”Men han var man” – scenkonststuderande hedrar den nyss bortgångna feministen och författaren Wava Stürmer med en diktkavalkad
De hoppades att kunna välkomna henne som hedersgäst på premiären men den första novemberveckan avled hon 93 år gammal.
Bara en vecka före Wava Stürmers bortgång fick scenkonststuderanden på Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad rättigheter av henne för att producera en scenisk diktföreställning på grundval av hennes dikter.
Författaren Wava Stürmer är död
Stürmer avled på svenska dagen i en ålder av 93 år.
Enligt Wava Stürmers vilja fick de göra den här föreställningen utan att måste betala för rättigheterna. Stürmer bodde i Jakobstad och är mest känd för sina feministiska dikter och sånger som hon skrev på sjuttiotalet.
Sången Vi är hälften, vi är många som hon skrev texten till har blivit något av en signaturmelodi för den feministiska kampen i Svenskfinland och också i Sverige.
Men Stürmer har även haft stor betydelse för andra österbottniska författare genom att driva ett litteratursällskap i sin skrivarstuga och så var hon 1973 med att grunda det första förlaget i Österbotten: Författarnas andelslag. Och så var hon en kongenial skildrare av livet i småstaden ”Jeppis”.
Det är alltså inte utan orsak att Novias scenkonstelever ledda av Gabriele Alisch valde att sätta upp just hennes dikter och just i Jakobstad. Den färdiga föreställningen blir nu en föreställning in memoriam, en minnesruna i diktform om henne och hennes litteratur som har haft så stor betydelse i och för trakten.
Wava och Jag
Det ska sägas direkt: dikterna som har valts är förvånansvärt aktuella, både de äldre och de yngre. Wava och Jag heter föreställningen med de iscensatta dikterna. Jaget i rubriken syftar på eleverna som framför hennes dikter. Och man kan lugnt säga att deras ungdomliga iver gjuter nytt liv i hennes författarskap.
Dikterna som valdes kretsar i stort sätt kring tre teman: kvinnornas frigörelse, livet i småstaden och så kärleken, förstås.
Du
kom litet närmare
så nära att det känns
så nära
att det inte längre är
du
Kärleksdikterna är universella som kärleken är. De mår bra av att reciteras av unga röster. Småstadsdikterna, eller Jakobstadsdikterna som de ju de facto är, framförs också de med stor inlevelse och förståelse. De flesta som studerar på Novia har ju flyttat dit ur antingen ännu mindre, liknande eller större samhällen.
De feministiska dikterna lever däremot ett eget liv. Mycket som Wava Stürmer opponerade sig mot på sjuttiotalet har ju förändrats och jämlikheten är mycket större idag än den var då. Eller är det så?
Under presskonferensen samtalade jag med en av de medverkande, Sissel Englund, om just det:
– Fastän flera av dikterna är ganska gamla är sakerna de handlar om fortfarande viktiga idag. Också dikterna som är samhällskritiska är fortfarande viktiga. De tar upp punkter som vi fortfarande kan relatera till.
Hennes medspelare Lukas Löfdahl är av samma åsikt:
– Jag har inte tänkt på att det är ett feministiskt budskap. Det är bara ett konstaterande: Så här är det!
Sissel Englund håller med honom:
– Nu har ju saker ändrats till det bättre. Men man kan fortfarande se saker i samhället som dikterna pratar och diskuterar om. Det finns fortfarande det här att det är klart att du ska stanna hemma och ta hand om dina barn. Du är en mamma. Och åt samma håll: Vad menar du med att du vill ha pappaledigt. Du är mannen i familjen. Du ska fara till arbete. Det finns fortfarande kvar, fast det har blivit bättre.
Min lilla stad
Hon pratar också med mig om Jakobstadsdikterna.
– Man märker av att dikterna handlar om en mindre plats. Och man märker också specifikt att ja, det är om Jakobstad. I en av dikterna som jag framför nämner Wava Stürmer till exempel Strengbergs klocka.
Vi har här ingen varaktig stad.
Någon har många städer
har få, eller ingen.
Alla städer är obeständiga
föränderliga fortlever
bara i någons minne.
Så som kvarnarna på Kvarnbacken
nu finns
endast som minne hos vindarna.
– Genom saker hon beskriver känns det lite som att tiderna har stannat i Jakobstad. Ibland känns det som om absolut ingenting händer. Man kommer in och känner hur lätt som helst att, ah, det har inte hänt någonting på, typ, tio år.
Sanna hennes ord? Frågan mår förbli obesvarad här. Men man kan ju se och titta på föreställningen i Jakobstad eller låna och läsa en av Wava Stürmers lyrikböcker för att få ett eget svar.
Jag vill ha dej.
Inte domkyrkan.
Inte museet.
Inte kokt lax.
(senare kanske)
Inte ens saluhallen,
fast den ska vara så extra.
Bara dej, dej, dej.
I dag.