Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

Från 2015

Publicerad 17.11.2015 12:28. Uppdaterad 27.11.2015 12:38.

anonym kvinna i naturen — Bild: YLE/Petter Sandelin

Jag har haft tider i livet då jag har varit vettskrämd, slutkörd och haft ångest. Sanningen är den att vi mår alla dåligt. Det finns ingen som kan gå igenom livet utan att grubbla och utan att nånting skaver.

Därför måste vi prata om det för att avdramatisera. Det handlar inte om att bli galen eller tappa fotfästet helt. Det handlar om tider då man djupnar som människa. I bästa fall kommer man ut på andra sidan och vet lite mer om vem man är och vad man vill göra i sitt liv.

För mig var det nog frågan om något slags utmattningssymptom, men jag var inte i arbetslivet då och jag fick ingen diagnos, ingen långvarig medicinering eller terapi.

Utmattningssymptom är alltså också min egen definition. Det var en tid då vår familj var på väg att flytta hem från till Finland efter ett par år i Schweiz, jag hade en halvårsbebis och vi höll på att sälja vår lägenhet och köpa ett nytt hus. Det tydligaste första tecknet på att allt inte stod rätt till, var att jag märkte att jag tappade perspektivet på vad som var viktigt och vad som inte var det.

Jag stod till exempel klockan fyra på morgonen och dekorerade cupcakes till vår dotters avskedskalas i klassen, och printade ut hundra små lappar med vår nya adress på ena sidan och foton av barnen på andra sidan, för att dela ut åt barnens klasskamrater. Jag skulle packa ner ett fempersonershushåll, men jag tyckte alla kläder jag packade ner behövde strykas och att det var oerhört viktigt att varje pafflåda var märkt med vad den innehöll och till vilken adress den skulle – till vår gama lägenhet, till det nya huset eller till ett förråd som vi hyrde i Olars.

Jag rasade i vikt. Jag ammade babyn, som försås tog vad han behövde av min kropp, och han bara växte medan jag bara krympte. Och jag började tycka att det var onödigt att somna om mellan amningarna på natten eftersom det var så plågsamt att måsta vakna igen efter en stund. Istället använde jag nätterna till att skriva listor på hur flytten skulle organiseras. Resten av natt-timmarna låg jag vaken i ångest över att livet kommer att ta slut en dag. Jag sögs in i ett svart hål av ångest med fem minuters mellanrum. Pulsen rusade, jag kände att jag inte kunde andas, jag bara föreställde mig hur det är att vara död. Sen kunde jag ligga och flämta däremellan. Jag tappade greppet helt enkelt. I ett skede just före resan gick jag till en psykiater och fick nån slags lugnande mediciner, men de gjorde absolut inget för mig. Hjärnan rusade på lika höga varv utan att komma framåt.

När vi kom hem till Finland var det sommarlov och småningom började saker falla på plats. Jag var mammledig året ut och när jobbet började igen var läget helt annorlunda.

I min omgivning var människorna nog förstående och snälla. Jag berättade kanske inte så jättemycket heller. De som var tillräckligt nära kunde ju se på mig att allt inte var bra, och jag försökte absolut inte dölja något. Däremot fanns det en skam för att jag var så otacksam. Jag hade fött mitt tredje friska barn, och vi hade just kommit hem från ett härligt utomlandsäventyr och småningom skulle jag igen börja jobba på ett roligt och inspirerande jobb. Jag borde har varit lyckligast i världen. Att jag inte var det kändes som ett hån mot alla som hade fått mindre av livet än jag.

Kraven på att vara snäll, smart, vacker, effektiv och kreativ kommer inifrån mer än utifrån, tror jag. Vi har liksom redan gått igenom den där perfekt-hetsen på ett allmänt plan i samhället, och alla vill göra upp med den en gång för alla, till exempel på facebook så finns det inget som känns mera förlegat än att posta foton av vackra hem och välstrukna barn, det är mycket mer acceptabelt att visa sitt råddiga kök eller slarviga, sneda julgran. Så egentligen är kraven utifrån inte så stora. Men sen blir det svårt när det kommer till en själv. Bullmage är snyggt – men inte på mig. Hemlagad slowfood är det väl ingen som hinner fixa – men mina barn måste i alla fall få äta hälsosamt och gott tillsammans med hela familjen samlad runt bordet.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som fick mig att må bättre. jag tror att det bara var tiden som gick. Det fanns vissa tankar som måste få tänkas och det måste få ta tid. Det var väl lite av en medelålderskris jag hade. Riktigt konkret handlade det om att inse min egen dödlighet. Och på ett sätt, att se att de finaste sakerna i mitt liv nu ligger bakom mig, medan de tyngsta sakerna ännu kommer. Det här är smärtsamma saker. Man kan antingen vägra befatta sig med dem och lägga dem på hyllan direkt. Eller så kan man gå in i dem, möta dem, konfrontera dem och till sist komma över dem. Eller kanske inte komma över, men låta dem sjunka in och i samma veva bli en djupare och sannare människa.

Att leva gör ont, också för den som vid första anblicken har fått allt en människa kan önska sig. Om man vill leva sitt liv på ett någorlunda äkta sätt, och inte bara skjuta allt obehagligt åt sidan, så får man vara beredd på att det stundvis är nästan outhärdligt svårt. Men det vi kan göra, är att vara öppen med våra svackor. För att det en gång för alla ska bli ett slut på stigmatiserandet och hysch-hyschet när det gäller att ha det svårt psykiskt. Ingen behöver gå ut på gatan och skrika att nu brister mitt psyke, men alla borde kunna säga det åt sin vän, sin partner eller sin arbetsgivare, att just nu är det svårt för mig, jag är mentalt förkyld, det går över och det smittar inte. Och varje person som vågar öppna sig har rätt att bli sakligt bemött, utan ojande och vojande och utan att stämplas. För det här gäller alla. Precis varenda en av oss har mått dåligt. Annars har vi inte levt alls.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

#hurmårdu

Berättelse 67: Tappat tron på vården

Våga prata om hur du mår

Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"

"Vi missar den manliga depressionen"

Deprimerad eller bara lite smådeppig?

Anhöriga behöver också stöd

Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan

Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre

Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade

Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor

Motion lindrar depression

Depression: En oavslutad sorg

Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det

Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad

De unga kvinnorna nödropar

Markos depression kunde ha kostat honom livet

Depression skördar unga - allt fler i förtidspension

Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

Hasse tog sig ur den djupa depressionen

Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren

Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är

Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!

Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!

Berättelse 55: Lär dig prioritera

Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv

Berättelse 53: Snart kollapsar jag

Berättelse 52: En vän räddade mig

Berättelse 51: Känns inte som det ska

Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden

Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är

Depressionerna blir dyra för samhället

Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader

Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket

Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var

Berättelse 43: Sök hjälp i tid

Berättelse 42: Ätstörning och depression

Berättelse 41: Ett fejkat leende

Berättelse 40: Medicinen räddade mig

Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig

Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation

Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret

Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas

Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt

Berättelse 33: Förlamad av depression

Berättelse 32: Spelar en roll inför andra

Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig

Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig

Vill förmedla hopp åt deprimerade

Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp

Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt

Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp

Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!

Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad

Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år

Berättelse 22: Ingen förstod mig

Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin

Berättelse 20: Idag är jag lycklig

Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå

Berättelse 18: Låt det ta tid!

Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"

Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad

Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka

Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig

Berättelse 12: Träning håller mig flytande

Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad

Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte

Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt

Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden

Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp

Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är

Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig

Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga

Berättelse 4: Ge aldrig upp!