Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Jonas Jungar: Kan ni ta bort mig från er artikel? Allt fler vill bli av med spåren man lämnat efter sig på nätet men så enkelt är det tyvärr inte

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Bildtext Det är uppenbart att många i dag ägnar sig åt digitalt detektivarbete på sig själv, för vi nås med jämna mellanrum av önskemål om att avpublicera/ändra/skriva om tidigare publicerade artiklar eller inslag, skriver Jonas Jungar.

Svenska Yle får regelbundet önskemål om att ta bort information om eller bilder på någon vi intervjuat. Det är tyvärr sällan vi kan tillmötesgå sådana önskemål. Medierna omfattas inte på samma sätt av “rätten att bli glömd” på nätet.

Vem av oss har inte googlat sitt eget namn? Och kanske höjt på ögonbrynen över vad man hittat.

Gamla resultat från någon idrottstävling i skolan, en namninsamling man deltog i för flera år sedan, den där förtroendeposten man tackade ja till i ett svagt ögonblick, det där misslyckade fotot som lokaltidningen tog av en på julmarknaden, det klumpiga svaret man gav i en gatuenkät. Och så vidare.

Internet glömmer aldrig, även om man kanske själv låtit något gammalt klavertramp falla i en barmhärtig glömska.

Det digitala fotavtrycket varar i princip för evigt, och ens ”googleidentitet” är kanske inte den man önskade att den vore.

Internet glömmer aldrig, även om man själv låtit något gammalt klavertramp falla i en barmhärtig glömska

Det är uppenbart att många i dag ägnar sig åt digitalt detektivarbete på sig själv (och säkert också på någon annan…), för vi nås med jämna mellanrum av önskemål om att avpublicera/ändra/skriva om tidigare publicerade artiklar eller inslag.

Oftast är det ganska uppenbart vad som är orsaken: man vill gärna framstå på ett visst sätt i offentligheten, och allt som kunde ”störa” den bilden vill man bli av med.

Annorlunda uttryckt: jag vill inte att det här är sådant som dyker upp om någon googlar mig.

Eller: jag vill inte längre förknippas med de åsikter jag uttryckte då för länge sedan.

Kanske man söker jobb, kanske man söker sig en ny identitet efter ett jobbigt skede i ens liv eller kanske man helt enkelt bara vill göra sig så anonym och osynlig som möjligt.

Det är uppenbart att många i dag ägnar sig åt digitalt detektivarbete på sig själv

Det är väl ett rimligt önskemål kan man tycka? Vill någon inte figurera i ett offentligt sammanhang så ska man väl ha rätt att ”bli raderad” från nätet?

EU:s dataskyddsförordning liksom också EU-domstolens så kallade ”rätten att bli glömd”-dom styrker i och för sig den principen.

Men märkväl: den rätten gäller inte journalistik, alltså sådant som medierna publicerat. Här väger yttrandefriheten och allmänhetens rätt till information tyngre än rätten att bli glömd. På samma sätt resonerar Opinionsnämnden för massmedier i sitt principbeslut.

Yle har därför mycket strikta villkor tröskel för avpublicering (eller redigering i efterhand), vi gör undantag endast i mycket exceptionella fall.

Det gäller t.ex. om en domstol kräver det, om det finns andra juridiska risker inbegripna eller om det finns särskilt vägande mänskliga hänsyn (exempelvis för att skydda offer eller anhöriga i samband med olyckor eller brott).

Det låter kanske hårt och kompromisslöst. Är det faktiskt så viktigt för Yle att till exempel ett uttalande av en för allmänheten totalt okänd person hänger kvar i en flera år gammal artikel? Vari består det journalistiskt relevanta som absolut behöver bevaras för eftervärlden?

Det första argumentet handlar om journalistiken som historieskrivningens första utkast. Det medierna publicerar blir en del av dokumentationen över vad som hände i samhället vid en given tidpunkt. Det var sant just där och då.

Allt innehåll vi publicerar bidrar till den tidsbilden, inte bara tunga politiska och samhälleliga beslut, utan också det som gäller folks vardagsliv, värderingar, åsikter, trender.

Vanliga nedslag i vanliga människors liv, helt enkelt. Det har – sammantaget – ett självklart journalistiskt värde, även om det enskilt kan tyckas handla om ovidkommande detaljer.

Det medierna publicerar blir en del av dokumentationen över vad som hände i samhället vid en given tidpunkt. Det var sant just där och då.

Det andra argumentet handlar om konsekvens. Vi kan inte slumpmässigt börja redigera om lite här och där enligt de önskemål som råkar komma in, då får vi snabbt en ”schweizerost” i innehållet där vissa namn, bilder eller uppgifter har raderats medan annat lämnats kvar.

En strikt linje är tydlig för alla, och enklare att tillämpa.

Det betyder inte att vi ger kalla handen varje gång. Visst har vi under årens lopp ändrat i redan publicerade artiklar, men bara då vi ansett att något av de ovannämnda villkoren faktiskt uppfylls.

Regelrätta faktafel rättas dessutom alltid i enlighet med det som Journalistreglerna stipulerar, det säger sig självt. Men önskemålen om avpublicering och/eller efterhandsredigering handlar väldigt sällan om sånt.

Förresten, man är inte enbart på mediernas nåder i den här frågan, man kan också vända sig direkt till Google med sitt önskemål. Åtminstone tidigare vet jag att Google varit förhållandevis tillmötesgående, men det kan ha förstås ha ändrat.

Men annars är nog den krassa tumregeln att det som en gång lagts ut på nätet (av dig själv eller av någon annan) stannar där för evigt. På gott och på ont. Det får vi helt enkelt leva med.

Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik.

Diskussion om artikeln