Så planerade Ryssland att ockupera Ukraina – och därför misslyckades planen
När de ryska styrkorna inledde den storskaliga invasionen av Ukraina den 24 februari var planen att ta kontrollen över det ukrainska samhället på tio dagar. Men det ryska anfallet körde snabbt fast utanför Kiev och operationen slutade i en snopen reträtt.
Enligt en rapport från det brittiska forskningsinstitutet Rusi (Royal United Services Institute) skulle Ukraina ockuperas och sedan anslutas till Ryssland i augusti 2022.
För rapporten hade Rusi tillgång till material som den ukrainska generalstaben samlat in under krigets inledningsfas och striden om Donbas. I materialet ingår dokument och annan information som samlats in från erövrade ryska ställningar.
Blixoffensiv för att slå ut statsledningen
Den ryska invasionsplanen grundade sig på snabbhet. Målet var att snabbt svepa in i Kiev, döda eller tillfångata den ukrainska statsledningen och sedan tillsätta ett eget marionettstyre.
Den ryska övermakten väntades skrämma ukrainarna till passivitet och tvinga ukrainska politiker och tjänstemän till samarbete.
För att uppnå målet eftersträvade Ryssland ett överraskningsmoment, samtidigt skulle den ukrainska militären bindas och inneslutas i Donbas.
I söder skulle de ryska styrkorna avancera längs kusten till Odessa. Enligt planen skulle den ryska marinen landsätta styrkor för att stödja marktruppernas snabba framryckning.
Planerade utrensningar
Efter tio dagar skulle det ryska nationalgardet Rosgvardija och underrättelsetjänsterna ta över. Deras uppgift var att tillsätta ett nytt styre. Enligt planen skulle chocken efter den snabba invasionen ha lamslagit det ukrainska samhället och maktövertagandet skulle därför vara enkelt.
Den ryska underrättelsetjänsten hade på förhand gjort upp listor där ukrainare delades upp i fyra kategorier enligt hur samarbetsvilliga de förväntades vara:
Kategori ett bestod av personer som skulle likvideras.
Kategori två skulle skrämmas att tvingas att samarbeta.
Kategori tre ansågs vara neutrala som kunde övertalas att samarbeta.
Kategori fyra ansågs vara villiga kollaboratörer.
Med andra ord fanns det långtgående planer för utrensningar och terror i det ockuperade Ukraina.
Motstånd och felberäkningar
Som känt är klarade Ryssland inte av att genomföra sin plan. Ukrainas motstånd visade sig vara mycket hårdare än Ryssland hade räknat med. De ryska kolonnerna körde fast utanför Kiev där de led svåra förluster. Efter en dryg månad tvingades de ryska styrkorna att retirera norrut.
Men under krigets första timmar såg planen ut att fungera. Den ryska militären hade ett överläge på tolv mot ett i materiel och soldater norr om Kiev och det ukrainska försvaret kring huvudstaden var glest. Men sedan gick det fel.
Rusi–rapporten lyfter fram flera orsaker till att den ryska offensiven bröt samman. Ryska befälhavare insåg redan på dag tre att planen inte fungerade. Den ukrainska militären var inte lamslagen och de ryska styrkorna mötte häftigt motstånd.
Samtidigt blev det klart att Ukrainas underrätelsetjänst hade lyckats identifiera, isolera och förstöra de ryska specialstyrkorna som skickats till Kiev för att slå ut den ukrainska ledningen.
Det här var ett stort bakslag ‒ att döda eller gripa den ukrainska civila och militära ledningen var nyckeln till Rysslands segerplan.
Oförberedda styrkor
Eftersom planen krävde ett stort överraskningsmoment gjordes förberedelserna och planerna i hemlighet och merparten av styrkorna som deltog var därför helt oförberedda när de gick över gränsen.
Det här ledde till förluster och bromsade upp framryckningen när de ryska styrkorna mötte motstånd.
