Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en
Jag har haft tider i livet då jag har varit vettskrämd, slutkörd och haft ångest. Sanningen är den att vi mår alla dåligt. Det finns ingen som kan gå igenom livet utan att grubbla och utan att nånting skaver.
Därför måste vi prata om det för att avdramatisera. Det handlar inte om att bli galen eller tappa fotfästet helt. Det handlar om tider då man djupnar som människa. I bästa fall kommer man ut på andra sidan och vet lite mer om vem man är och vad man vill göra i sitt liv.
För mig var det nog frågan om något slags utmattningssymptom, men jag var inte i arbetslivet då och jag fick ingen diagnos, ingen långvarig medicinering eller terapi.
Utmattningssymptom är alltså också min egen definition. Det var en tid då vår familj var på väg att flytta hem från till Finland efter ett par år i Schweiz, jag hade en halvårsbebis och vi höll på att sälja vår lägenhet och köpa ett nytt hus. Det tydligaste första tecknet på att allt inte stod rätt till, var att jag märkte att jag tappade perspektivet på vad som var viktigt och vad som inte var det.
Jag stod till exempel klockan fyra på morgonen och dekorerade cupcakes till vår dotters avskedskalas i klassen, och printade ut hundra små lappar med vår nya adress på ena sidan och foton av barnen på andra sidan, för att dela ut åt barnens klasskamrater. Jag skulle packa ner ett fempersonershushåll, men jag tyckte alla kläder jag packade ner behövde strykas och att det var oerhört viktigt att varje pafflåda var märkt med vad den innehöll och till vilken adress den skulle – till vår gama lägenhet, till det nya huset eller till ett förråd som vi hyrde i Olars.
Jag rasade i vikt. Jag ammade babyn, som försås tog vad han behövde av min kropp, och han bara växte medan jag bara krympte. Och jag började tycka att det var onödigt att somna om mellan amningarna på natten eftersom det var så plågsamt att måsta vakna igen efter en stund. Istället använde jag nätterna till att skriva listor på hur flytten skulle organiseras. Resten av natt-timmarna låg jag vaken i ångest över att livet kommer att ta slut en dag. Jag sögs in i ett svart hål av ångest med fem minuters mellanrum. Pulsen rusade, jag kände att jag inte kunde andas, jag bara föreställde mig hur det är att vara död. Sen kunde jag ligga och flämta däremellan. Jag tappade greppet helt enkelt. I ett skede just före resan gick jag till en psykiater och fick nån slags lugnande mediciner, men de gjorde absolut inget för mig. Hjärnan rusade på lika höga varv utan att komma framåt.
När vi kom hem till Finland var det sommarlov och småningom började saker falla på plats. Jag var mammledig året ut och när jobbet började igen var läget helt annorlunda.
I min omgivning var människorna nog förstående och snälla. Jag berättade kanske inte så jättemycket heller. De som var tillräckligt nära kunde ju se på mig att allt inte var bra, och jag försökte absolut inte dölja något. Däremot fanns det en skam för att jag var så otacksam. Jag hade fött mitt tredje friska barn, och vi hade just kommit hem från ett härligt utomlandsäventyr och småningom skulle jag igen börja jobba på ett roligt och inspirerande jobb. Jag borde har varit lyckligast i världen. Att jag inte var det kändes som ett hån mot alla som hade fått mindre av livet än jag.
Kraven på att vara snäll, smart, vacker, effektiv och kreativ kommer inifrån mer än utifrån, tror jag. Vi har liksom redan gått igenom den där perfekt-hetsen på ett allmänt plan i samhället, och alla vill göra upp med den en gång för alla, till exempel på facebook så finns det inget som känns mera förlegat än att posta foton av vackra hem och välstrukna barn, det är mycket mer acceptabelt att visa sitt råddiga kök eller slarviga, sneda julgran. Så egentligen är kraven utifrån inte så stora. Men sen blir det svårt när det kommer till en själv. Bullmage är snyggt – men inte på mig. Hemlagad slowfood är det väl ingen som hinner fixa – men mina barn måste i alla fall få äta hälsosamt och gott tillsammans med hela familjen samlad runt bordet.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som fick mig att må bättre. jag tror att det bara var tiden som gick. Det fanns vissa tankar som måste få tänkas och det måste få ta tid. Det var väl lite av en medelålderskris jag hade. Riktigt konkret handlade det om att inse min egen dödlighet. Och på ett sätt, att se att de finaste sakerna i mitt liv nu ligger bakom mig, medan de tyngsta sakerna ännu kommer. Det här är smärtsamma saker. Man kan antingen vägra befatta sig med dem och lägga dem på hyllan direkt. Eller så kan man gå in i dem, möta dem, konfrontera dem och till sist komma över dem. Eller kanske inte komma över, men låta dem sjunka in och i samma veva bli en djupare och sannare människa.
Att leva gör ont, också för den som vid första anblicken har fått allt en människa kan önska sig. Om man vill leva sitt liv på ett någorlunda äkta sätt, och inte bara skjuta allt obehagligt åt sidan, så får man vara beredd på att det stundvis är nästan outhärdligt svårt. Men det vi kan göra, är att vara öppen med våra svackor. För att det en gång för alla ska bli ett slut på stigmatiserandet och hysch-hyschet när det gäller att ha det svårt psykiskt. Ingen behöver gå ut på gatan och skrika att nu brister mitt psyke, men alla borde kunna säga det åt sin vän, sin partner eller sin arbetsgivare, att just nu är det svårt för mig, jag är mentalt förkyld, det går över och det smittar inte. Och varje person som vågar öppna sig har rätt att bli sakligt bemött, utan ojande och vojande och utan att stämplas. För det här gäller alla. Precis varenda en av oss har mått dåligt. Annars har vi inte levt alls.
#hurmårdu
Berättelse 67: Tappat tron på vården
Måste jag försöka ta mitt liv för att få hjälp?
Våga prata om hur du mår
Tack för alla berättelser som kommit till #hurmårdu.
Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"
Ge den deprimerade utrymme och se bakom fasaden.
"Vi missar den manliga depressionen"
Manlig depression fortfarande stigmatiserat.
Deprimerad eller bara lite smådeppig?
"Ta dig i kragen! En rask promenad gör nog susen!"
Anhöriga behöver också stöd
Skuld och skam drabbar ofta de närstående.
Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan
Mycket kunde göras i skolan för att stärka elevernas hälsa.
Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre
Svenska Yles publik har valt musiken för #hurmårdu i radio.
Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade
Social- och hälsovårdsministern: skäms inte över depression.
Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor
Det kändes som om jag aldrig var good enough.
Motion lindrar depression
Forskning visar att motion har berydelse för deprimerade.
Depression: En oavslutad sorg
Avstannad sorgeprocess bakom depression
Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det
Samtalsterapi är effektivast vid lindriga depressioner
Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad
Tack vare terapeuten började jag må bra igen,
De unga kvinnorna nödropar
Prestationskraven och skammen förstör oss.
Markos depression kunde ha kostat honom livet
Minnen från det förflutna tog Marko på en vansinnesfärd.
Depression skördar unga - allt fler i förtidspension
50 procent fler unga sjukpensioneras på grund av depression.
Berättelse 60: Depressionen var nödvändig
Mår bättre nu, men var ohållbart att inte krascha.
Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk
Inget slutdatum för att tillfriskna från en depression.
Hasse tog sig ur den djupa depressionen
Starkt socialt kapital hjälpte Hasse bli frisk.
Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren
Människor som förstår är det viktigaste.
Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är
Har som vuxen börjat känna mig sorgsen.
Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!
Arbetshälsopsykologens tips till dig som känner dig nere.
Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!
Våga prata om depression.
Berättelse 55: Lär dig prioritera
Man måste våga be om hjälp och prioritera rätt.
Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv
Vetskapen om att folk bryr sig hjälper.
Berättelse 53: Snart kollapsar jag
Har tunga år bakom mig, försöker orka för barnens skull.
Berättelse 52: En vän räddade mig
Berätta för någon att du mår dåligt
Berättelse 51: Känns inte som det ska
Hur vet man om man är deprimerad eller inte?
Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk
Ingen förståelse för sjukdomen, vilket knäckte mig psykiskt.
Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till
Ångrar att jag inte berättade för vänner.
Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden
Fick inte den rätta hjälpen förrän jag bytte ort.
Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är
Familjeterapin gav äntligen den hjälp jag behövde.
Depressionerna blir dyra för samhället
Var femte finländare insjuknar i depression.
Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader
För långsamt och byråkratiskt att få hjälp.
Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket
Bland annat min hund hjälpte mig få ordning på livet igen.
Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var
Har mått dåligt sedan jag var barn och känner sorg över det.
Berättelse 43: Sök hjälp i tid
Att tala med kuratorn hjälpt emig då jag mådde som sämst.
Berättelse 42: Ätstörning och depression
Efter år av ätstörningar insåg jag att jag var deprimerad.
Berättelse 41: Ett fejkat leende
Efter två år svängde det äntligen!
Berättelse 40: Medicinen räddade mig
Det var svårt att få den hjälp jag behövde.
Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en
Livet är stundvis nästan outhärdligt svårt.
Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig
Att skriva och berätta om mitt mående har hjälpt.
Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation
Ta tag i situationen och be om hjälp.
Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret
Att bli lämnad gjorde mig sjuk, men är på bättringsvägen.
Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas
Viktigt stoppa mobbningen, den förstör många!
Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt
För mycket byråkrati för att få hjälp.
Berättelse 33: Förlamad av depression
Återkommande depression gör att jag inte kan jobba.
Berättelse 32: Spelar en roll inför andra
Döljer mitt liv som bipolär.
Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig
Blev utsatt för mobbning i lågstadiet och mår ännu dåligt.
Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig
Det var mitt förhållande som gjorde mig deprimerad.
Vill förmedla hopp åt deprimerade
Grundade förening för att bryta tabun kring psykisk ohälsa.
Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp
Säg aldrig ryck upp dig till en deprimerad.
Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt
Det gör ont att tänka att psykisk ohälsa är så tabubelagt.
Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp
Jag tror att terapin ska hjälpa fast det är tufft.
Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!
Sök professionell hjälp om du inte lyckas styra dina tankar.
Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad
Terapi och mediciner blev min räddning.
Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år
Svåra kamratrelationer gjorde livet svårt.
Berättelse 22: Ingen förstod mig
Fick hjälp efter självmordsförsök.
Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin
Viktigt med fungerande vård och att inte skambelägga.
Berättelse 20: Idag är jag lycklig
Från absoluta botten till ett lyckligt liv.
Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå
Insikten om att jag var sjuk hjälpte mig.
Berättelse 18: Låt det ta tid!
Stora livshändelser gjorde mig sjuk.
Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem
Jag hoppades på stroke istället för mentala problem.
Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"
Jag var duktig flicka och kunde aldrig ta det lugnt.
Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad
Ta de första tecknen på allvar och var självisk.
Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka
Stress under studeíetiden gjorde mig utbränd.
Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig
Det viktigaste är att känna sig sedd och älskad.
Berättelse 12: Träning håller mig flytande
Antidepressiva mediciner och träning hjälper en del.
Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad
Hemma är jag ett gråtande vrak med hjärtklappning.
Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte
Trodde att hag aldrig skulle bli frisk igen.
Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt
En uppgång med cirka 40 procent sedan år 2000.
Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden
Min depression upptäcktes på en rutinkontroll.
Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp
Det bästa man kan göra är att prata öppet.
Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är
Jag hade behövt hjälp redan som 18.
Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig
När jag blev bättre var det som om någon tryckt oå en knapp.
Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga
Medicinerna hjälpte mig ur en djup depression.
Berättelse 4: Ge aldrig upp!
Jag var 18 år och hade inga drömmar i livet.
Berättelse 3: Sluta skämmas för att du mår dåligt
Ju mindre vi pratar om det, desto större blir skamkänslorna.
Berättelse 2: Från ett kolmörkt badrum till en upplyst sal
Jag insåg att jag inte behöver prestera för att duga.
Berättelse 1: Våga be om hjälp
Man får inget pris för att man kämpar i ensamhet.
Livskriser höjer risken för depression
Kriser i olika livsskeden kan leda till depression.