Rannvi Wallen lever med sina djur på deras villkor: ”De påminner en om att den här stunden är viktig”
Rannvi Wallen har alltid vetat att hon vill bo på landet och ha djur, men det var ingen självklarhet att de skulle bli så. Hon har jobbat målmedvetet för att lära sig djurskötsel och kunna arbeta med det hon älskar.
Då Rannvi Wallen och hennes man Simon flyttade ut till Solberg i Ingå var det en helt ny situation för dem. Rannvi hade alltid drömt om att bo på landet, men trodde inte att det skulle vara möjligt.
– Jag tänkte att det skulle bli det där radhuset och ett förnuftigt jobb från åtta till fyra.
Flyttlasset till Solberg gick för över 20 år sedan. Med sig hade de en hund och Rannvi väntade deras första barn.
När man kommer utifrån måste man skapa sin plats och sin identitet
Rannvi Wallen
Och i sakta mak förverkligades Rannvis dröm. Huset och gården har rustats upp, utvecklats och vuxit efter hand.
– Vi lärde oss i lugn och ro. Saker har inte hänt på en gång, utan allt har vuxit fram, säger Rannvi.
Även om de alltid har känt sig välkomna i trakten kunde Rannvi till en början känna av en viss skepticism; att stadsborna kommer dit och försöker bo på landet.
Det handlade främst om att folk inte riktigt trodde att hon på allvar skulle orka och klara av att arbeta med djur, vilket hon gärna ville göra också på andras gårdar.
– Jag tror att man är van vid att man har bott på en gård många generationer tillbaka. När man kommer utifrån så måste man skapa sin plats och sin identitet och det är något som vi har jobbat på, säger hon.
Så när Rannvi och Simon bestämde sig för sin livsstil började de aktivt lära sig; de gick på kurser, läste på nätet, läste böcker och pratade med människor.
Tack vare olika kurser har Rannvi lärt sig att slakta och klippa får och hon har utbildat sig till hästskötare, djurskötare på klinik och traditionell garvare.
– Alla de här bitarna passar ihop och gör att jag blir tagen på allvar och har möjlighet att jobba med djur.
”Djuren hjälper en att andas”
I dag har parets fyra barn mer eller mindre flyttat hemifrån. Rannvi och Simon Wallen bor numera på gården tillsammans med hästar, får, getter, kaniner, höns, hundar och katter.
– Djuren är våra familjemedlemmar, de hör till vår flock. Jag tycker om flockdjur och det är därför vi har just de här djuren, förklarar Rannvi.
Djuren är viktiga för dem på många sätt. Dels har de en nyttofunktion: fåren ger till exempel ull, fällar och kött och man kan rida på hästarna. Men man kan också bara vara i deras närhet.
– De hjälper en att andas och påminner om att just den här stunden är viktig.
Samtidigt är det viktigt att djuren får vara djur. I praktiken betyder det att de har sin egen flock, där de har sina egna kompisar. Ibland kan det vara lite bråk mellan dem för att rangordningen ska vara klar och tydlig för alla, men det hör till.
Hemmaslakt skapar mindre stress hos djuren
Som djurägare gäller det att se till att djurens basbehov uppfylls; att de får mat och att de mår bra.
Samtidigt har Rannvi också ett ansvar för att flocken ska fungera. Djuren har inte valt den grupp de lever i och därför kan de inte stöta ut någon individ, som de kanske skulle göra i naturen.
– Om det är något djur som inte passar in, så är det mitt ansvar att antingen sälja eller slakta det för att flocken som helhet ska ha det bra.
Att vara djurägare innebär nämligen också att man också måste fatta jobbiga beslut, det är helt enkelt en del av helheten.
– Jag tror att jag har vuxit till mig så mycket att det inte känns så utmanande, det är naturligt. Det är klart att det kan hända att processen är jobbig och jag måste gråta och fundera fram och tillbaka. Men sen när jag har bestämt att djuret ska slaktas så vet jag ju varför jag har fattat det beslutet och då är det inte jobbigt längre.
Jag behöver inte gå i bitar av att prata om att någon håller på att eller behöver dö
Rannvi Wallen
Det här har också hjälpt henne i jobbet på djurkliniken när hon träffar kunder. Det är naturligt att sörja att någon ska dö eftersom det innebär att man bryr sig om den.
– Det har varit en del av att bli mig själv, att inse att det här är något som jag kan göra. Jag behöver inte gå i bitar av att prata om att någon håller på att eller behöver dö.
För att göra döden så fridfull som möjligt för djuren på gården slaktar Rannvi dem själv. Gården är självhushållande när det gäller kött och därför var det naturligt att också sköta slakten.
Rannvi visar på ett av fåren hur hon brukar krafsa dem under käkbenet och känna efter var halspulsådern finns. Djuret hinner aldrig inse vad som ska ske och efter ett kort ögonblick har kroppen blivit en annan produkt, som ska bli bland annat livsmedel, fällar och läder.
– Hela idén är att djuren inte ska behöva transporteras och blir stressade. Vi gör det på djurens villkor och det är lugnt och stillsamt.
”Vi är förvånade att vi får leva så här”
Rannvi Wallen är företagare och djuren på gården är en del av hennes levebröd. Men gården är för liten för att man ska kunna leva på den.
Verkligheten är så mycket bättre än jag drömde om
Rannvi Wallen
För att få inkomster säljer hon därför sina tjänster. Hon jobbar delvis i ladugård där hon hjälper till att sköta kor och mjölka och delvis som djurskötare för Sjundeå veterinärer.
– Jag har en princip att jag inte jobbar längre än en halv timme från mitt hem, så jag inte behöver sitta i bilen hela dagen.
Utöver det är Rannvi också hantverkare och arbetar hemma med olika projekt. Främst jobbar hon med skinn och läder, som hon själv har garvat, och med horn, ben och silver.
– Jag brukar säga att jag jobbar med djur, levande och döda. Det är jättespännande att i vuxen ålder inse att jag är bra på det jag gör och tillsammans bildar mina yrken en identitet och självbild som jag trivs med.
Visst har det funnits stunder när det har varit tungt på gården. När barnen var små kunde det vara utmanande att få ekonomin att gå ihop och det kan vara tungt när det snöar väldigt mycket eller när allt fryser till. Men för Rannvi och Simon har valet av livsstil alltid känts rätt.
– Vi har ju valt att vi vill leva så här och vi är förvånade över att vi faktiskt får göra det. Varje dag vi går ut tar vi en paus och stannar upp och andas. Verkligheten är så mycket bättre än jag drömde om.
Har du en historia värd att berätta? Eller känner du någon som har det? Hör av dig på livet@yle.fi
' /%3E%3C/svg%3E)
