Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig

Från 2015
Uppdaterad 27.11.2015 12:37.
skor
Bild: YLE/Petter Sandelin

Egentligen har jag väl gått i samtalsterapi sedan jag gick i lågstadiet. Det hela började med att jag rasade i vikt och blev allvarligt sjuk samtidigt som jag kände mig väldigt utanför i skolan.

Åren gick och jag vet inte om jag fick den hjälp jag egentligen borde ha fått då och där.

Några år senare började jag gymnasiet och snabbt märkte jag hur jag inte klarade av att sitta med på lektionerna. Jag kunde inte andas, mina händer svettades, jag trodde helt enkelt jag skulle dö.Jag skämdes så mycket. Kände mig så onormal. En dag gick jag till läkaren med min mamma. Jag
minns ännu exakt mina ord "Jag kan inte andas, det är något fel på mina lungor eller min andning, du måste hjälpa mig." Jag hade ingen aning om vad panikångest var eller hur det tog sig uttryck och när läkaren sa "du har ju panikångest" började jag storgråta. Jag minns hur läkaren bad min mamma att gå ut så vi kunde prata i enrum.

Jag klarade inte av att gå tillbaka till skolan den dagen, eller nästa eller kommande veckan. Jag minns att jag ofta försökte gå till skolan men jag vände allt som oftast om. Ibland satt jag inlåst på toaletten i skolan och grät för att jag inte vågade gå ut. Textade med en vän och på något sätt lyckades hon alltid övertala mig att våga gå ut.

Ibland blev det mycket bättre men allt som oftast skippade jag lektionerna och gick hem. Ibland var jag borta i flera veckor. Och det var alltid lika tungt att komma tillbaka, visa intyg från psykologen åt lärarna och svara på frågor om var jag hållit hus. Jag vågade aldrig berätta till någon förutom min psykolog om min ångest. Någonstans inom mig, kände jag mig så otroligt misslyckad som inte var lika "normal" som alla andra och jag började straffa mig själv.

Alkoholen var mitt första verktyg då jag blev myndig, och varje helg söp jag mig så full att jag inte skulle känna något. Folk såg på mig som partypinglan och slutade att ta mig seriöst. Jag mådde såklart bara sämre. Min depression gick så långt att jag till slut drack mig stupfull i min ensamhet, och råkade då ut för en massa otrevliga händelser. Jag utsatte mig för fara helg efter helg. Idag förstår jag inte ens hur jag är här eller vad jag höll på med. Det känns så långt ifrån den personen jag är idag. Jag är så glad att inget "värre" hände. Någon kunde lätt ha tagit livet av mig, så många fel personer som jag stött på under berusat tillstånd och som utnyttjat mig. Och det var alltid lika hemskt att vakna upp nästa dag med textmeddelanden som "nej.. vad har du nu gjort igen..". Många gånger skyllde jag på alkoholen. "Det blev bara lite för mycket."

Till sist blev jag sjukt trött på mig själv. Hatade mig själv och vad jag gjorde åt mig själv. Sedan kom droppen. Att ligga medvetslös på trottoaren och än en gång uppleva ambulansen komma och mig. Att vakna upp nästa dag på akuten och veta att jag legat där förut. Att känna magen vända sig ut och in. Att våga se mig själv i spegeln. Att se hur förjävlig jag såg ut. Jag hade nått min gräns. Det här går inte längre, tänkte jag för mig själv. Det är nu eller aldrig. Endera dör du eller så tar du tag i ditt liv. And so I did.

Jag visste att jag hade en så otroligt lång resa framför mig men tänkte att det nog skulle vara värt det. Jag tog ett mellanår och kämpade som tusan igenom det. Jag gick fjärde året i terapi två gånger i veckan, och kämpade för att inte skada mig själv, inte dricka, inte försvinna varje gång jag mådde dåligt utan istället lära mig att prata om det. AA-grupper kom på tal och jag tänkte för mig själv att det här är absurt. 19 år och att gå i terapi för mitt alkoholbruk. Jag minns första gången en av mina stödpersoner tog tag i mig och sa "jag kan se att du inte mår bra nu, sluta försöka hålla uppe din fasad. Jag vet att du inte mår bra. Jag vill att du pratar med mig om det."

Jag har alltid haft en tendens att skratta och le utåt. Folk förstår sällan att jag mår dåligt överhuvudtaget. Men den eftermiddagen satte jag mig i ett rum med henne och berättade allt. Jag spottade ur mig det värsta tänkbara jag någonsin gjort och för första gången i mitt liv kollade inte personen mitt emot konstigt på mig. Istället log hon, nickade och kramade mig hårt. Jag gick hem och vågade knappt komma tillbaka nästa dag. "Hon kommer kolla konstigt, jag vet det."

Men jag kom tillbaka och hon kramade mig lite hårdare och log lite varmare. Det för mig betydde allt. Verkligen ALLT. Ingen hade någonsin bemött mig på det sättet tidigare. Jag insåg att jag helt enkelt inte hade omgetts av rätt stödpersoner innan. Men det här året byggde jag upp ett otroligt fint nätverk av stödpersoner som stöttade mig i vardagen. Som hjälpte mig att stiga upp ur sängen varje gång jag vägrade, som jag visste att jag kunde ringa när jag låg på golvet i timmar och grät. Fy fan det gjorde ont. Jag var inne i en ständig dimma och tänkte att detta kommer aldrig ta slut.

Jag vet inte hur många timmar per dag jag lade mig på mitt golv hemma i min lägenhet och bara grät tills magen krampade. Hur ofta jag tänkte att nu kommer jag aldrig upp igen. Hur många det var som frågade mig "vad gör du på ditt mellanår?" Hur ofta jag bara ville svara "vet du, jag mår helvetes piss så just nu jobbar jag på det."

Under mitt år kom jag i kontakt med likasinnade personer och blev så förvånad varje gång vi alla skämdes lika mycket och ändå gick och bar på precis samma problem. Året var det tuffaste för mig för jag hade egentligen velat resa, jobba och utforska världen precis som alla andra verkade göra. Och ofta slogs jag av "jag klarar det här fint utan hjälp"-tanken, men varje gång jag skyndade slogs jag lika snabbt ner igen. Jag insåg att det behövde ta sin tid. Det var meningen.

Jag satte upp ett mål för mig själv inför hösten och kämpade för det i stället. Jag kände mig duktig, målinriktad och motiverad pga det. Målet var att söka till en skola utomlands. En skola jag länge suttit och tänkt på men som jag avrått mig från att söka till för att alla tyckte att jag var smått galen. Oavsett beslöt jag mig för att söka. Strax innan intagningen, förlorade jag en av mina närmsta anhöriga. Jag föll så hårt ner igen. Men jag beslöt mig att fortsätta kämpa för henne och jag är glad för att jag gjorde det. En vecka i mars reste jag dit med min vän, gjorde min audition och jag kom in. Den veckan var den bästa på hela året. En vecka utomlands med en av mina bästa vänner och en dröm som gick i uppfyllelse. Ingen förstod. Men för mig betydde det allt och det lyste upp resten av året.

En vecka gjorde under för mig. Det var en sådan overklig känsla att jag som kunde ha tagit livet av mig, hade kämpat och för en gångs skull lyckats. Att jag lyckades. För mig var det enormt. Jag hade spenderat mitt år i ett mörkt mörkt hål och äntligen skulle jag få komma upp till ytan igen. Men allt blir inte bra påen sekund. Sommaren var en väldigt mörk sådan för mig och strax innan jag flyttade, isolerade jag mig totalt. Vägrade gå till butiken, satt inlåst i lägenheten, bearbetade en slags sorg som sommaren hade burit med sig.

Sommaren för mig var en enda stor sorg och det var väldigt mörkt. Mycket livsomvälvande hände, förlorade många personer och jag föll rakt ner tillbaka igen. Jag hade brutala mardrömmar, sov en timme per natt, psykologen hade semester och mina stödpersoner likaså och jag ville inte umgås med någon överhuvudtaget. Det som hjälpte mig var mina anhöriga. Min mamma som knackade på min dörr, som tvingade mig ut, tvingade mig att komma till stranden. Usch, vad jag hatade det. Att gå klädd i bikini på en strand när jag egentligen bara ville gråta. Jag hatade det. Hatade att alla kunde se mig. Mig och min halvnakna kropp. Kände mig inte värd något och
självförtroendet var som bortblåst. Benranglet, tänkte jag.

Jag ville egentligen bara gråta men inget kom ut. Trots allt kom det någon slags styrka ur det och efter sommaren blev jag starkare och mer självständig än jag någonsin varit innan. Jag började skriva. Hur töntigt det än må låta, spenderade jag min sommar med att skriva. Skriva om min psykiska ohälsa, hur den tagit sig i uttryck, och berätta vad den betytt för mig och hur det är så otroligt fel att bli bestraffad för att man mår dåligt samt hur jag blivit bestraffad. Jag hjälpte mig själv och än idag skriver jag anonymt en blogg om psykisk ohälsa.

När jag satte mig på flyget, kände jag en stor lättnad. Ett nytt kapitel skulle snart börja. Jag klarade det. Jag flyttade utomlands med allt jag haft i bagaget. Mycket har ändrats sedan dess. Idag är jag starkare än jag någonsin varit. Jag mår ännu inte helt hundra procent bra men jag klarar mig. Jag har ännu ångest men jag kan hantera den bättre på många sätt. Idag går jag vart jag vill, gör vad jag vill, sätter mig ensam på restauranger, kaféer, går ensam på konserter osv. Det är ännu skrämmande. Men jag gör det. Och vet ni vad? Jag klarar det, och jag har överlevt.

Jag har en ny terapeut. Världens härligaste 60-åriga dam som är så otroligt härlig och cool för sin ålder. Varje vecka tar hon emot mig i sina fina läderfåtöljer och varje gång ler hon så otroligt varmt och lyssnar, stöttar och hjälper mig. Det viktigt att poängtera att livet inte blir bättre bara sådär. Jag kämpar ännu. Varje dag. Och senast i
helgen kände jag ångesten ordentligt igen. Jag har gråtit här också, jag har inte velat gå ut, det går inte bort bara sådär. Men jag vet idag att det som hjälper mig är att söka hjälp direkt. Innan det blir värre. Att våga söka hjälp. Att våga berätta till de man har i runt sig. Att våga säga "nu mår jag helt enkelt inte så bra". Att våga vara rakt på sak i stället för att hitta på ursäkter som bara skapar mer ångest egentligen.

Jag gjorde det direkt när jag kom hit och responsen från mina vänner har varit väldigt positiv, även för att många tillbaka då vågat dela med sig av att de känner exakt likadant. Jag skriver ännu varje dag. Jag har ännu daglig kontakt med mina stödpersoner hemma i Finland via skype och whatsapp och jag har dessutom börjat våga tala om för mina föräldrar om min situation. Det som hjälpt mig är att ha personer runt mig som verkligen lyssnar. Som vågar fråga. Som vågar lyssna. Det som ofta fick mig att tidigare må sämre var när personer visste men inte ville fråga mig om det. De kanske hade sett det på mig, hört det på mitt tonläge men de klarade inte av att fråga. Så många gånger personer sade till mig "du måste tala om det själv." Och det är sant. Jag håller absolut med. Man kan inte läsa en annan persons tankar. Om någon berättar om hur lycklig den är, är ju det sista jag vill att säga hur skit jag mår. Tröskeln blir stor.

Oavsett från vilken synvinkel man ser på det så är det svårt att veta och svårt att ta upp samtalsämnet från båda hållen. Och jag förstår totalt att man inte alltid vågar. Och det är väl alltid lättare att inte våga. Men det behövs inte hemskt mycket. En kram eller en fråga så simpel som "hur mår du idag?" räcker för mig. Det värsta jag vet är när personer i min omgivning inte vet hur de ska reagera, därför tar avstånd eller inte vågar vara sig själva i min närvaro samt beter sig annorlunda. Det är det absolut värsta. Men jag förstår det också. Jag har förståelse för det. Det som är främmande är inte alltid lätt att hantera.

Det finns även många gånger jag känt att jag inte kunnat prata med någon om allt som hänt och senast i somras ringde jag en krislinje.Tröskeln dit var faktiskt större än att gå till en psykolog. Men även det hjälpte. När jag flyttade, gick jag till kyrkan. Och på den vägen fick jag en terapeut på mitt eget modersmål och även stöd för att
finansiera det. Så många gånger jag känt mig så otroligt ensam i mitt mående och inte vetat hur jag ska klara det. Men att prata med bara någon, vem som helst, hjälper. Att våga söka hjälp, hjälper.

För mig har det även alltid varit extremt viktigt att ha något personligt mål som motiverar mig när jag mår dåligt. Som hjälper mig att sikta framåt. Som triggar mig att kämpa.

Det gör ont när psykisk ohälsa är ett sådant tabubelagt samtalsämne i vårt samhälle, när det helt uppenbart är ett ämne vi alla på ett eller annat sätt delar. Jag skäms inte längre över mitt mående. Förut gjorde jag det så otroligt mycket. Men jag har insett att det är en del av mig och min historia, och det har gjort mig starkare, klokare och
rikare när det kommer till så otroligt mycket och jag håller ännu fast vid min dröm om att en dag vilja hjälpa ungdomar i samma situation. Jag är inte längre beroende av att få bekräftelse av personer som inte accepterar det. Och jag är fullt medveten om att det för många är främmande, skrämmande och man kanske inte förstår helt enkelt.

Men jag hoppas också att de som inte har förståelse för psykisk ohälsa, i alla fall kan ha respekt. Det som betyder något för mig idag, är möjligheten att kunna hjälpa andra som är i samma situation. Med början här.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle