Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader

Från 2015
Uppdaterad 18.11.2015 14:47.
catariina salo-bild till #hurmårdu
Bild: Yle/Camilla Fagerholm

För snart ett år sedan upplevde jag den mörkaste tiden i mitt liv. Plötsligt kändes allt extra svårt och ett besök till butiken var oöverkomligt. Jag låg på toalettgolvet och skakade, jag stod framför spegeln och klippte mitt hår, jag sjukskrev mig för att jag inte klarade av att stiga upp på morgonen.

Men vi spolar tillbaka, för det var faktiskt långt före det här jag sökte hjälp. Något jag hade skjutit upp länge.

För en person med psykisk ohälsa kan det vara otroligt tidsdrygt att få hjälp i Finland. Det finns flera olika vårdformer som alla specialiserar sig på olika psykiska problem, en av dem är psykoterapi. Psykoterapi kan vara en bra vårdform om en person har en lindrig eller medelsvår depression, kanske något trauma som behöver gås igenom.

Psykologtaxorna i Finland ligger högt, vi pratar om kring hundra euro i timmen. Som tur har vi Folkpensionsanstalten som betalar 75 procent av våra terapikostnader i tre års tid, för att rehabilitera oss tillbaka till studier eller arbetsliv. Ja, om vi blir beviljade stödet alltså.

Så här gick det till för mig när jag beviljades FPA:s terapistöd.

I december 2013 gick jag till min företagshälsovårdare och sa att jag inte orkar mera, jag behöver hjälp. Hon gav mig en tid till företagshälsovårdens läkare, dit jag fick gå i januari 2014. Läkaren skrev snabbt ut mediciner och gav mig en remiss till en psykiater.

Hos psykiatern skulle jag gå tre gånger, varefter hon skrev ett utlåtande. I utlåtandet stod det att hon rekommenderar att FPA beviljar mig rehabiliteringsstöd för att gå i psykoterapi. Jag fick en lista på terapeuter som psykiatern tyckte kunde passa mig. Jag ringde den första på listan för att gå på två bekantningstimmar som kostade cirka hundra euro styck.

För att kunna söka ersättning för psykoterapi från FPA måste det ha gått tre månader sedan det första besöket på vårdinstansen. Det betydde att jag kunde söka FPA-stöd i slutet av mars.

När beslutet sent omsider anlände, var våren redan kommen och semestrarna stod för dörren. Psykoterapeuten jag bekantat mig med visade sig passa mig, men hon kunde börja ta emot mig först i augusti.

Från att jag sökt hjälp i december gick det alltså närmare åtta månader innan jag slutligen fick en kontinuerlig hjälp. En hjälp som jag själv betalar tvåhundra euro i månaden för. Men jag fick den och jag är väldigt tacksam över den.

I den här historien finns det som ni ser några problem. För det första det att hjälpen ligger bakom så många byråkratiska och tunga steg. Vid varje instans jag besökte våren 2014 var jag tvungen att gå igenom hela min historia. Om och om igen. Jag blev trött på min egen röst, trött på min egen historia, trött på att blotta mitt innersta väsen för nya människor varje månad.

Jag ställer mig också skeptisk till att jag i mitt mest fragila tillstånd fick medicin utskriven. Läkaren satt i en maktposition och jag tog emot varje liten gnutta hjälp jag kunde få, utan att logiskt tänka igenom och ta reda på vad det var för mediciner jag åt eller hur de påverkade mig.

Det andra stora problemet är att psykoterapin i Finland blivit en klassfråga. Jag som tillhör något slags övre medelklass och har en inkomst som jag kan försörja mig på i Helsingfors innerstad, har också möjlighet att betala för min rehabilitering. Jag kan sätta tvåhundra euro i månaden på terapi.

Men ta till exempel en person i ett vårdyrke, de som ska ta hand om oss när vi blir sjuka och gamla. Den här underbetalda, men viktiga yrkesgruppen har knappast möjlighet att betala terapi om de skulle behöva den. Efter hyra och räkningar finns det inte alltid mycket kvar.

Trots att det är svårt och tungt, även för oss som har råd och möjlighet att gå i psykoterapi, är det i slutändan värt det. Efter ungefär ett halvt års terapi gick jag slutligen sönder totalt och kunde därefter börja bygga upp mig själv igen. Då förstod jag nyttan av att behandla mina erfarenheter och jag hade också kommit över den initiala processen som var så oerhört utdragen.

Jag hävdar att det skulle gå att spara in mycket på den psykiatriska vården om den effektiverades. Om de personer som verkligen behöver hjälp genast skulle få den, och inte behöva gå runt och börja må allt sämre under tiden de väntar på besked. Att också de öppna vårdanstalterna hade möjlighet att ta emot och värna om alla patienter. Att folk inte skickades hem från psykakuten med färska skärsår på handlederna (läs t.ex. Mathias Rosenlunds senaste bok Svallgränden 5) eller tvingas betala hundratals spänn för samtalshjälp.

Jag har tagit mig framåt och uppåt, men jag är fortfarande sjuk. I vården av psykiska åkommor är kontinuitet oerhört viktigt, och det är ingen snabb process. Jag har nu kommit till det skedet att jag har börjat inse vilken enorm börda en depression är, men hur trygg ångesten ändå kan kännas. Samtidigt har jag också sett vad som finns på andra sidan, hur det är att vara harmonisk. Det är mot det målet jag hela tiden strävar, för trots alla vändningar, allt väntande och den ineffektiva byråkratin i mitt fall, är jag ändå så pass stark att jag klarar av att se vad som finns på andra sidan.

Tyvärr kan en del av oss inte se det harmoniska i sin egen framtid. En del väntar förgäves. Det är för deras skull vården behöver effektiveras. Det är för deras skull vi behöver mera resurser till förebyggande vård. Det är för deras skull vi behöver ett jämlikt system som inte förskjuter de redan åsidosatta. Det är dem beslutsfattarna måste kunna se i ögonen.

Som det ser ut nu, kan de verkligen det?

Delta i Svenska Yles satsning #hurmårdu och skriv din egen berättelse om depression.
Läs publikens berättelser om depression.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle