Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Essä: Se mörkret med nya ögon – Helen Korpak återvände till Martin Enckells Pravda – Love och Hibakusha Go Go

Martin Enckell
Bild: Smockadoll förlag

För länge sedan planerade jag ett brott. Hittade jag inte Martin Enckells sedan länge utsålda bok Pravda – Love skulle jag vara tvungen att stjäla den på ett bibliotek.

Innan jag hann komma till skott med tjuveriet råkade jag hitta ett exemplar av Pravda – Love på en loppmarknad. På titelbladet stod det ”Marianne 1987”. Hur kunde hon?

Jag slentrianstuderade nordisk litteratur och dallade omkring på campus i centrala Helsingfors. Då vi skulle prestera en essä passade jag på att som vanligt göra det lätt för mig själv och välja något välbekant. Pravda – Love (1983) och dess halvt fristående uppföljare Hibakusha Go Go (1987) var ett givet val.

Den sistnämnda hittade jag i samma veva bland avdelningen för avskrivna böcker på Helsingfors universitetsbibliotek, i uselt skick men ändå. Det kändes oerhört meningsfullt.

Martin Enckell: Pravda – Love & Hibakusha Go Go, Smockadoll förlag, 2022. Omslag: Ola Åstrand
Bild: Ola Åstrand / Smockadoll förlag

Att vara ung vuxen är att befinna sig i något underligt limbo: man är infantil men samtidigt också tungsint, mottaglig för allt möjligt nytt men på samma gång fruktansvärt dömande. Världen är då för det mesta svartvit, men i Pravda – Love och Hibakusha Go Go är den bara svart.

Detta var det slags dekadens jag som yngre kunde stå bakom, det dålighetsliv jag ville läsa om skulle drivas av ångest och en stark dödslängtan. Det fanns det gott om i Martin Enckells romandiptyk.

Nattsvart romantik blev i tiderna min universitetessäs rubrik. Ett decennium senare står Pravda – Love och Hibakusha Go Go orörda i bokhyllan i ett ouppvärmt rum i mitt barndomshem.

Jag leker ibland med tanken på att läsa om somliga böcker som är gömda där, men Enckells böcker känns lika skrämmande som den vältummade pocketutgåvan av Räddaren i nöden, som ju är världens främsta exempel på en roman man inte ska läsa om i vuxen ålder.

På många sätt känner jag mig mycket yngre nu än vad jag gjorde då jag först läste Enckell, faktiskt nästan glättig i jämförelse. Det slags mörker jag dras till nuförtiden är inte nattsvart utan av en mycket ljusare nyans. Gråskalor.

I tiderna undrade jag varför det inte tagits nya upplagor av Pravda – Love och Hibakusha Go Go. Sedan dess har jag insett hur sällsynt något sådant är, hur mycket kultur som bara försvinner i tidens ström.

Men så kommer plötsligt ett svenskt förlag med det brutala namnet Smockadoll ut med en ny bok: Pravda – Love & Hibakusha Go Go. Av Martin Enckell. Hårda pärmar. Gediget papper. ”Varsamt reviderad” men annars direkt från 1980-talet till 2022. Jag öppnar den tjocka dubbelutgåvan och läser.

Det är en sällsam upplevelse att transporteras bakåt i livet, tillbaka till en tid då ens själ var grundare eftersom man hunnit leva så mycket mindre.

”Jag vet bara att jag [saknade] ett sakligt och övertygande förhållningssätt till det som kallas liv” läser jag några rader in i Pravda – Love.

Det tycktes tröstande då, att någon annan skrev så, och jag kan fortfarande förstå det, samtidigt som jag nu i den namnlösa huvudpersonen inte mera ser så mycket annat än en nästan parodiskt självcentrerad man som svept in sig i en mantel av nihilism och i sin egen smärtas namn beter sig som ett as.

Jag kommer att tänka på hur många jag känner som använt åratal på att slita sig loss från mörkrets snaror, som arbetat på sig själva dag ut och dag in, gått i terapi, ansträngt sig för att kunna leva ...

Pravda – Love och Hibakusha Go Go gör mig bedrövad å tidigare generationers vägnar. Alla de som växte upp i ett samhälle utan terminologi för det som sker i ett människosinne, utan psykmedicin, alla de som tvingades in i normer, alla de som lärde sig glorifiera sex, droger och rock'n'roll på sätt som tar allt det roliga ur dem ...

Utan verktyg kan ingen kedja brytas, och därför är huvudpersonen i Enckells romaner dömd till att i all evighet flacka omkring och fetischistera sina trauman och tänka på döden.

Den ärligaste stunden i romanparet är den i vilken han listar barndomens mjukisdjur: ”... och Nalle, lilla Nalle”. Denna lilla stund av ömhet.

Och så sänker sig mörkret igen inuti romanen. Jag famlar igenom det och hittar ingen romantik i den mera. Bara en insikt om att det är inuti i det nattsvarta som våldet gror.