Sex saker många tror om mellanårsvalet i USA – men som inte stämmer
Sista akten i årets mellanårsval i USA utspelas i Georgia den sjätte december när den sista senatsplatsen avgörs. Men redan nu har det uppstått en delvis felaktig bild av valet. USA-forskaren Oscar Winberg rättar här till de vanligaste missuppfattningarna.
1. ”Mätningarna visade att republikanerna skulle ta en storseger”
Det här stämmer egentligen inte, eller beror på vilka mätningar man såg på.
Sajter som RealClearPolitics eller Fivethirtyeight presenterade en sammanvägning av olika mätningar och det här medeltalet gav en missvisande bild.
Det beror på att det gjordes en hel del republikanska opinionsmätningar, utförda av kampanjer eller intresseorganisationer, som förutspådde en storseger för republikanerna. De togs sedan med i medeltalet och gav en snedvriden bild.
Traditionellt pålitliga mätningar med brett sampel, som de som görs i samarbete mellan New York Times och Siena College, visade mer korrekt hur det skulle gå i valet. Men det här ignorerades av många för att de skilde sig från mängden.
2. ”Inflation var viktigare än abort när amerikanerna gick till val”
På sommaren talades det mycket om rätten till abort och hotet mot demokratin som båda var frågor som demokraterna drev. På hösten började de politiska journalisterna ifrågasätta om det här faktiskt var frågor som engagerar väljarna.
Båda uppfattades som värdefrågor som inte påverkar väljarnas vardag. Därför hävdade förståsigpåarna att det är inflation och brott som är de viktiga valfrågorna och att det kommer att leda till att republikanerna gör ett bra val.
Att säga att inflation var viktigare än abort stämmer alltså inte, utan handlar mer om vad de politiska tyckarna anser är viktigt
― USA-forskare Oscar Winberg
När resultatet kom in visade det sig att demokraterna klarat sig bra uttryckligen i stater där abort och demokratifrågan varit aktuella och att just de här valfrågorna var en viktig orsak till framgången.
Det här gällde t.ex. i de stater där man konkret tog ställning till förslag om att begränsa aborträtten i samband med valet och där det fanns ett hot om att aborträtten skulle förbjudas.
Demokraterna gjorde också väldigt bra ifrån sig i stater där det fanns republikanska kandidater som sa att de inte nödvändigtvis tänker godkänna framtida valresultat och ifrågasatte valresultatet 2020.
Att säga att inflation var viktigare än abort stämmer alltså inte, utan handlar mer om vad de politiska tyckarna anser är viktigt. En stor del av de politiska opinionsbildarna är fortfarande ofta äldre män som inte upplever abortfrågan som något som berör dem personligen. Då kan det vara svårt att se att väljarna tycker annorlunda.
Trump och hotet mot demokratin
3. ”De mest extrema kandidaterna i båda partierna förlorade valet”
Det har ofta upprepats att flera extrema kandidater inte kom in i november. Hit hör de som förespråkar en kraftig begränsning av aborträtten och inte tänker godkänna resultat i presidentval i framtiden om demokraterna vinner.
Hit hör guvernörskandidaterna Doug Mastriano i Pennsylvania och Kari Lake i Arizona och senatskandidaten Don Bolduc i New Hampshire.
Men i väldigt konservativa valdistrikt eller delstater vann de extrema kandidaterna lätt omval. Hit hör de som förnekar att Joe Biden vann valet 2020 och politiker som Marjorie Taylor Greene som blivit känd för att stödja flera extrema konspirationsteorier och hävdat att ett judiskt företag med hjälp av laserstrålar från rymden ligger bakom skogsbränderna i Kalifornien.
Och sedan säger man att de extrema kandidaterna förlorade på båda sidor, men demokraterna ställde inte upp extrema kandidater utan sådana som står i mitten politiskt.
De som är mer vänster och står nära senatorn Bernie Sanders klarade sig bra. Till exempel John Fetterman, som står Sanders nära politiskt, blev senator i Pennsylvania trots att han drabbats av en stroke och fortfarande kämpar med sviterna av den.
På lokalnivå gjorde också sådana kandidater som kallar sig progressiva och utgör vänsterfalangen i demokraterna väldigt bra ifrån sig.
Det här handlar kanske om att det bland politiska kommentatorer finns en längtan efter en moderat mittenpolitiken i det splittrade USA.
4. ”Latinobefolkningen har börjat rösta på republikanerna”
Den här tolkningen av valresultatet har lyfts fram både nu och i valet för två år sedan.
Men det bygger på att man ser latinoväljarna som en enhetlig grupp, trots att de kommer från olika länder, har kommit till USA under olika tidsperioder och dessutom har olika värderingar.
Tolkningen bygger också på att den gjorts innan hela resultatet var klart och bilden snedvrids då av de delstater som snabbt får in sitt resultat för att de t.ex. inte godkänner poströstning i någon högre grad.
Florida kom att dominera bilden trots att delstaten är ett dåligt exempel för att titta på latinoväljarna i USA. Här består nämligen latinobefolkningen av kubaner som ofta är väldigt konservativa och står republikanerna nära.
Om man ser på hela landet fick demokraterna 60 procent av latinoväljarnas röster och det är inte mycket mindre än under tidigare år. 1992 var det 61 procent, 2000 var det 62 procent och 2016 65 procent. Men i Florida vann demokraterna bara 40 procent av latinoväljarnas röster.
I Pennsylvania röstade 72 procent av latinoväljarna på demokraterna.
Här spelar också vår stereotypa bild av latinos in. Vi vet att de är katoliker och utgår ifrån att de har konservativa familjevärderingar och därför är republikaner i grunden. Men hela 75 procent av dem vill att abort ska vara lagligt.
5. ”Trumps tid är förbi och Ron De Santis är partiets nya ledare”
Mellanårsvalet var på många sätt ett val där man också försökte utläsa något om presidentvalet om två år.
Ron DeSantis blev omvald som guvernör i Florida med stor marginal och rätt snabbt efter valdagen började man spekulera om Trump var på väg ut och om DeSantis var den nästa republikanska presidentkandidaten. Men det är alldeles för tidigt att dra den här slutsatsen.
Flera gånger har eliten inom det republikanska partiet sagt att de tänker ta avstånd från Trump. Det här hände när han talade om sexuella övergrepp på kvinnor, när nynazister utförde terrordåd i Charlottesville och han tog dem i försvar och efter stormningen av Capitolium.
Då sa partieliten att nu har Trump gått för långt och nu stöder vi inte längre honom. Men i alla de här fallen kom de krypande tillbaka när de insett att Trump har mer inflytande över de republikanska väljarna än de själva.
Ron DeSantis är inte heller det enda alternativet partiet har. Det finns många ambitiösa republikaner som är intresserade av en presidentkandidatur. Hit hör Texas guvernör Greg Abbott, Texassenatorn Ted Cruz eller Marco Rubio, senator från Florida.
Så Trump kan mycket väl utmanas i framtida primärval av någon, men det betyder inte automatiskt att hans tid är över för det. Och Ron DeSantis har definitivt ingen fri passage till nomineringen.
Trump har också ofta framställts som något unikt i amerikansk politik och man talar om Trumpism som en egen ideologi. I själva verket förverkligade Trump när han satt i Vita huset det republikanska partiets agenda och inte någon egen vision. Den politik som fördes styrdes i hög grad av senatens majoritetsledare Mitch McConnell.
De potentiella utmanarna som DeSantis eller Cruz står dessutom långt för samma politik – så Trumpismens tid är inte på något sätt över.
6. ”Joe Biden är en svag kandidat och demokraterna har ingen annan”
Uppfattningen att Joe Biden är svag är seglivad.
Det här skedde redan innan han blev presidentkandidat trots att mätningarna visade att han var klar etta inom partiet. Han vann presidentvalet med ett rekordantal röster och nu har han lett demokraterna till en seger i mellanårsvalet som inte setts på tjugo år. Så varför fortsätter man att underskatta Joe Biden?
En orsak är att man kopplar ihop Bidens ibland svaga uppträdande med hur han är som ledare: För att han inte rör sig lika vigulant som Obama eller har samma lediga stil som Bill Clinton så betyder det att han också är politiskt svag och inte får igenom sin agenda.
Men Biden har varit väldigt stark politiskt. Därför är det intressant att bilden av honom som svag är så seg och att bilden inte påverkas fast han får igenom lagpaket som det stora infrastrukturpaketet.
Man kopplar ihop Bidens ibland svaga uppträdande med hur han är som ledare: För att han inte rör sig lika vigulant som Obama eller har samma lediga stil som Bill Clinton så betyder det att han också är politiskt svag
― USA-forskare Oscar Winberg
Man säger samtidigt att Joe Biden är det enda alternativet för demokraterna och frågar sig varför demokraterna är så svaga att de vänder sig till Joe Biden.
I samma andetag lyfter man ofta fram vicepresidenten Kamala Harris och konstaterar att hon är svag och osynlig. Mindre sällan lyfter man fram varför det är så. Demokraternas majoritet i senaten är så tunn att hon aldrig kan vara borta från Washington DC när man ska rösta om någonting, eftersom hon ofta är den avgörande rösten i omröstningar.
Sedan jämförs hon på grund av att hon är svart ofta med Obama, trots att han var president och kanske sin generations skickligaste politiker. Sällan jämförs hennes synlighet med Mike Pence eller andra vicepresidenter.
Samtidigt finns det i verkligheten många framgångsrika demokrater med presidentambitioner om två år eller senare. Senatorer som Cory Booker, Amy Klobuchar, eller Kirsten Gillibrand. Bland guvernörerna finns Gavin Newsom i Kalifornien eller J. B. Pritzker i Illinois.
Michigans guvernör Gretchen Whitmer gjorde ett kanonval nu och demokraterna ett historiskt val i delstaten. Men ingen talar om henne på samma sätt som man talar om Ron DeSantis i Florida.
Texten bygger på en intervju med USA-forskare Oscar Winberg.
' /%3E%3C/svg%3E)
