Berättelse 41: Ett fejkat leende
Jag var deprimerad i två år. Två år av ett rent helvete. Jag var så ung och är det fortfarande men min barndom hade gjort allt så jobbigt. Jag miste alla mina vänner, och hade så dåligt självförtroende. Jag började känna mig fulare för var dag och ville bara försvinna. Inte för en dag eller två utan för alltid.Jag pratade inte med någon om mitt mående första halvåret, jag döljde det döljde det som man döljer en fläck på en tröja. Ett fejkat leende hade jag på mina läppar var dag.
Jag fick tillbaka mina vänner efter en tid och så började dom se att jag inte mådde bra. De såg att min kropp var sönderskuren på grund av mitt mående. Jag ville inte leva, jag ville inte alls leva och självmordsförsökena började komma. Jag svalde mediciner jag hittade i skåpet, skar mig ännu djupare, men om de inte varit för mina vänner skulle jag inte sitta här idag. Mitt mående drog mig så långt ner som jag trodde att man inte ens kunde sjunka. På två år tror jag att jag grät mig till sömns varje kväll och när tårarna var slut låg jag bara och skakade.
När jag började högstadiet blev allt värre, jag mådde ännu sämre och var instängd i min bubbla av att må dåligt där ingen lycka fanns. Men så kom en person in i mitt liv som ändrade på allt, den personen kan jag tacka för att jag lever idag. Personen som inte mera finns i mitt liv men som jag är evigt tacksam.
Måendet blev bättre och under sommaren 2015 var problemen nästan som bortblåsta. I början av hösten kändes det ännu lite deppigt och tankarna svajade men en dag i september så insåg jag att jag mådde bra! Jag mår bra! Känslan att för första gången efter två år känna att man mår helt perfekt. Den känslan är obeskrivlig och den känslan kommer jag aldrig glömma.
Jag trodde många gånger att det var slut men jag kämpade ensam eller med andra och idag står jag starkare än någonsin. Tappa aldrig aldrig hoppet Allt kommer bli bra och om de inte blir helt bra så blir det i alla fall bättre .