Forskare: Bara fyra personer har faktiskt nått toppen av alla åtta kilometer höga berg – och Veikka Gustafsson är en av dem
Enligt ny forskning har en stor del av bergsbestigarna som tror sig ha nått världens högsta bergstoppar inte varit på dem i verkligheten.
Det finns 14 över åtta kilometer höga berg i världen, och bara några tiotal människor har bestigit dem alla. Den första som nådde toppen på dem alla var Reinhold Messner, världens kanske mest berömda bergsbestigare.
Det här är vad man länge trott, men nu ifrågasätts bland annat Messners bedrifter. Den tyska forskaren Eberhard Jugalski har i över 40 års tid undersökt bergsbestigarnas bragder, bland annat genom att jämföra satellitbilder med klättrarnas egna berättelser, bilder och andra bevis.
Han har kommit till ett resultat som skakat om klättringsvärlden. Enligt Jurgalski och hans team har en stor del av dem som påstår sig ha bestigit åttakilometerstopparna inte gjort det i verkligheten, eller också går deras bedrifter inte att bevisa.
Enligt Jurgalskis lista är det bara fyra människor som bevisligen har bestigit alla åttakilometersberg, och inte 44 som det ofta har påståtts i offentligheten. De här fyra är Edmund Viesturs, Nirmal Purja, Sanu Sherpa och finländaren Veikka Gustafsson. Enligt Jurgalskis beräkningar var Gustafsson den andra människan som klarade bedriften, efter sin klättringskompanjon Viesturs.
– Det här ändrar på sätt och vis inte på något, men för mig gav det en bra känsla, att sidu, jag gjorde något rätt, säger Gustafsson.
Vi måste fråga Gustafsson något som hela diskussionen i grunden handlar om: när är ett berg erövrat?
– Jag tycker att det är då du har varit på den de facto högsta punkten eller så högt i toppens absoluta närhet som det är vettigt att ta sig till. Vissa av topparna är sådana att det blåser hela tiden och vinden gör att den högsta punkten av åsen på toppen är som nocken på ett hus. När det blåser bildas en avsats av snö. Det är inte ett hälsosamt ställe att gå stå på och vifta med en flagga, svarar Gustafsson.
Enligt honom finns det ingen tolkningsmån.
– För mig har det alltid varit klart när jag kan säga att jag har varit på toppen. Jag har inte alltid stått på den, men jag har varit på den, suttit eller legat på mage på den. För mig är det också klart när jag inte har nått toppen. Sådana situationer har också förekommit, säger Gustafsson.
”En teoretikers hårklyveri”
Enligt Jurgalisks forskning har resan till toppen ofta fallit på målsnöret. Enligt Jurgalski var till exempel Reinhold Messner bara 65 meter från Annapurnas verkliga topp år 1985. Det är fem höjdmeter.
Det är de 65 metrarna som gör att Messner enligt Jurgalski inte har nått toppen på alla åttakilometersberg. Det är ett påstående som har skapat svallvågor världen över, för Messner är en levande legend inom bergsbestigningen. Han var den första att bestiga Mount Everest utan extra syrgas och den första som solo nådde världens högsta topp.
Hans Kammerlander, som besteg Annapurna tillsammans med Messner år 1985, anser att en felmarginal borde accepteras när man slår fast vad som är toppen på ett berg.
– Vi var på toppen. Sikten var dålig, och det skulle ha varit omöjligt att se en högre punkt om det skulle ha funnits en sådan. Om Jurgalski påstår att vi inte var på den högsta punkten är det en teoretikers hårklyveri som inte har något med äkta klättring att göra. Om du står på toppen med snö upp till magen, så var du inte allra högst upp? Barnsligt, säger Kammerlander till den tyska tidningen Der Spiegel.
Jurgalski är för en hård linje.
– Bara den som har varit på den högsta punkten har erövrat ett berg, och den som inte nådde ända dit borde medge det, svarar Jurgalski.
”Jag minns de 20 metrarna exakt ...”
Några tiotal meter kan kännas som en obetydlig skillnad för en som är nere på havsnivå. Men de där sista metrarna kan vara mycket farliga och svåra, och kan kräva en timmes extra kamp på en höjd där all extra tid kan kosta klättraren livet.
På världens 14 högsta berg Shishapangma måste man ta sig fram i djup snö de sista hundra metrarna på något som liknar en takås, med fötterna på vardera sidan som på en häst och med ett oändligt stup under vardera foten.
Majoriteten av dem som försöker nå Shishapangmas topp väljer att inte tackla de där sista hundra metrarna. Också Edmund Viesturs fattade det beslutet år 1993, men återvände åtta år senare och tog sig den gången ända till toppen tillsammans med Veikka Gustafsson.
Med hjälp av satellitbilder har Jurgalski avslöjat att till och med ett par tusen klättrare har vänt för tidigt på 8 163 meter höga Manaslu, tjugo meter från den egentliga toppen. I höjdskillnad är det bara fyra–fem meter.
– Jag minns de där 20 metrarna på Manslu exakt. Jag minns att jag satt fast i ett rep och säkrades av en kompis. Det var en spännande plats, mycket luftig, men det kändes fint att komma dit. Mansalus topp är sten, ingen snöhög, berättar Gustafsson.
Bestigningen av Manaslus sista metrar finns också på video. Den visar hur svåra de sista metrarna är. På över åtta kilometers höjd, i den så kallade dödszonen, är människans förmåga att handla och bedöma situationer driven till sin spets.
– Det kan till och med vara så att man begår misstag för att observationsförmågan inte längre är den bästa. Det finns berättelser om att ett snöankare finns nedtryckt på toppen, men det kan hända att någon har stuckit ner det på fel ställe, säger Gustafsson.
Enligt Jurgalski är Annapurnas sydliga rutt det näst vanligaste stället efter Manaslu där bergsbestigarna missat den verkliga toppen.
Där har klättrarna ofta stannat ungefär hundra meter från toppen. På Dhaulagiri har klättrare ofta stannat 60–140 meter från toppen, eftersom där finns en nedtryckt stav på fel ställe, precis som Gustafsson beskriver.
”Medvetna lögner”
Gustafsson säger att den diskussion Jurgalski väckt är välkommen. Han har också själv upplevt överdrifter och varit misstänksam gällande vissa klättrare.
– Det är alltid bra att någon skakar om lådan och att orenheterna kommer till ytan. När jag var ung var besvikelsen oerhörd när jag märkte att vissa kända klättrare medvetet vilseledde och ljög.
I bakgrunden finns de eviga mänskliga motiven.
– När jag funderar på varför sticker ära och berömmelse ut, möjligheten att bedra, bristen på kontroll. I slutändan kommer vi fram till varför man klättrar. I något skede märkte jag att ära och berömmelse inte är tillräckliga motiv. Det måste vara att man gör något tillsammans för sig själv och upplever saker tillsammans.
– I olika kulturer finns olika press att lyckas. För asiater är det en hederssak att lyckas, de försöker vinna med alla medel. Ett annat exempel är den franska extreme-kulturen och kampen om pengar inbördes.
Gustafsson anser att den diskussion Jurgalski startat inte minskar Reinhold Messners betydelse, trots att 65 meter på Annapurna skulle stryka honom från listan över dem som bestigit alla åttakilometerstoppar.
– Det gör inte honom sämre i mina ögon och minskar inte hans betydelse. Han är en av de största klättrarna i historien. Messner besteg toppar först och ensam, men jag har träffat honom, och det gör inte heller honom till en trevligare person. Hans inställning är att när jag har varit där är det bara jag som kan förstå det. Har man upphöjt sig själv till en sådan position känns sådant här säkert, säger Gustafsson.
Messner har reagerat kraftigt på Jurgalskis åsikter.
– Om de säger att jag var fem meter från toppen på Annapurna nånstans på den där långa åsen så är det helt ok. Jag försvarar mig inte ens om någon säger att det jag gjorde är skitsnack. Tro vad ni vill, har Messner sagt till New York Times.
Stora fiskar för stora pengar
Veikka Gustafsson tror att det finns en koppling mellan de överdrifter Jurgalski avslöjar och kommersialiseringen av klättringen.
– Det har lett till att det uppstår konsensus bland klättrarna om vad som är toppen och att det räcker.
Kommersiell klättring innebär till exempel att en erfaren guide för upp klienter på de mest kända topparna i Himalaya. Priset är tiotusentals euro. Gustafsson jämför med fiske.
– Om någon bara vill uppleva hur det känns när en stor fisk nappar och anställer en guide för det, vill personen ha den upplevelsen i stunden. Då är det inte viktigt om stigningen blev en meter för kort, utan det uppstår konsensus om att toppen är nådd. Att till exempel nå toppen av Manaslu är en spännande situation, man måste ha ett rep som fästs av ett proffs. Att fästa det är ett stort jobb, och då är det lättare för arrangörerna att säga att det var det. Och skicka räkningen.
Kommersiell klättring har gjort bestigningen av världens högsta toppar till något som en oerfaren klättrare som är i bra form och har pengar kan köpa och lägga på cv:n. Det har också lett till att antalet klättrare har exploderat.
Gustafsson beräknas vara den 440 personen som erövrade Mount Everest, då han nådde toppen den tionde maj 1993. Edmund Hillary och Tenzing Norgay var de första som nådde toppen år 1953. På 40 år hade alltså bara 400 personer följt i deras spår.
Efter att den kommersiella klättringsboomen kom igång på 1990-talet har antalet personer som nått toppen av Mount Everest stigit till över 6 000.
– Tusentals människor har varit på toppen av Everest, och majoriteten av dem är inte klättrare i själen eller till sin bakgrund, säger Gustafsson.
Han medger ändå direkt att också hans erövringar i Himalaya började kommersiellt. Han besteg Mount Everest år 1993 som en del av den kända guiden Rob Halls expedition.
– För mig var det ett stort steg. Jag var klättrare och hade tekniken för att klättra på alla underlag som finns på Mount Everest, men hade ingen erfarenhet av Himalaya. Inom den kommersiella klättringen har majoriteten ingen erfarenhet eller klättrarbakgrund.
När allt större grupper av oerfarna kunder trängs inom dödszonen ökar också riskerna. Rob Hall dog på Everest i maj 1996 tillsammans med sju andra personer efter ett dramatiskt händelseförlopp. Journalisten Jon Krakauer som hörde till expeditionen skrev om det i bestsellern Into Thin Air.
– Ur säkerhetssynpunkt är det bra att sätta sin egen kapacitet i relation till naturen. Någon vis har sagt att du inte kan besegra naturen, men du kan alliera dig med den, säger Gustafsson.