurant-restaurangen i Rovaniemi öppnades och torget döptes om efter stadens guldgosse.

Jag tycker fortfarande att imagen är för barnslig för sitt eget bästa och Lordis sångröst är inte alltid min tekopp, men jag lyfter på hatten för den glöd och energi som brinner innanför monstervästens svettiga och nitbeklädda latexbröst

Lasse Grönroos

Men de hårda fansen från Japan kom sporadiskt till Lappland för att äta och titta på Lordi-prylar. Lokalbefolkningen gick inte ens nära restaurangen trots att det delades ut gratis middagskuponger på stan.

Efter ett par år gick restaurangen omkull. Lordi hamnade i gräl både kring dokumentären och tv-serien Kuorosota som han var med i. Ingendera förde med sig något positivt för bandet, tvärtom.

Men var bakslaget Eurovisionens fel? Till stor del tror jag det, därför att ESC är lika irrelevant för finska hårdrockare som Tanssii tähtien kanssa.

Och den åttiotalshårdrock som Lordi representerar är motsvarande ett stort mysterium eller skämt för ESC-fansen. En journalist trodde genuint att det var någonting i stil med Rölli-trollet det handlade om då Lordi skulle göra en ruskig skräckfilm.

Utan ESC skulle bandet aldrig ha fått så mycket publicitet i pressen. Efter segereuforin handlade dock publiciteten till största delen om enbart negativ press – ifall vi ska tro på Lordis ord – så kanske all publicitet trots allt ändå inte är god publicitet. Utan ESC hade Lordi fått bygga upp sin image och kanske undvikit det värsta hatet i Finland. Amerikanerna vet inte vad Eurovisionen är för någonting så att Lordi vunnit en sångtävling påverkade knappast hans karriär där.

Nörden och suputerna

Till Lordiary-bokens största förtjänster hör att boken inte förskönar de enskilda medlemmarnas personlighetsdrag eller de jobbiga stunderna i bandet.

Jag, liksom säkert de flesta andra utanför den närmast sörjande kretsen – om jag tillåts använda en nedsättande term i det här sammanhanget – vet inte ett skvatt om typerna bakom maskerna. Förutom Tomi Putaansuu själv, som man vet en del om.

I boken får vi veta att gitarristen Amen de sista åren i bandet var en börda för hela bandet och alla omkring dem. Orsaken var långt hans eskalerande alkoholism som gjorde mannen outhärdlig att resa eller arbeta med. Dels påverkade drickandet hans spelande och dels motivationen.

I svallvågorna efter merchandise-krisen och andra kriser vantrivdes Amen med allt och alla och betedde sig så illa att man undrar hur han inte tidigare fick sparken ur bandet. Han var dock originalmedlem och en av de populäraste karaktärerna bland fansen.

För den gravida keyboardisten Hella var det inget nöje att vaka varenda natt då en fyllbult skrek och härjade och spelade Popeda för full volym på turnébussen.

Trummisen Kita var länge den drivande motorn tillsammans med Lordi själv, men han hade ganska egoistiska tankar om sina egna låtars förträfflighet och såg inte alltid det goda i banddemokrati.

Första keyboardisten Enary gav på käften åt en bandmedlem och efter det fick hon sparken. Efter det fick man inte ens nämna Lordis namn i hennes närvaro.

”Dricker du sprit” frågade Lordi nya trummisen Otus och fick till svar att han visst gör det då och då ibland och de gångerna ordentligt.

Det visade sig att Otus efter första giget med bandet halsade en hel flaska vodka i två klunkar och på den vägen fortsatte hans äventyr i bandet dag efter dag tills kroppen gav upp och Tonmi Lillman (som han hette på riktigt, han ändrade sitt namn efter en felstavad tatuering) dog av en plötslig sjukdomsattack.

Lordi själv då? Hans levnadsvanor är ganska hårresande de med: han kedjeröker, äter choklad och dricker cola som andra dricker vatten. Det är hans ständiga diet.

På det mentala planet är han som ett litet barn vars fantasi har större och bredare vingar än vanliga dödligas. Han är arketypen för den nördiga hårdrockssamlaren som i timtal kan prata om sina älskade Kiss-bootlegs, men som inte har en aning om vad resten av världen talar om. Sport är till exempel helt ointressant för honom.

Men han är kreativ som fan. Det är Lordi själv som fixar och bygger deras dräkter hemma i bastun i Lappland. Det är hans som ritar skivomslagen och gör 100 000 andra saker som hör ihop med varumärket Lordi.

Han super väldigt sällan och då han gör det så rör han inte öl utan dricker whisky.

Och han slutar aldrig jobba. Vilket hittills lett till åtminstone en allvarlig burnout.

Jag kan inte säga att jag varit ett stort fan innan jag läste boken och jag är inte ett större fan nu efteråt, men jag kommer hädanefter att se på bandets gig och utgåvor med helt andra ögon.

Jag tycker fortfarande att imagen är för barnslig för sitt eget bästa och Lordis sångröst är inte alltid min tekopp, men jag lyfter på hatten för den glöd och energi som brinner innanför monstervästens svettiga och nitbeklädda latexbröst.

PS. Tack för boken Petter.