100 dagar av protester i Iran – vi sammanfattar läget och blickar framåt mot 2023

Iran har de senaste åren upplevt allt mer intensiva protester som spridit sig både geografiskt och i alla samhällsklasser. Många drömmer om en ny iransk revolution, men vad behövs för att lyckas? Svenska experten Rouzbeh Parsi svarar.

Den 13 september 2022 är 22-åriga Mahsa Amini på besök hos släktingar i Irans huvudstad Teheran. Där möts hon av landets sedlighetspolis, som griper henne på grund av hennes klädsel. Amini dör några dagar senare och en stor ilska växer bland befolkningen.

En polischef i Teheran säger i ett uttalande att Mahsa Amini greps för att hon bar för tajta byxor och inte täckte sitt hår ordentligt med en huvudduk, som lagen föreskriver i Iran.

Folk börjar misstänka att hon misshandlats av sedlighetspolisen, eller moralpolisen, som de också kallas, men det här förnekar myndigheterna. De säger att Aminis hälsa var dålig, att hon fick en stroke och drabbades av hjärtstopp. Samtidigt säger Aminis föräldrar att det inte var något fel på hennes allmäntillstånd före gripandet.

Nyheten om Aminis död sprids på sociala medier och folk börjar protestera

Nyheten om Mahsa Jina Aminis död sprids och det börjar ställas krav på att den iranska ledningen utreder hennes död.

Folk börjar också protestera, först på Aminis hemort och sedan eskalerar protesterna i flera andra städer. Ilskan sprids också på sociala medier, både i Iran och i resten av världen med hashtags som ”mahsaamini” och ”freeiran”.

Aminis död blir en symbol på förtrycket i landet

Rouzbeh Parsi, programchef i Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet vid Utrikespolitiska institutet i Sverige säger att många berördes av Mahsa Aminis död eftersom den så tydligt visade vad förtrycket i landet leder till.

– Aminis död blir en personifiering, ett fokus på en persons öde som symboliserar ett förtryck som alla kvinnor i Iran mer eller mindre upplever och har upplevt hela sitt liv.

Samtidigt har ilskan över sedlighetspolisens agerande pyrt redan en längre tid i landet. Och när polisen tagit till allt hårdare tag mot det de kallar ”dålig klädsel”, har människorna också blivit tuffare i sitt motstånd, säger Parsi.

– De vill inte bli arresterade, de protesterar och försöker slita sig loss. Och det här ser vi mera av nu, eftersom det nu för tiden filmas.

Aminis död blir en personifiering och en symbol för det förtryck som alla kvinnor i Iran mer eller mindre upplever och har upplevt hela sitt liv

― Rouzbeh Parsi, Utrikespolitiska institutet i Sverige

Iran har haft många protestvågor senaste åren, men de blir allt större

Rouzbeh Parsi vid Utrikespolitiska institutet i Sverige påminner om att Iran har en lång historia av protester i hemlandet, också nyligen.

– Det var protester vid årsskiftet 2017–2018 och igen 2019. Men oavsett vad som triggat dem, så tenderar protesterna att allt snabbare breda ut sig och gälla fler och fler samhällsområden och fler och fler människor, säger Parsi.

– Så det kanske började med hijaben, men blir sedan till att handla om ett missnöje för samhället i stort, för statens förtryck, korruption och att många inte har någon som helst tilltro till statens legitimitet.

Missnöjet är stort i landet, men det är enligt Parsi svår att veta hur omfattande själva protesterna är. Videosnuttar sprids hela tiden på sociala medier, men vi behöver fråga oss om det vi ser är en del av en större protestgrupp eller alla protester som finns, säger han.

– Att det folkliga missnöjet är utbrett är helt klart, men hur många som deltar i protesterna, det är en knepigare fråga att reda ut. Och det gör det också svårare att se över tid, har det här minskat eller ökat i intensitet?

Protesterna saknar ledare: ”Det blir deras största akilleshäl mot en revolution”

Iran har många olika instanser som styr landet, men högst upp sitter ett religiöst ledarskap med en högsta ledare som har absolut makt och i praktiken dikterar landets politiska riktning.

En del analytiker säger att demonstranter vill få bort sammanflätningen av religion och politik i landet. Det syns också på en del videor som sprids på sociala medier, där unga slår av turbanerna på äldre män på stan. Turbanen symboliserar religiös utbildning och förknippas ofta med religiös skriftlärda och rättslärda.

Så här fungerar Irans religiösa elit som strider mot sitt eget folk – är reform eller revolution på kommande?

Irans högste ledare har börjat närma sig Ryssland.

Demonstranternas stora problem är ändå inte ledarna i sig, säger Parsi, utan det faktum att demonstranterna är spridda, lösryckta och saknar organisation och ledarskap.

Just nu har till exempel hashtagen ”iranrevolution” ökat i intensitet på sociala medier, men Parsi ser inget som tyder på en revolution.

– Vad vi har fått är vad jag kallar en revolutionär diskurs om Iran, men det görs ingen revolutionär organisation i Iran.

När demonstrationerna började och var oorganiserade var det en fördel, säger Parsi. Då kunde man inte till exempel sätta några ledare i fängelse för att tysta protesterna, eftersom det inte fanns några.

– Men i längden blir det här en akilleshäl, eftersom de inte själva kan framställa sin egen position och organisera och hålla ihop protesterna.

– Och i längden så tror jag att man behöver det (organiserad verksamhet) om man ska lyckas hålla emot en auktoritär stat av det slaget som den iranska republiken är.

”Människor vill inte ha kompromisser, men politiska lösningar är aldrig enkla”

Det är svårt att säga vad nästa steg blir i protesterna, säger Rouzbeh Parsi.

– Vi vet inte hur långt de som protesterar är villiga att gå, vilka risker är de villiga att ta, vilken är deras gräns?

Parsi säger att så länge de som protesterar inte organiserar sig till en samlad styrka, så kommer man behöva kompromissa, även om ingen just nu vill ha kompromisser.

– Folk pratar om regimen i singular, som att alla är överens och håller ihop, men så fungerar ju ingen statsapparat. Vi har till exempel militärstyrkorna och revolutionsgardet som kommer att hålla ut längst och det är inte irrelevant, eftersom de sitter på vapnen.

Med det menar Parsi att även om statsmakten till följd av demonstrationerna skulle ge i från sig makten måste man fråga sig om militären är villig att göra det samma.

Att systemet bara kollapsar och börjar om från noll, som kanske många hoppas på, finns det inga tecken på just nu, säger Parsi.

– Vad folket vill ha är det där enkla, en omställning, och slippa allt som varit en del av det här systemet. Det kan man på ett emotionellt och moraliskt plan förstå, men det är sällan politiska utvecklingar är så lätta och så enkla.

Därför tror Parsi att demonstranterna förr eller senare kommer att behöva skapa något som kan matcha det nuvarande ledande systemet för att komma vidare.

– Så för att man ska ska kunna övervinna den här typen av tröghet och seghet i institutioner, så måste man antingen skapa något som man med våld kan övervinna, eller plocka sönder det här systemet, bit för bit, så att det till slut blir så svagt internt att det ger med sig.