NHL-kolumnen: Plötsligt vimlar det av blåvita centrar i världens bästa liga – det är inte länge sedan mittfilen var ett stort problem
Av Finlands fem bästa utespelare är tre centrar. Om ett bästa möjliga Lejonlag med idel NHL-spelare skulle tas ut i dag kunde till och med åtta av tretton forwardar vara centrar. Problembarnet har blivit en styrkefaktor.
I NHL-poddens självständighetsdagsavsnitt plockade Mattias och Anders ut NHL:s blåvita allstar-lag. Ett lag med aktiva spelare och ett med legendarer som inte längre spelar. Som sig bör hade uttagningskriterierna stor inverkan på valen.
Aho eller Hintz? Husso eller Saros? Så här ser NHL-poddens finländska All stars-lag ut just nu
Sebastian Aho, Aleksander Barkov, Roope Hintz och Mikael Granlund har redan länge varit sina lags förstacentrar i världens bästa hockeyliga. Granlund har visserligen i några veckor spelat på kanten – men då är det en 21-årig Juuso Pärssinen som klivit in i centerstövlarna.
Öppnar man perspektivet och tar en titt på blåvita spelare under de årtiondena som Finland varit representerat i NHL är det fråga om en revolution. Ett bästa möjliga Lejonlag skulle i princip kunna ha en riktigt vass NHL-förstacenter som ledare i varje kedja.
Det bredare perspektivet berättar att det inte alltid har varit så. Tvärtom är det bara ett ögonblick från tiden då centerpositionen var Lejonens akilleshäl då det gällde att matcha de övriga toppnationerna.
När NHL-spelarna kom med till OS 1998 kunde Finland ställa upp med bara två NHL-centrar: Montreals kommande kapten Saku Koivu och Phoenix Coyotes defensiva specialist Juha Ylönen. Under sin produktivaste NHL-säsong stod Ylönen för 29 poäng.
När det var dags för OS i Salt Lake City fyra år senare stred lagets självskrivna kapten och förstacenter Saku Koivu för sitt liv, drabbad av cancer. Med Koivu borta hade Lejonen två NHL-centrar till sitt förfogande: Olli Jokinen och tidigare nämnda Ylönen.
Coachen Hannu Aravirta placerade ytterforwarden Sami Kapanen mellan Teemu Selänne och Jere Lehtinen i ett smått desperat försök att skapa en, med NHL-mått, vass förstakedja.
Sedan kom succéturneringarna då Lejonen nådde final mot tuffaste möjliga motstånd: World Cup 2004 och OS 2006. Att bragderna lyckades berodde åtminstone inte på ett stort utbud av NHL-centrar.
När den historiska perioden började hade Finland tre legitima centrar i NHL: Saku Koivu, Olli Jokinen och Niko Kapanen. Vintern 2006 hade Mikko Koivu sällat sig till sällskapet. Den yngre Koivu gjorde 21 poäng under sin första NHL-säsong, Kapanen 35 poäng som bäst.
Varenda en av Finlands centrar med NHL-status var med i det bästa möjliga landslaget. Jämförelsevis: Sverige hade säsongen 2005–2006 fem centrar i NHL som stod för minst 75 poäng.
Ändå började allt med en center
Den akuta bristen på centrar, som kunde svara på NHL:s krav för en roll i mittfilen, blev inte märkbart mindre under de följande tio åren.
Bröderna Koivu hängde med, Olli Jokinen likaså. Niko Kapanen flyttade till KHL redan 2008. Valtteri Filppula, Aleksander Barkov och Mikael Granlund var nya i centergardet. Även om Granlund egentligen har etablerat sig som center först efter flytten till Nashville 2019.
Centrar som dominerade i Finland och Europa – exempelvis Jarkko Immonen, Tommi Santala och Perttu Lindgren – klarade inte av att ta steget till NHL-tempot och bristen på tid och utrymme. Jori Lehterä var ett undantag, men även han gjorde egentligen bara en bra NHL-säsong.
Det fanns också en viss skepsis i NHL gentemot finska centrar. FM-ligans defensiva och stående hockey påverkade en hel generations ”NHL-kompatibilitet”. Allra främst gällde detta centrar och backar. Skridskoåkningen och spelet med puck under press höll inte måttet.
Ganska beskt med tanke på att Finlands första notabla proffsspelare i Nordamerika var just spelskickliga centrar och backar: Matti Hagman, Veli-Pekka Ketola, Seppo Repo, Heikki Riihiranta, Pekka Rautakallio och Risto Siltanen.
Såklart påverkade också det att Finland länge var den klart sämsta av de så kallade stora hockeynationerna – i NHL handlar mycket om att få chanser i rätt roll. Speciellt Matti Hagman blev ett offer för att inte få utnyttja sina styrkor i en stor NHL-roll.
Faktum är ändå att före Saku Koivu var Christian Ruuttu (i NHL 1986–1995) den enda finländska NHL-centern som lyckats etablera sig efter Matti Hagmans två starka säsonger (som tvåa bakom 99:an) i Edmonton Oilers 1980–1982.
Och som sagt: det blev inte heller någon flodvåg av produktiva finska NHL-centrar under åren då Finland på riktigt tog steget till toppnation. Saku Koivu, Olli Jokinen, Mikko Koivu – följande var Aleksander Barkov. Efter det har det sett bra ut på centerfronten.
Finland har blivit en ”centerfabrik”
Den stora förändringen kom då Finlands juniorlandslag inte alls hängde med toppnationerna efter att Mikko Koivus årskull blivit fullvuxen.
Hockeybeslutsfattarna vaknade till situationen, juniorstigen planerades om och stora resurser allokerades för att främja utvecklingen av juniorernas individuella färdigheter.
Resultaten kom till och med oväntat snabbt – bara några år efter riktiga bottennapp vann Finland JVM 2014. Sedan dess har medaljer och mästerskap regnat ner över juniorhockeyn.
I samma veva har Finland blivit – varken mer eller mindre – än en riktig ”centerfabrik”. Också för NHL.
Aleksander Barkov hör till den årskullen som vann JVM 2014, men själv spelade han redan då i NHL och var inte med i Malmö. I stället hette lagets förstacenter Teuvo Teräväinen. Och även om Teräväinen inte spelar som center i NHL är han en riktig ”playmaker” med centervibbar.
Efter Barkov har i tur och ordning Sebastian Aho, Roope Hintz, Jesperi Kotkaniemi, Eetu Luostarinen, Anton Lundell, Rasmus Kupari – och nu senast Juuso Pärssinen – tagit rollen som center i NHL.
Aatu Räty håller fortfarande till i New York Islanders farmarlag, men ingen ska bli förvånad om han så småningom gör en liknande inmarsch på den stora scenen som Lundell. Talangen och helhetskunnandet finns hos 20-åringen som gjorde succé i Jukurit ifjol.
Så finns såklart betydligt mognare Erik Haula. Björneborgaren tog sin egen väg till NHL via studievärlden och slog ordentligt igenom som center i Vegas säsongen 2017–18. Haula ledde andrakedjan under Golden Knights fantastiska säsong som slutade med Stanley Cup-final.
I skrivande stund har dessutom Colorados Mikko Rantanen fått hoppa in i centerstövlarna, då Avalanche drabbats av skada efter skada på nyckelspelare. Det har han gjort tidigare också, och skött uppdraget med heder.
NHL har nu betydligt fler lag än under Hagmans och Ruuttus tider. Ändå är det anmärkningsvärt att bara en knapp handfull finska centrar etablerade sig i NHL fram till millennieskiftet, medan det i dag finns centrar för båda händernas alla fingrar.
Unika individer – gemensamma styrkor
Att så många unga finska spelare just nu klarar av den krävande centerrollen i NHL kan delvis vara en slump – närmaste framtiden ser inte riktigt lika ljus ut på mittfilen som de senaste knappa tio åren.
Jag vill ändå påstå att den största orsaken till mängden NHL-centrar är att talangerna skolas upp på ett enhetligt sätt i hela Finland. Målet är att forma en spelaridentitet vars grund är ansvarsfullhet över hela rinken, intensivt samarbete och mod att ta tag i chanser.
Den stigen skapar centrar av spelare med de rätta grundegenskaperna. I dag är det ganska lätt att hitta de tre nämnda byggklossarna hos varje blåvit NHL-center.
Med det sagt är såklart varje spelare som tar sig till NHL en unik individ, med egna styrkor och svagheter. Ingen kan påstå att till exempel Sebastian Aho och Jesperi Kotkaniemi påminner så där jättemycket om varandra på isen.
Grunden: ansvar–samarbete-mod – den bygger ändå båda två sitt spel på. Alla kan bara inte lyckas lika bra.
Men det gäller att se framåt hela tiden. Just nu skulle man önska att någon eller några hockeyhjärnor i Finland funderade intensivt på hur juniortalanger kunde lära sig att skjuta som Auston Matthews och åka som Connor McDavid. Att jobba hemåt som Barkov och läsa spelet som Aho finns redan i läroplanen.
Tack för att du läste.
Källor: nhl.com, hockeydb.com, quanthockey.com