Men den största svagheten i den ryska anfallsplanen var enligt Rusi bristen på alternativa planer som kunde ha tagits i bruk när det visade sig att de primära målen inte gick att uppnå.
Planen var detaljerad och alla ryska brigadstridsgrupper (BTG) hade noggranna order. Problemet var delvis att de här stridsgrupperna hade för få officerare och att staberna inte klarade av sina uppgifter.
Bristande taktisk kompetens
Kommunikationen mellan brigadstridsgrupperna var så dålig att alla större manövrar blev omöjliga.
Rusi konstaterar att den ryska militärens taktiska kompetens har visat sig betydligt mindre än vad analytiker räknat med.
De ryska styrkorna körde fast i långa kolonner och anfallsstyrkorna drabbades av väldiga logistikproblem.
Det här gav Ukraina tid att mobilisera. När de ryska befälhavarna till slut hunnit reda ut de värsta problemen hade Ukraina lyckats samla styrkor längs anfallskolonnernas flanker. Samtidigt utgjorde de ryska styrkorna enkla mål för det ukrainska artilleriet.
Det militära stödet från västländerna började också flöda in och det här stärkte Ukraina ytterligare. Men den ukrainska militären hade förbrukat en stor del av sina ammunitionslager under krigets inledningsfas och det här skulle senare ge Ryssland ett väldigt artilleriövertag i slaget om Donbas under våren och sommaren.
Små förluster slår ut hela förband
Rusis forskare konstaterar att den ryska militärens system för att bilda förband har stora brister. Den ryska doktrinen har utgått från att skapa så kallade brigadstridsgrupper (BTG).
Brigadstridsgrupperna består av kring 200 infanterisoldater som stöds av stridsvagnar och andra stridsfordon. Utöver det ingår artilleri och luftvärn. Mellan 600 och 800 soldater brukar ingå i gruppen.
I praktiken består en BTG av flera förband som slås samman och problem uppstår när förbandens befälhavare inte är vana att samarbeta. Avsaknaden av en underofficerskår eller vältränade yngre officerare förvärrar situationen ytterligare.
Stridsgrupperna består av en blandning av vapenslag och har en relativt liten infanteristyrka. Det här har lett till att hela gruppen kunnat utföra sina uppgifter trots att en del av dem lidit förluster.
Förstärker misslyckanden
Ryssland har svarat på det här problemet med att ansluta de oskadade delarna till andra BTG:n, men det har i sin tur förvärrat befälsproblemen.
Rusi konstaterar också att den ryska militären verkar ha en tendens att förstärka misslyckandet. Under kriget har det flera gånger blivit tydligt att de order som olika förband fått inte överensstämde med verkligheten på slagfältet.
Förbanden har fortsatt att försöka följa sina order trots att det varit klart att de getts på felaktiga grunder eller att läget ändrat sig sedan ordern gavs. Med andra ord verkar befäl som befinner sig på platsen inte kunna eller våga ta egna beslut.
Som ett färskt exempel nämns de blodiga och hittills framgångslösa försöken att storma staden Bachmut i Donbas. Staden har sedan länge saknat strategisk betydelse för den ryska krigföringen men anfallen fortsätter trots tunga förluster.
Fortsatt hot
Flera liknande fall förekom under krigets början. De ryska befälen hade fått order att kringgå motståndsfickor och fortsätta avancera. Planen gjorde det klart att motståndet väntas bli svagt.
När styrkorna sedan stötte på starkt motstånd fortsatte man att lyda ordern. Men samtidigt tvingades befälen att lämna kvar enheter för att skydda kolonnerna vilket kraftigt försvagade anfallen och spridde ut de ryska styrkorna.
Trots de uppenbara problemen understryker Rusi att den ryska militären fortfarande har tillgång till effektiva vapen och att dess mer erfarna förband visat att den fortfarande har stark potential att utgöra ett hot.