Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas

Från 2015
Uppdaterad 27.11.2015 14:21.
anonym kvinna #hurmårdu
Bild: Petter Sandelin

Det började antagligen i dagis för mej. Jag kände mej oälskad. Dagistanterna luggade mej när jag gjort något fel.

På en dagisavslutning hade jag en brunoch vit klänning på mej som var från utlandet. En av flickorna sa att det var bajsfläckar på den och jag blev väldigt ledsen för jag tyckte den var fin.

I lågstadiet blev jag mobbad, utstött... fick inte vara med för den jag var. Min lärare i ettan och tvåan örfilade mej när jag gjorde något fel. Kände mej verkligen utstött och oälskad. När vissa i min klass började säga saker om min familj och om min mamma började jag till sist hålla med dem, och det fick mig att hata mej själv. Vi var alltid
uppdelade i gäng, vi coola mot nördarna. Kände mej så ful så att mamma fick köpa smink åt mej när jag bara var 11 eller 12.

I högstadiet blev det bättre. Men jag satt mest och var tyst. I nian så hände det något, vet inte vad men jag började håna lärare som var svaga och osäkra. Blev stor på mej och blev också själv en mobbare. Och alla tycke det var kul och skrattade och det kändes som någon verkligen tyckte om mej.

Jag kände mej panikslagen inombords och alla elever som var coola tittade på mej som jag vore en liten skit. Var rädd för att bli slagen av en i klassen för han var vildast och brukade slå flickor.

Jag kunde inte gå och äta ensam till matsalen eftersom jag inte klarade av att se de från lågstadiet. De skrattade men jag vet inte om det var åt mej. Men jag blev så ledsen och jag vågade aldrig gå själv och äta så jag åt inget på hela dagen vissa gånger. Och det kändes tungt. Än idag har jag svårt att gå och äta ensam.
Det har blivit lite bättre men det är svårt.

Jag mådde jätte dåligt och jag sa till min akompisar i högstadiet att jag ville ta livet av mig. Jag mins inte om de sa något eller inte. Men jag kände mej ensam väldigt ensam. Jag pratade med skolans kurator men hon var jättedålig. I lågstadiet berättade jag om mobbningen men lärarna gjorde inte så mycket. Jag kände att jag inte kunde prata med min mamma om det, för hon förstod inte. Hon ville inte förstå, för på den tiden hon växt upp så pratade man inte om känslor.

Sen började jag i yrkesskola. Flyttade från allt! Det kändes som jag började få ett liv då jag slapp att se dem som mobbat mej. Men grupperingarna fortsatte där och jag tycket inte alls om allmäna ämnen i yrkes 1:an. Men det blev bättre i 2:an.

Sen kom en tid när jag inte orkade med mej själv. Jag ville vara som alla andra och ha någon att tycka om och jag föll för den som var med många flickor... Jag började dricka på internatet där jag bodde jag mådde så dåligt.

Till sist orkade jag inte längre med allt elände, så jag gick till skolhälsovårdaren och pratade med henne. Det kändes som någon för första gången lyssnade på mej! Hon frågade efter några gånger om jag skulle vilja gå till en psykoterapeut? Det tog ett tag innan jag gick med på det men jag träffade henne och jag har gått till henne i fem år nu. Nu har jag blivit för gammal att gå där, men jag har fått mycket hjälp och är evigt tacksam för att hon finns. Jag tog också depressionsmedicin och det hjälpte först men sen avtog effekten.

Idag mår jag bättre jag har en yrkesutbildning och en specialutbildning. Jag jobbar och jag har sambo. Men jag kan känna att min depression är inte över och att jag behöver fortfarande hjälp för allt jag varit med om.

Jag har varit deprimerad i ett halvår nu och mått dåligt av att jag inte får gå i psykoterapi mera. Jag funderar också över mitt vardagliga liv och vad jag ska göra: studera? Jobba? Har jätteångest över allt jag borde hinna med.

Det känns ofta nu i 20-års åldern att jag inte har vänner, bara min pojkvän. För det känns som jag har slutat lita på alla och tror alla utnyttjar mej. Jag gråter ganska ofta och orkar inte diska och ta itu med saker i vardagliga livet. Mår väldigt dåligt just nu. Min sambo blir också ledsen
över att jag är så här och han funderar vad jag har för fel. Men han stöttar mej ändå för han vet att jag stöttar honom om det är något.

Jag känner mej för trött just nu för att ta kontakt med en psykolog eller psykoterapeut.

Jag tycker att man borde få mera och bättre info om mobbning och utanförskap i högstadiet och se till att det inte händer. Så det inte är så många som blir deprimerade. Ge kurser åt föräldrar redan i barnens dagisålder eller yngre för det är där det börjar. Kanske till och med införa att obligatoriskt gå hos psykolog i lågstadiet.

Psykologbesök är väldigt tabubelagt fortfarande. Jag har berättat åt min mamma och pappa att jag går till en psykolog men aldrig berättat om att jag har tagit depressionsmedicin. Men min sambo vet allt detta. Man behöver inte berätta heller men jag skulle önska att jag kunde berätta för släkt och vänner om att jag mår dåligt.

Mitt råd till er som känner att ni mår så dålig är att söka upp en psykolog/psykoterapeut så fort som möjligt.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle