Naturbegåvningen med den egendomliga frisyren och namnet amerikanerna inte kunde uttala – nu är Santtu Tahvanainen på väg mot bowlingmiljonerna
I USA talar tv-kommentatorerna om en framtida superstjärna och jämför finländaren Santtu Tahvanainen med bowlingens största profil Jason Belmonte. Själv fattar han inte riktigt vad som hänt.
En portion hönsnuggetar. Det är Santtu Tahvanainens frukost dagen då Sportliv anländer på besök till bowlarens hemmahall i Ylöjärvi.
Inte den typiska frukosten för idrottare som siktar på en proffskarriär. Men så är Santtu inte heller den typiska elitidrottaren.
Han skäms inte erkänna att han är både lat och oföretagsam. Att han hatade skolan. Att han alltid haft problem med att ta emot goda råd av välmenande tränare. Och att han helst tillbringar sin tid med att spela videospel.
Men så gick han och gjorde dundersuccé då han i våras åkte till USA för att pröva sina vingar.
Det ena ledde till det andra och i november valdes 25-åringen till Rookie of the Year i den amerikanska proffsbowlingen – som första finländare, andra europé och endast fjärde utlänning sedan priset instiftades år 1964.
– Hela livet har jag avskytt att förlora. Ju högre insatser, desto mer har jag lyckats åstadkomma. När titlar och tiotusentals dollar står på spel så ger man sitt allt, säger naturbarnet Santtu som ännu kvällen innan avfärden till USA funderade på att skippa hela resan.
Kastet funkade inte och tävlingarna innan hade gått dåligt. Att då göra debut på proffstouren där alla spelare är bra, kändes nästan övermäktigt.
Men efter ett peptalk av hans goda vän och bowlingkompis Simon Susiluoto åkte han ändå iväg.
– Utan Simon hade det inte blivit någon Amerikaberättelse.
Se Sportlivs minidokumentär om Santtu Tahvanainen:
Växte upp i morfars bowlinghall
Då Santtu Tahvanainen var fyra öppnade hans morfar en bowlinghall i Ylöjärvi. I samma veva kastade Santtu iväg sitt första bowlingklot. Morfar minns det som i går. Hur Santtu tog rejäl fart, sprang fram till linjen och släppte iväg klotet.
– Det var ingen idé att ge några råd, för redan som fyraåring visste han minsann hur man skulle göra. Och visst hade han bollsinne och en känsla för spelet, medger Kyösti Tahvanainen, som sanningen att säga inte alltid haft det lätt med sin dotterson.
Redan då Santtu som 12-åring spelade hem sina första 500 euro i en tävling, började tanken på att livnära sig som bowlare gro. Det kändes betydligt mer lockande än att studera och skaffa sig ett ”riktigt” yrke.
Efter högstadiet började han ändå studera till merkonom, men hoppade av under andra året för att börja bowla på heltid.
I början gick det väldigt bra, sen började det gå sämre. Själv talar han om en burnout. Och efter att ha misslyckats totalt i ungdoms-FM där han äntligen skulle ta det guld han jagat i många år, packade han ner kloten och försvann.
– Jag flyttade in hos min moster ute på vischan för att samla tankarna och tjänade faktiskt lite pengar på att spela videospel.
Drygt ett år senare kom morfar på besök och bad honom komma och jobba på bangolfbanan intill bowlinghallen över sommaren.
– Jag gjorde misstaget att gå in i hallen och göra några testkast och tusan så det kändes bra, berättar Santtu fyra år senare.
Gnistan tändes på nytt.
– I min andra tävling gjorde jag 300 poäng och en gammal dröm om att pröva vingarna i USA väcktes på nytt.
På grund av coronapandemin och penningbrist förverkligades drömmen först i år.
Oväntad framgång i debuten
Tillsammans med landslagskollegerna Tomas Käyhkö och Jarno Lahti åkte Tahvanainen till USA i slutet av februari då årets proffstour redan var halvvägs. Där upptäckte Santtu en helt ny sida hos sig själv.
– Jag brukar aldrig koncentrera mig inför ett kast, men där gjorde jag det och plötsligt föll allt på plats och jag spelade mycket bättre än jag vågat hoppas.
Han medger att det att varken han själv eller någon annan hade några förväntningar på honom kan ha gjort hans spel mer avspänt – trots nervositeten.
Santtu lyckades ta en topp-tio-placering redan i sin PBA-debut och bara några veckor senare blev han namnet på allas läppar då han gick till final och slutade tvåa i Colorado Springs Open.
Bedrifter som känns smått otroliga med tanke på den sviktande formen strax innan resan.
Framgångarna på touren förde in honom på listan över de spelare som kunde draftas till PBA-ligan som spelades i juli.
Tahvanainen valdes av Dallas Strikers redan i första omgången och var den enda nykomlingen som fick en plats i något av ligans tio femmannalag.
Själva draften kommer Santtu aldrig att glömma. Han följde med tillställningen via livestream hemma i Finland.
Då det blev Dallas Strikers tur att välja, gav PBA-bossen Tom Clark ordet till lagets kapten, bowlinglegendaren Norm Duke.
– Tom, jag hoppas du kan hjälpa mig med killens namn så jag inte uttalar det fel…
Då visste Santtu vad som var på gång.
– Det var på vippen att tårarna hade börjat rinna för jag visste ju att det inte fanns något annat namn på listan som kunde vara knepigt för amerikanen Duke.
Clark hjälpte Duke med uttalet och påminde att de med åren lärt sig uttala Mika Koivuniemis namn korrekt, och att de minsann skulle få anledning att lära sig även Santtu Tahvanainens.
Fantastiskt slut på ett fantastiskt år
Med betydligt bättre självförtroende än i februari åkte Santtu till USA på nytt i juli för att spela i PBA-ligan. Under sina tio dagar där lyckades han åter ypperligt.
– Det skämtades att om någon tidigare inte visste vem jag var, så var det inget tvivel om de visste efter resan.
Och om någon mot förmodan ännu inte i det skedet fått upp ögonen för den finska killen med det vilda håret, fick de det i början av november då han med klara siffror valdes till Årets nykomling i PBA.
– Jag visste att valet skulle kungöras veckan därpå, så då telefonen ringde och jag såg att det var Tom Clark gissade jag vad han hade för ärende.
Det råkade sig så att Santtu just då var på besök hemma hos Simon Susiluoto som i början av året övertalat honom att genomföra USA-resan.
– Medan jag bytte några ord med Clark kom Simon fram och gjorde en fist bump och sa Hyvä me! (Bra vi!). Och det stämde precis, för utan honom hade jag aldrig åkt iväg.
Samtidigt tog morfar Kyösti emot nyheten med ro.
– Hur skulle jag säga det snällt… En titel försörjer man sig inte på och nu är Santtu en märkt man. Nästa år vill alla vinna över Årets nykomling.
Morfar är lite orolig över hur det ska gå för pojken och skulle gärna se honom träna lite mer målmedvetet inför avfärden.
Och visst hade Santtu tänkt börja med lite fysträning också, men det har inte blivit av.
I Koivuniemis och Palermaas fotspår
Efter insikten att han klarar av att prestera bra under press och inför tv-kamerorna är det med en viss tillförsikt Tahvanainen i slutet av januari inleder sin första hela säsong på den amerikanska proffstouren.
Men då han tänker efter är han nog lite nervös i alla fall.
– Jag vill leva upp till förväntningarna, men också visa att jag inte är en dagslända. Jag vill visa att jag kan göra en stabil karriär och visst är det roligare att bowla om man inte går på förlust, säger Santtu som under de senaste åren hankat sig fram på små prispengar och ”sponsring” från morfar.
För visst har det varit ebb i kassan många gånger.
Genom åren har han från sidan ändå kunnat följa med hur två finländska bowlare förtjänat sitt levebröd och mer därtill på den amerikanska proffstouren.
Mellan åren 1999 och 2019 spelade Mika Koivuniemi hem totalt 2 miljoner dollar i USA, medan Osku Palermaa fått ihop drygt en halv miljon sedan PBA-debuten år 2009.
Då Santtu åkte till USA i våras var det för att känna efter hur det är på proffstouren – och så kom han hem med 19 000 dollar i prispengar. I PBA-ligan blev det 13 000 till.
– Det var en omvälvande upplevelse, jag vann ju inte ens, säger han.
PBA-touren 2023 inleds i Indianapolis i månadsskiftet januari-februari. Tävlingarna arrangeras på olika håll i USA och avlöser varandra i snabb takt med bara några dagar mellan tävlingarna.
Touren pågår hela våren med finaler under sommaren. Ligan spelas nästa år i september.
Stortävlingsdebuten fortfarande ogjord
År 2022 har varit gott för den finländska bowlingen. I herrarnas hemma-EM vann Finland totalt åtta medaljer.
Bäst lyckades en av Tahvanainens polare på Amerikaresan, Tomas Käyhkö, som var med om att vinna fem av dem, däribland individuellt All Event-silver.
I damernas EM i Danmark vann Peppi Konsteri det individuella All Event-guldet och brons i par- och trio-tävlingarna.
Hur otroligt det än kan låta, har killen som i år valdes till Årets nykomling i PBA och som till och med tippas kunna bli en ny Jason Belmonte aldrig deltagit i EM eller VM. Australiensaren Belmonte var Årets nykomling 2009 och har efter det valts till Årets spelare sju gånger.
– Det kan hända att jag inte uppfyllt vissa krav, förklarar naturbarnet Santtu lugnt och medger att lättjan kan ha tagit överhanden då han borde ha fyllt i en träningsdagbok och levererat den till landslagstränaren.
Och morfar suckar.
