Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 42: Ätstörning och depression

Från 2015
Uppdaterad 27.11.2015 14:14.
anonym kvinna, #hurmårbra

Det började så oskyldigt, det började med ett knäckebröd. Det utvecklades till en ätstörning som har pågått sedan jag var fjorton, idag är jag tjugonio.

Att trixa med maten var något som jag antog att de flesta gjorde eftersom... tja, det var liksom den jargongen bland flickorna i högstadiet. I skolan gällde två knäckebröd på skollunchen, åt någon mera än det så hade man... tja, dålig karaktär kanske? Men det var så konstigt för det smög sig liksom på och i samband med att matintaget minskade, ökade ångesten och de destruktiva tankarna. Åren gick, ibland höll jag ätstörningen under kontroll bara för att sedan halka tillbaka i de gamla spåren. I adertonårsåldern utvecklade jag panikångest, och fortfarande undviker jag folksamlingar om det bara är möjligt.

Under studietiden sökte jag hjälp då min partner gett mig ultimatum: sök hjälp eller så lämnar jag dig. Jag gick i terapi tre år men terapeuten var nog inte den bästa och så här i efterhand känns det mest som bortkastad tid och pengar.

Förra året sökte jag hjälp och kom in på en klinik som är inriktad på matproblematik, och nu har jag fått diagnosen ätstörning. Det var också förra hösten som jag insåg att jag under årens lopp har halkat in och ut ur flera depressioner. Trots att det gått ett år så är jag fortfarande väldigt obekväm med tanken att jag har lätt att falla in i depressioner eftersom det för mig är synonymt med svaghet, vilket inte klingar väl med min perfektionism och "duktiga" sida. Ätstörningen sitter djupt så jag räknar med att det kommer att ta ett bra tag innan jag kan tycka att jag duger.

Jag tror att orsaken varför jag dragits med det här så länge är att det tog alltför lång tid före jag berättade om mitt mående till någon. Mitt tips är väl det, känner du ångest så prata med någon du har förtroende för.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu