Yle Sportens årskrönika: ”2022 var det bästa finländska idrottsåret sedan millennieskiftet” – inte ens problematiska Peking-OS eller Qatar-VM förstörde den blåvita festen
Iivo Niskanen ledde segertåget i Peking, Lejonen stod för en oförglömlig turnering hemma i Tammerfors och i München infriades äntligen de blåvita friidrottsförväntningarna. Yle Sporten blickar tillbaka på det fantastiska året.
Guld på guld på guld på guld.
År 2022 blev en sällan skådad framgångshistoria för de finländska toppidrottarna. Iivo Niskanen fixade OS-guld på favoritsträckan i dominant stil, Lejonen tog två guld och friidrotts-EM bjöd på sammanlagt fyra finska medaljer.
Då Yle Sportens panel bestående av Christoffer Herberts, Anki Karhu och Mats Ahlnäs ska summera året går det inte att sammanfatta det på annat sätt:
– Det här var det bästa finländska idrottsåret på 2000-talet, säger Herberts och fortsätter:
– 1999 var ännu bättre, då blev Kalle Palander femma i årets idrottare-omröstningen efter att ha vunnit VM-guld i slalom. Före honom idel världsmästare i rankningen. Så där kan vi sätta ribban – men 2022 är det bästa året sedan dess.
– Men 2022 var också motsägelsernas år – både total eufori men också den mörka sidan med sporttvätt och krig, konstaterar Karhu.
Lyssna på diskussionen på Arenan här:
Yle Sportens årskrönika: Därför var 2022 det bästa finländska idrottsåret sen millenieskiftet
Iivo Niskanen satte tonen
Uppsnacket inför vinter-OS i Peking präglades av osäkerhet. Omikronvarianten av covid-19 hade börjat sprida sig som en löpeld runt om i världen och de kinesiska myndigheterna tog till hårdhandskarna.
Restriktionerna både för idrottare och media var strikta – NHL valde omgående att stå över hockeyturneringen.
Det innebar ändå att Finlands herrlandslag plötsligt var klara guldfavoriter. Och bland den finska publiken var förväntningarna också högt uppskruvade för skidlandslaget. Det var ju nu Iivo Niskanen skulle ta det där efterlängtade OS-guldet på 15 kilometer klassiskt.
– Och så lyckas han fullt ut och är dessutom överlägsen, konstaterar Mats Ahlnäs.
– Tre medaljer bara för Iivo, skidlandslaget lyckades dessutom perfekt i alla förberedelser, distanserna passade, allt funkade, fortsätter han.
Syrran Kerttu Niskanen förlorade OS-guldet på den klassiska dammilen med bara en tiondelssekund. Krista Pärmäkoski tog brons i samma tävling. Och Iivo Niskanen fixade tillsammans med Joni Mäki ett silver i lagsprinten och tog dessutom ett brons i skiathlon bakom två ryska åkare.
– Den bragden – det är få som klarar av det, säger Karhu.
– Det säger ju ganska mycket om hur turbulent året varit över lag då man nu lystrar till och tänker ”just det – Ryssland var ju faktiskt med i OS i Peking”, nu känns det ju som en annan värld, inflikar Herberts.
Rysslands anfallskrig överskuggar allt – men saknar någon dem i idrottsvärlden?
Bara dagar efter att den olympiska elden släckts gick Ryssland in i Ukraina. En offensiv som också kom att sätta prägeln på idrottsvärldens kommande månader.
– Paralympiska spelen pågick när Ryssland gick in i Ukraina. Det ska vi inte glömma. Det är andra gången de bryter mot den olympiska freden – det gjorde samma sak 2014. Det är något vi inte kan blunda för, säger Karhu.
Ryssland uteslöts ur internationella sammanhang, vilket exempelvis innebar att det inte fanns ryska längdåkare på startstrecket under återstoden av världscupen. Det ryska herrlandslaget i ishockey fick inte heller spela VM i Tammerfors och Helsingfors.
Men har det märkts av?
– Förbluffande lite, tycker Herberts och fortsätter:
– I Ryssland fanns det en uppfattning om att idrottsvärlden skulle bli otroligt mycket fattigare utan dem och inte klara sig, men det märks ju inte ens att de är borta. Det är inget man tänker på när man sammanfattar hockey-VM till exempel. Det är bara världens naturligaste sak att de inte är där.
– Jag håller inte med. Jag tycker nog det märks att Ryssland inte fanns där i vägen för Lejonens väg till ett VM-guld. Och så tycker jag att Alexander Bolsjunov saknas i världscupen på skidor. Bara för att få upp den där kampen. Men jag saknar dem inte tillräckligt för att låta dem vara med, kontrar Karhu.
Problematiska Qatar-VM? Bara om man frågar Västeuropa
OS i Peking var också ifrågasatt eftersom Kina minsann har ifrågasatts för sin inställning till mänskliga rättigheter, exempelvis gällande landets behandling av uigurerna.
Enligt många var vinter-OS ett perfekt exempel på sportswashing – en kategori som fotbolls-VM i Qatar också faller under.
Enligt medierapporter ska över 6000 migrantarbetare ha dött inför turneringen, under VM:s gång medgav arrangörerna att dödssiffran trots allt ska stanna på ”något kring 400–500” – efter att qatarierna kategoriskt nekat till att det dött fler än enstaka arbetare under de enorma byggprojekten.
– Men arvet är en fantastisk fin final, kanske den bästa fotbollsmatchen någonsin, att Lionel Messi blev världsmästare och att Kylian Mbappé gjorde hattrick men ändå förlorade, säger Herberts.
– Det är i princip bara 15 länder, lite förenklat, som hakat upp sig på att det arrangerades i Qatar. I den absolut största delen av världen är problemen inte något man hakar upp sig på. I Amerika, Asien och Afrika kan man lägga det osmakliga som pågår och det idrottsliga i olika fack, fortsätter han.
Dessutom, påpekar Herberts, har Västeuropa inte heller uppenbarligen längre problem med att VM arrangerades i Qatar. Han påpekar att såväl Tyskland, Storbritannien som Frankrike inför turneringen hörde till dem som var mest kritiska.
– Och vad händer under VM? Tyskland undertecknar ett jätteavtal om gas med Qatar, brittiska premiärministern hyllar värdarna på Twitter och Emmanuel Macron är på plats under finalen och verkar stortrivas, säger han.
– Kritiken kommer från Europa, men man tar gärna emot pengarna därifrån här också. Fotbollssporten snurrar ju tack vare de här pengarna. Och det är ju så Gianni Infantino har skapat sin makt i Fifa – genom att fokusera på länderna utanför Västeuropa, kompar Ahlnäs och fortsätter:
– Fifa har gjort mångmiljardresultat under coronapandemin. Nu budgeterar man för ännu större intäkter de kommande åren. Och Infantino kommer att få sitta kvar. Och Saudiarabien uppges kandidera för att arrangera VM 2030. Utvecklingen har inte blivit muntrare.
I Yle Sportens årskrönika 2021 var alla överens om att 2022 skulle bli kulmen för sportswashing som fenomen. Men nu rapporteras Qatar vilja arrangera sommar-OS också. Så blev VM egentligen bara startskottet?
– När det gäller stora mästerskap som fotbolls-VM och OS så tror jag fortfarande att det här var det. Men när det handlar om en lite lägre nivå, världstourer i golf, nationella fotbollsligor, e-sport, padel och så vidare och så vidare så där kommer vi att få se ännu mer sportswashing, tror Herberts.
– Kalla mig pessimist, men människans minne är kort. Jag minns en liknande diskussion före OS i Peking 2008. Då var det minsann rabalder. Och så gick det några år och så var vi där igen. Jag tror att den här processen är mycket mer utdragen än vad vi skulle hoppas, kontrar Karhu.
Finland – världsbäst i ishockey
Tillbaka till de blåvita framgångarna, som sannerligen inte slutade i Peking.
Lejonen gick in i hemma-VM, som arrangerades med Tammerfors som huvudort i den splitternya Tammerforsarenan, som guldfavoriter. Visst, det fanns NHL-spelare med i motsats till OS men Jukka Jalonen hade också fått plocka in sådana.
De visade sig vara direkt avgörande. Mikael Granlund och Miro Heiskanen var två av lagets absoluta giganter – duon passade också fram Sakari Manninen i förlängningen i finalen mot Kanada där Manninen frälste hemmapubliken med onetimern som avgjorde guldkampen.
Utöver det här kom Juniorlejonen centimetrar från att ta JVM-guld medan Mikko Rantanen och Artturi Lehkonen spelade stor roll i Colorado Avalanche, som vann Stanley Cup. Så då är ju frågan: är Finland världens bästa hockeyland just nu?
– Åtminstone per capita, säger Herberts.
– Meriterna är en sak i sig, det som gör det extra speciellt är att Finland var favorit båda gångerna. Det blev lite som när Sverige vinner VM-guld i innebandy. Man visste ju att det skulle gå så här. I landslagshockey är Finland världsbäst, tillägger han.
Anki Karhu vill ändå lyfta ett varningens finger för framtiden.
– Vi måste undvika att göra samma misstag som en viss mobiltelefonstillverkare som inte trodde på pekskärmar. Risken finns för att vi blir för bekväma i vår sits, säger hon.
Karhu lyfter fram faktumet att en drös landslagsspelare inte längre kan hålla till i KHL, som före kriget i Ukraina var den näst bästa ligan i världen.
– Dessutom tillät alla finländare i KHL den inhemska ligan att ge de unga talangerna chansen att spela på toppnivå. Det blev ett växthus som ledde till att vi kunnat skörda framgång i junior-VM. Nu ser det inte likadant ut länge – många av dem som spelade i KHL återvände hem.
– Det kan se väldigt annorlunda ut nästa gång vi arrangerar hockey-VM.
”Damfotbollen rusar framåt – Finland hålls inte med”
En sak är åtminstone säker. Snacket från årskrönikan 2021 om att Finland skulle ha tagit steg från att vara en hockeynation till att bli en fotbollsnation kan strykas.
Finlands herrar missade att kvala in till Qatar-VM, damerna åkte ut direkt i EM och rök sen också i sitt VM-kval.
– Jag upplever att damlandslaget går en ganska utmanande tid till mötes. Damfotbollen rusar framåt och Finland hålls inte med i farten. Den inhemska ligan håller ingen nivå alls, flera tunga pjäser har lagt av i damlandslaget. Det kan bli ganska många jobbiga år, konstaterar Mats Ahlnäs.
– Det saknas konkurrens. Det finns enormt många flickspelare, intresset ökar hela tiden bland juniorerna. Men någonstans har vi ett stort problem – de slutar satsa och blir aldrig seniorer. Det måste vi lösa, kompar Karhu.
För herrlandslaget är nästa stora mål att kvala in till EM 2024. Och med tanke på det kan 2022 ha bjudit på några viktiga formbesked.
– Jag tycker det är hoppingivande att vi fick se nya spelare kliva fram under landslagsåret, namn som Oliver Antman. Lucas Lingman, Anssi Suhonen, spelare som kan bli värdefulla i framtiden. Dessutom hade Finland flyt i EM-lottningen och om Finland går till EM så är allt frid och fröjd, säger Herberts.
– Även om Finland fortfarande intressemässigt är hett så har utvecklingen stannat av. Det återstår att se vart det bär, kompar Ahlnäs.
Wilma- och Topi-show i München …
– Finland hade en otrolig tur att VM arrangerades före EM – det kunde ju ha varit tvärtom också. Annars hade vi konstaterat att ”jo, i EM var vi bra men i VM lyckades vi inte alls” och varit lite deppiga, säger Christoffer Herberts och skrattar.
Och visst är det ju så. Friidrotts-VM bjöd inte på några finländska medaljer alls, men flera av de blåvita idrottarna tog så kallade ”moraliska EM-medaljer” bakom världseliten.
Det fanns en orsak till att väntevärdet var uppskruvat inför EM i München – och den här gången infriades de.
Wilma Murto tog guld i stav efter att ha förbättrat nationsrekordet i tre repriser, Topi Raitanen spurtade hem ett hinderlöpningsguld exakt samtidigt som Kristiina Mäkelä tog ett trestegssilver.
Och Lassi Etelätalo befäste sin ställning som mannen med Finlands bästa tävlingsnerver då han tog spjutbrons.
– Första gången sedan 1998 som Finland var bättre än Sverige i ett mästerskap sett till medaljer, myser Karhu med ett brett leende.
... men ingen kan utmana Iivo
Då årskrönikepanelen samlas är den största frågan givetvis vem som kommer att bli utnämnd till årets idrottare i Finland. Eller, nå, den här gången blir det inte en värst häftig debatt.
– Ska vi säga alla tillsammans? frågar Karhu de två andra innan trion i kör slår fast att Iivo Niskanen kommer att bli årets idrottare.
– Man vet hur finska sportjournalister röstar. Längdåkning är en traditionell gren och om man tar tre OS-medaljer så är det inget snack om saken, konstaterar Ahlnäs.
– Kalle Rovanperä är ett roligt alternativ, men då han saknade tuffa konkurrenter så blir det inte en tävling, kompar Christoffer Herberts.
Men diskussionen om årets häftigaste idrottsögonblick blir åtminstone en diskussion. Även om både Ahlnäs och Karhu är överens:
– Den halvtimmen då Wilma Murto tog EM-guld efter att ha förbättrat sitt rekord tre gånger om. Det var en helt galen halvtimme.
– För mig är det Heiskanen till Granlund och så Sakari Manninen och klockan stannar på 66.42. VM-finalen i ishockey, på hemmaplan, i Tammerfors, mot Kanada, sudden death. Och så vinner Finland. Inget toppar det, kontrar Herberts.
– Det säger ju allt om idrottsåret att det är en lika bra kandidat, konstaterar Ahlnäs.
Yle Sportens panel tog också en titt i spåkulan för att se hur bra idrottsåret 2023 kommer att bli. Det avsnittet och den artikeln publiceras på juldagen.