Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Kommentar: Ett år sedan Angela Merkel försvann – många vill att hon rätar ut frågetecknen kring sin Rysslandspolitik

En bild på Angela Merkel och Vladimir Putin vid ett matbord och en svartvit bild på redaktör Johnny Sjöblom.
Bildtext Det har varit rätt tyst om den tidigare förbundskanslern Angela Merkel, skriver Johnny Sjöblom.
Bild: EPA, Yle

Det har i dagarna gått ett år sedan Olaf Scholz tog över som Tysklands förbundskansler. Trots kriget i Ukraina och den därmed sammanhängande djupa tyska energikrisen har hans företrädare valt att dra sig undan de flesta frågor.

Det har varit rätt tyst om den tidigare förbundskanslern Angela Merkel – enligt många av hennes kritiker allt för tyst.

Sedan hon lämnade posten för ett år sedan lever Europa med följderna av ett ryskt krig i Ukraina och hennes Tyskland dras med den svåraste energikris som man har upplevt sedan det andra världskriget.

I hela 16 år styrde Merkel Tyskland och många har förväntat sig att hon skulle tala ut om faktorerna som ledde till det stora tyska energiberoendet av Ryssland.

Angela Merkel och Olaf Scholz
Bildtext Det har gått ett år sedan Olaf Scholz tog över som förbundskansler efter Angela Merkel.
Bild: Clemens Bilan / EPA / AOP

Vi talar ju i sammanhanget dessutom om en politisk hållning som satte den ryske presidenten Vladimir Putin i ett läge där han såg det som möjligt att gå in för en fullskalig invasion av Ukraina.

Under Merkels år vid kanslerposten byggdes inte bara en, utan två gasledningar, som direkt förband Tyskland med Ryssland. Genom bygget av Nord Stream 1 och 2 kringgick man Ukraina och från tysk sida ignorerade man helt omvärldens säkerhetspolitiska varningar.

För Merkel var gasledningarna enbart ekonomiska projekt och det fortsatte de officiellt vara fram till det bittra slutet.

Beroendet som bara tilläts bli större

Rysslands annektering av Krim 2014 och det därpå följande kriget i östra Ukraina ändrade inte nämnvärt på Merkels hållning. Bygget av Nord Stream 2 inleddes i själva verket först 2015.

Efter annekteringen av Krim talade Merkel visserligen om diversifiering och att man i Tyskland också skulle gå in för att bygga terminaler för flytande naturgas.

Av de här planerna blev det ändå inget och då Ryssland gick till angrepp den 24 februari i år kom samtidigt över hälften av den naturgas Tyskland använde från Ryssland.

Och inte nog med detta. Merkels regeringar hade under åren tillåtit att stora delar av den tyska gasinfrastrukturen hade hamnat i ryska händer, främst via gasbolaget Gazprom.

Att beroendet av rysk energi blev så stort hängde också ihop med en rad andra beslut och prioriteringar som Merkel och hennes regeringar hade stått för.

Efter olyckan i Fukushima år 2011 slog Merkel fast att Tyskland kommer att avstå från kärnkraften i snabb takt. Det här betydde att den sista tyska reaktorn skulle köras ner vid slutet av år 2022.

På grund av den pågående krisen har förbundskansler Scholz nu ändå slagit fast att de tre kvarvarande reaktorerna kommer att producera el fram till mitten av april 2023.

Lät sitt eget energiprojekt falla

Med facit på hand kan man säkert se Merkels kärnkraftsbeslut som felaktigt, men det som på riktigt gjorde beslutet ödesdigert skulle ändå inträffa först under de kommande åren.

Genast då beslutet hade fattats intygade Merkel att bortfallet av kärnkraft skulle ersättas med energi från förnyelsebara källor.

Under de första åren efter 2011 gick det så kallade ”Energiewende” snabbt framåt, men ju ljudligare protesterna mot fler vindmöllor och nya högspänningsledningar blev, desto mindre blev den politiska viljan.

Under Merkels sista mandatperiod stod utbyggnaden av ny vindkraft i praktiken stilla och den tidigare ”klimatkanslern” verkade inte längre ha något som helst intresse för projektet.

Politiskt var det i Tyskland betydligt mindre kontroversiellt att satsa på den ryska gasen, i synnerhet som man samtidigt också slog fast en tidtabell för att avstå från kolkraften.

Gasen, som egentligen bara skulle vara en övergångsteknologi, fick alltså mycket snabbt en betydligt mer permanent ställning bland energilösningarna. Den tyska industrin, vars intressen Merkel alltid var mycket mån om, tackade och tog emot.

Vill inte blanda sig i dagspolitiken

Mot hela den här bakgrunden är det alltså fullt berättigat att ställa Angela Merkel frågan om hur man egentligen hamnade i det här läget.

Problemet är bara att Merkel hittills inte har varit speciellt intresserad av att ge några svar. Under det gångna året har hon visserligen några gånger uttalat sig, men hittills på inget sätt mer utförligt.

En ytterst lång, men samtidigt också innehållsmässigt mycket tunn, redogörelse för Merkels syn på det skedda hittar man i en artikel i tidningen Der Spiegel från slutet av november.

I den färska artikeln motiverar Merkel sin tystlåtenhet med att hon inte vill blanda sig i dagspolitiken.

– Det är svårt att tala om det förgångna, utan att man genast hamnar i nuet. Därför är det nu en medveten återhållsamhet som behövs, säger Merkel till tidningen.

För att vara en artikel som sträcker sig över åtta sidor text, ger varken själva artikeln eller Merkel någon riktigt ny information.

Och det som den tidigare kanslern redan tidigare har slagit fast blir helt klart också i den här artikeln; Merkel anser inte att hon har gjort några fel i sin Rysslandspolitik.

Redan i somras försvarade Merkel bygget av Nord Stream 2 och slog samtidigt fast att hon aldrig hade trott på att man genom handel kan ändra på Ryssland, men nog binda landet till en.

Angela Merkel och Vladimir Putin sitter på utsmyckade stolar av trä. I förgrunden Putins svarta hund.
Bildtext Angela Merkel, Vladimir Putin och Putins hund på ett möte i Sochi år 2007.
Bild: Sergei Chirikov / EPA

Inga ursäkter

Där den tidigare utrikesministern och den nuvarande presidenten Frank-Walter Steinmeier redan i april bad om ursäkt för att man från tysk sida hade missbedömt Putin och Ryssland har Merkel hittills inte kommit med några liknande uttalanden.

Som Spiegelskribenten konstaterar ser det ut som om hon inte vill ursäkta sig, då hon inte vet om hon verkligen hade fel. Kanske historien någon dag ger henne rätt i alla fall.

I artikeln lyfter Merkel upp Netflix-filmen München – på randen till krig som tilltalar henne eftersom Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain presenteras i ett annat ljus än vad vi kanske är vana vid.

Chamberlain är här strategen som köpte sitt land mer tid att förbereda sig för kriget mot Hitlertyskland. Genom Minskförhandlingarna har man enligt Merkel köpt Ukraina tid att förbereda sig för ett ryskt angrepp.

Hitler och Chamberlain i München 1938.
Bildtext Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain (till höger) är känd för orden ”fred i vår tid” efter att ha undertecknat Münchenavtalet, ett halvår innan Hitler (till vänster) annekterade Tjeckoslovakien.
Bild: Bundesarchiv

I intervjun lovordar Merkel visserligen det ukrainska motståndet, men hon anser samtidigt att Tyskland inte som första land ska skicka moderna stridsvagnar till Ukraina.

Det här motiverar hon med att det i Ryssland är lätt att (politiskt) utnyttja Tyskland för att få känslorna att hetta till.

Från krislösare till förorsakare

En liten ursäkt kommer Merkel i alla fall med. Tillsammans med Frankrikes president Emmanuel Macron försökte hon under sommaren 2021 få i gång nya samtal med Putin.

Till slut saknade hon ändå orken och alla visste om att hon några månader senare inte längre skulle vara Tysklands förbundskansler.

– Hade jag ställt upp i valet skulle jag säkert ha fortsatt försöken. Nu visste alla att jag maktpolitiskt var vid vägs ände, konstaterar Merkel i Der Spiegel.

En blåklädd kvinna och två män i kostym diskuterar framför en rad flaggor.
Bildtext Angela Merkel och Emmanuel MAcron försökte sommaren 2021 få i gång nya samtal med Vladimir Putin.
Bild: Charles Platiau / EPA

Några månader senare var Merkel inte längre kansler och det skulle på ett dramatiskt sätt visa sig att sällan har synen på det arv en politiker lämnar efter sig förändrats så snabbt och så radikalt som i fallet Merkel.

Där hon för ett år sedan avtackades med stort vemod och en beundran för vad hon hade åstadkommit, kan man i dag se att mycket av hennes politik satte Ukraina, Tyskland och hela Europa i den situation där man nu befinner sig.

Merkel, i åratal Europas krislösare nummer ett, är nu plötsligt den som åtminstone delvis har varit med om att förorsaka krisen.

Ur den här synvinkeln skulle det eventuellt vara bättre att Merkel frångår sina dagspolitiska hänsyn och mer öppet tar ställning till vad som har varit och vad som har gjorts.

Att hålla fast vid att allt eller det mesta av vad man gjorde var rätt är kanske inte den mest konstruktiva vägen att gå då dagens verklighet ger en helt annan bild.

Med Gerhard Schröder har Tyskland redan en ex-kansler som rejält har tappat bort sig gällande Ryssland. Man behöver definitivt inte en till.