Kommentar: Biobiljett eller södernresa – har kulturupplevelser blivit en lyxprodukt?

Skyhöga elräkningar, inflation, höjda räntor och julklappar och julmat som landar på kreditkortsräkningen i januari. Vem har råd att utöver detta sätta pengar på teater, konserter och biobiljetter?

Och vad betyder det i så fall för oss som individer och för vårt samhälle?

I en artikel i Hbl under hösten berättar en biografägare att deras största konkurrenter inte är strömningstjänster för filmer och teveserier utan resor till södern. En första reaktion kan vara att det ur klimatets synvinkel är betydligt bättre om folk går på bio istället för att flyga på solsemester. Men om vi vill se kultur och konst som något alla ska ha möjlighet att ta del av blir det mer problematiskt.

På Svenska Yle har vi under hösten i flera artiklar lyft upp hur kulturfältet drabbas av det osäkra ekonomiska läget. Till exempel tvingas flera musikartister ställa in spelningar på grund av skenande kostnader och en publik som inte vågar köpa biljetter på förhand. I Helsingfors säger Viirus teaterchef Jussi Sorjonen att teater, framför allt dyra musikaler, blivit en klassfråga. Vår musikredaktör Lasse Grönroos har räknat ut att ifall han skulle köpa biljett till alla hårdrockskonserter i Finland sommaren 2023 skulle han få punga ut med över 1300 euro.

Enligt Kulturbarometern 2022, som genomförts av Suomen Kulttuurirahasto och kartlägger finländarnas förhållande till kultur, ser vi redan idag att personer med högre utbildning och högre inkomster är aktivare kulturkonsumenter än den övriga befolkningen. Samtidigt anger finländarna att det största hindret för att ta del av kultur av olika slag är dyra inträdesbiljetter.

Jag är rädd att vi kommer se en samhällsutveckling där kulturupplevelser blir något bara en viss del av befolkningen (läs folk med pengar och utbildning) har råd med, och att det här på sikt leder till ett mer polariserat samhälle där klyftorna mellan olika grupper blir djupare och vi får svårare än tidigare att förstå varandra.

Ingen dör för att hen inte kan gå på teater

Det är självklart att det finns akuta behov som tak över huvudet, mat, värme, vatten och mediciner som går före kulturupplevelser om vi måste prioritera. Samtidigt tänker jag att vi som individer och människor är så mycket mer än varelser som behöver få våra primära behov uppfyllda.

Och är inte idén bakom vårt nordiska välfärdssamhälle att vi förutom våra grundbehov kan garantera våra invånare också bildning, kultur och konst?

Kulturbarometern 2022 visar också att finländarna upplever konst och kultur som viktiga element i livet och att de är viktiga för välmåendet och hälsan. En utveckling där kultur blir något bara en del har råd med handlar därför också om demokrati och delaktighet. Kultur är kanske inte en förutsättning för att leva, men ger livet innehåll och gör det mer meningsfullt. Därför borde kultur inte vara något som bara tillhör en liten elit, utan vara till för oss alla.

Vem är det vi recenserar film och teaterstycken för om allt färre har råd att se dem?

Vi som jobbar med att bevaka kulturen har orsak att fundera på hur allt det här påverkar vårt uppdrag. Vem är det till exempel vi recenserar film och teaterstycken för om allt färre har råd att se dem? För samma pris som en biobiljett kan du prenumerera en hel månad på en kommersiell strömningstjänst. Borde teveserier därför få mer uppmärksamhet i vår bevakning?

Blir recensionernas och artiklarnas roll en annan om de inte längre i första hand görs för en presumtiv publik utan tvärtom för dem som inte kommer kunna ta del av kulturutbudet så att också de ska veta vad som är på gång? Borde böcker, bibliotek och andra kulturformer som inte kostar få mer utrymme?

Vad tycker du? Vi vill gärna veta hur ni i publiken resonerar.