Berättelse 40: Medicinen räddade mig

Från 2015

Publicerad 17.11.2015 12:49. Uppdaterad 27.11.2015 12:38.

anaonym kvinna — Bild: YLE/Petter Sandelin

"Nu måste jag skriva för att komma ihåg. Därför att jag tror på att det kan bli bättre Jag vet inte hur, för jag tvivlar fortfarande på att jag kan bli bättre utan att bli någon annan.

Men jag gråter och jag hoppas. Kanske man faktiskt kommer ihåg allting efteråt, men jag vill försäkra mig om att jag kommer ihåg att jag tänkt på att dö, tänkt på olika sätt man kan dö. Aldrig verkligen velat dö, men tänkt ovanligt mycket på döden. Och velat försvinna, somna för en stund och vakna när allting blivit bra igen.

Att det på allvar känns som om jag inte kan bli lycklig om jag är jag, att jag borde blivit någon annan, att mina vänner blev fel, att min familj blev fel och att jag blev fel och att allt är oåterkalleligt. Att mitt liv gick åt skogen, det sket sig.

Jag längtar efter att längta. Att känna genuin lycka av att få vara med andra människor. Att börja bry mig om andra människor igen och komma bort ifrån den här själviskheten, ensamheten.

Att komma bort från de skuldkänslor jag har över att finnas, tänka, känna, gråta, skratta eller vara. Sluta känna att jag är en dålig vän, flickvän, syster eller dotter. Att kunna jobba utan att gå under. För att komma ihåg."

Så skrev jag den 11.4.2014. Då hade jag ännu inte fått den hjälp som tog över ett år att få från det att jag bad om den. Det är för länge. Två månader väntar jag på att träffa en psykolog vid studenthälsan. Hos henne får jag gå fem gånger, men bara en gång varannan vecka, det blir två månader till. Hon måste konstatera att jag behöver en längre terapiperiod och skickar iväg en remiss till en psykiater. Psykiatern ska jag träffa minst två gånger med minst tre månaders mellanrum. Här bränner mamma propparna och beställer en tid till en privat psykiater som jag inte behöver köa till. När psykiatern också konstaterat att jag behöver en längre terapiperiod ska jag hitta en svenskspråkig psykoterapeut med lediga tider. Jag hittar en, det funkar inte. Jag hittar en till, då har det gått ett år från mitt första samtal till studenthälsan och jag mår betydligt sämre är jag gjorde när jag först sökte hjälp.

Det är de antidepressiva medicinerna som räddar mig. Med hjälp av dem håller jag ut tills jag får hjälp. De får de värsta ångestattackerna att försvinna och alla tankar om döden. Hade läst så mycket om depression att jag förstod att de var ett allvarligt symptom på en allvarlig sjukdom, men att bara vilja försvinna är obehagligt. Jag minns att jag försökte göra mig själv så liten som möjligt, kurade ihop mig och gömde mig i ett skåp. Tänkte: här kan jag sitta och svälta ihjäl.

Nu har jag gått i psykoterapi i ett år. Jag har fortfarande svårt med sociala situationer och att träffa nya människor. Jag har sporadiska ångestattacker och känner mig ofta värdelös utan orsak. Men jag mår bättre. Jag har pratat om min depression som vilken sjukdom som helst och insett att det är många i min omgivning som också är deprimerade och också behöver hjälp. Som vågat be om hjälp för att det fanns någon som berättade för dem hur det funkar och att man får be om hjälp.

Slutligen några tips till de anhöriga: fråga inte varför. Ofta är det frågan om händelser från en hel livstid som hopat sig till en ohanterlig klump. Be den deprimerade istället beskriva hur det är att vara deprimerad. Det finns inga mirakelmediciner, goda råd eller tips att ge. Be inte den deprimerade rycka upp sig eller ta tag i saker. Det funkar inte så. Säg: fy, det låter jobbigt. Erbjud dig att söka hjälp tillsammans med den deprimerade och berätta för den hur viktig den är.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

Berättelse 40: Medicinen räddade mig

#hurmårdu

Berättelse 67: Tappat tron på vården

Våga prata om hur du mår

Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"

"Vi missar den manliga depressionen"

Deprimerad eller bara lite smådeppig?

Anhöriga behöver också stöd

Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan

Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre

Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade

Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor

Motion lindrar depression

Depression: En oavslutad sorg

Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det

Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad

De unga kvinnorna nödropar

Markos depression kunde ha kostat honom livet

Depression skördar unga - allt fler i förtidspension

Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

Hasse tog sig ur den djupa depressionen

Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren

Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är

Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!

Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!

Berättelse 55: Lär dig prioritera

Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv

Berättelse 53: Snart kollapsar jag

Berättelse 52: En vän räddade mig

Berättelse 51: Känns inte som det ska

Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden

Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är

Depressionerna blir dyra för samhället

Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader

Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket

Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var

Berättelse 43: Sök hjälp i tid

Berättelse 42: Ätstörning och depression

Berättelse 41: Ett fejkat leende

Berättelse 40: Medicinen räddade mig

Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig

Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation

Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret

Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas

Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt

Berättelse 33: Förlamad av depression

Berättelse 32: Spelar en roll inför andra

Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig

Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig

Vill förmedla hopp åt deprimerade

Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp

Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt

Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp

Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!

Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad

Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år

Berättelse 22: Ingen förstod mig

Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin

Berättelse 20: Idag är jag lycklig

Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå

Berättelse 18: Låt det ta tid!

Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"

Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad

Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka

Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig

Berättelse 12: Träning håller mig flytande

Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad

Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte

Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt

Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden

Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp

Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är

Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig

Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga

Berättelse 4: Ge aldrig upp!