Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

Från 2015
Uppdaterad 27.11.2015 12:38.
anonym kvinna i naturen
Bild: YLE/Petter Sandelin

Jag har haft tider i livet då jag har varit vettskrämd, slutkörd och haft ångest. Sanningen är den att vi mår alla dåligt. Det finns ingen som kan gå igenom livet utan att grubbla och utan att nånting skaver.

Därför måste vi prata om det för att avdramatisera. Det handlar inte om att bli galen eller tappa fotfästet helt. Det handlar om tider då man djupnar som människa. I bästa fall kommer man ut på andra sidan och vet lite mer om vem man är och vad man vill göra i sitt liv.

För mig var det nog frågan om något slags utmattningssymptom, men jag var inte i arbetslivet då och jag fick ingen diagnos, ingen långvarig medicinering eller terapi.

Utmattningssymptom är alltså också min egen definition. Det var en tid då vår familj var på väg att flytta hem från till Finland efter ett par år i Schweiz, jag hade en halvårsbebis och vi höll på att sälja vår lägenhet och köpa ett nytt hus. Det tydligaste första tecknet på att allt inte stod rätt till, var att jag märkte att jag tappade perspektivet på vad som var viktigt och vad som inte var det.

Jag stod till exempel klockan fyra på morgonen och dekorerade cupcakes till vår dotters avskedskalas i klassen, och printade ut hundra små lappar med vår nya adress på ena sidan och foton av barnen på andra sidan, för att dela ut åt barnens klasskamrater. Jag skulle packa ner ett fempersonershushåll, men jag tyckte alla kläder jag packade ner behövde strykas och att det var oerhört viktigt att varje pafflåda var märkt med vad den innehöll och till vilken adress den skulle – till vår gama lägenhet, till det nya huset eller till ett förråd som vi hyrde i Olars.

Jag rasade i vikt. Jag ammade babyn, som försås tog vad han behövde av min kropp, och han bara växte medan jag bara krympte. Och jag började tycka att det var onödigt att somna om mellan amningarna på natten eftersom det var så plågsamt att måsta vakna igen efter en stund. Istället använde jag nätterna till att skriva listor på hur flytten skulle organiseras. Resten av natt-timmarna låg jag vaken i ångest över att livet kommer att ta slut en dag. Jag sögs in i ett svart hål av ångest med fem minuters mellanrum. Pulsen rusade, jag kände att jag inte kunde andas, jag bara föreställde mig hur det är att vara död. Sen kunde jag ligga och flämta däremellan. Jag tappade greppet helt enkelt. I ett skede just före resan gick jag till en psykiater och fick nån slags lugnande mediciner, men de gjorde absolut inget för mig. Hjärnan rusade på lika höga varv utan att komma framåt.

När vi kom hem till Finland var det sommarlov och småningom började saker falla på plats. Jag var mammledig året ut och när jobbet började igen var läget helt annorlunda.

I min omgivning var människorna nog förstående och snälla. Jag berättade kanske inte så jättemycket heller. De som var tillräckligt nära kunde ju se på mig att allt inte var bra, och jag försökte absolut inte dölja något. Däremot fanns det en skam för att jag var så otacksam. Jag hade fött mitt tredje friska barn, och vi hade just kommit hem från ett härligt utomlandsäventyr och småningom skulle jag igen börja jobba på ett roligt och inspirerande jobb. Jag borde har varit lyckligast i världen. Att jag inte var det kändes som ett hån mot alla som hade fått mindre av livet än jag.

Kraven på att vara snäll, smart, vacker, effektiv och kreativ kommer inifrån mer än utifrån, tror jag. Vi har liksom redan gått igenom den där perfekt-hetsen på ett allmänt plan i samhället, och alla vill göra upp med den en gång för alla, till exempel på facebook så finns det inget som känns mera förlegat än att posta foton av vackra hem och välstrukna barn, det är mycket mer acceptabelt att visa sitt råddiga kök eller slarviga, sneda julgran. Så egentligen är kraven utifrån inte så stora. Men sen blir det svårt när det kommer till en själv. Bullmage är snyggt – men inte på mig. Hemlagad slowfood är det väl ingen som hinner fixa – men mina barn måste i alla fall få äta hälsosamt och gott tillsammans med hela familjen samlad runt bordet.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som fick mig att må bättre. jag tror att det bara var tiden som gick. Det fanns vissa tankar som måste få tänkas och det måste få ta tid. Det var väl lite av en medelålderskris jag hade. Riktigt konkret handlade det om att inse min egen dödlighet. Och på ett sätt, att se att de finaste sakerna i mitt liv nu ligger bakom mig, medan de tyngsta sakerna ännu kommer. Det här är smärtsamma saker. Man kan antingen vägra befatta sig med dem och lägga dem på hyllan direkt. Eller så kan man gå in i dem, möta dem, konfrontera dem och till sist komma över dem. Eller kanske inte komma över, men låta dem sjunka in och i samma veva bli en djupare och sannare människa.

Att leva gör ont, också för den som vid första anblicken har fått allt en människa kan önska sig. Om man vill leva sitt liv på ett någorlunda äkta sätt, och inte bara skjuta allt obehagligt åt sidan, så får man vara beredd på att det stundvis är nästan outhärdligt svårt. Men det vi kan göra, är att vara öppen med våra svackor. För att det en gång för alla ska bli ett slut på stigmatiserandet och hysch-hyschet när det gäller att ha det svårt psykiskt. Ingen behöver gå ut på gatan och skrika att nu brister mitt psyke, men alla borde kunna säga det åt sin vän, sin partner eller sin arbetsgivare, att just nu är det svårt för mig, jag är mentalt förkyld, det går över och det smittar inte. Och varje person som vågar öppna sig har rätt att bli sakligt bemött, utan ojande och vojande och utan att stämplas. För det här gäller alla. Precis varenda en av oss har mått dåligt. Annars har vi inte levt alls.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle