NHL-kolumnen: Året 2022 – blåvit kant på Colorados titel, superindividen nådde nya höjder, men ligan störtade ner i en moralisk avgrund
Året började med att NHL nobbade OS. Det var ändå bara början på ligans moraliska mörker. I rinken bjöds däremot på solsken, då Colorados charmoffensiv räckte hela vägen och en spelare förde tankarna till 1900-talet.
NHL-podden avslutar året med tillbakablick. Höstens bästa och sämsta plockas fram – och som vanligt har allt inte gått som den snackglada duon förväntade sig inför säsongstarten.
NHL-podden sammanfattar hösten – därför är Boston det största utropstecknet och Florida den största besvikelsen
Artturi Lehkonen får ur ett blåvitt perspektiv vara symbolen för det bästa med NHL-året 2022. Colorado trejdade in den enormt engagerade tvåvägsyttern precis före transferfönstret stängdes i mars och det blev veni, vidi, vici för hela slanten.
Lehkonen, som en vår tidigare gjorde målet med vilket Montreal Canadiens gick till Stanley Cup-final, upprepade samma bedrift för Colorado i konferensfinalen mot Edmonton i förlängningen av match fyra.
Lehkonens status som de stora ögonblickens specialist (han gjorde guldmålet för Frölunda 2016) lyfte till närapå mytiska höjder i finalserien mot regerande mästarna Tampa Bay Lightning.
Artturis 2–1-mål i den sjätte finalen blev matchens och finalseriens segermål. Jari Kurri var fram till dess enda finländare att avgöra Stanley Cup. Lehkonen gjorde dessutom segermålet i final nummer två. Inte illa: ”Lehky” avgjorde tre av Colorados sju sista matcher.
Colorado största finländska stjärna året 2022 var ändå Mikko Rantanen. ”The Moose” får ständigt finna sig i att Nathan MacKinnon och Cale Makar höjs upp till en egen klass, men i praktiken, sett via resultat, har Rantanen visat sig hålla jämna steg med superduon.
Säsongen 21–22 var han etta i ”Avs” interna poängliga i grundserien och tvåa i slutspelet – etta ändå i finalserien. När året slutar leder Nousisbjässen mästarna internt och har alla chanser att nå 100 poäng och 50 mål. Teemu S. är senaste finländare att göra sådant.
En superstjärna i NHL:s regerande mästarlag som då hela truppen är kry spelar bästa hockeyn i hela ligan. Mikko Rantanen är årets finländska NHL-kung.
Kronprinsarna går inte heller av för hackor. Juuse Saros säsong 21–22 gav honom en Vezina-kandidatur, Roope Hintz höstsäsong har bekräftat att Dallas-spelaren hör till ligans centerelit och hans lagkompis Miro Heiskanen har börjat producera på Norris-nivå.
Sebastian Aho och Aleksander Barkov har så höga förväntningar på sig att året 2022 bara var ett i raden. Prestationerna stod inte ut på samma sätt som de övriga nämnda finländarnas.
Individuellt bäst sedan Mario Lemieux
Apropå individuella prestationer: Edmontons superstjärna Connor McDavid har under året som gått med besked bevisat att han är hockeyvärldens största individ. Inte sedan Mario Lemieux var som bäst har en spelare gjort sådana solobedrifter som Edmontons kapten.
NHL är ligan där i princip alla spelare håller riktigt hög individuell nivå (i jämförelse med övriga ligor). Utöver det vet varje spelare i varje lag att spelaren med 97 på tröjryggen är killen man måste stoppa för att slå Oilers.
Ändå åker McDavid gång på gång genom nästan hela motståndarfemman. Han skapar en farlig målchans så gott som varje gång han kontrollerar pucken i offensiv zon och lämnar nästan aldrig nuförtiden rinken utan poäng.
I slutspelet gjorde han smått vansinniga 10+23 på 16 matcher – och lyckades för första gången vara omöjlig att stoppa också i playoffskedet. Det resulterade i konferensfinal, där sedan Colorados överflöd av talang inte mera gick att överrumpla utan djup och bredd.
I slutspelet höll ändå Oilers andra superstjärna Leon Draisaitl poängmässigt jämna steg med McDavid (7+25) och var den andra stora orsaken till att Edmonton vann två playoffrundor.
Under höstsäsongen 2022 har vi ändå fått se en ytterligare mer häpnadsväckande McDavid. I skrivande stund har han ett gap på tio poäng i poängligan före tvåan Leon Draisaitl.
McDavid har monsterproducerat i en takt som ingen drömt om under pågående årtusende. Med 31+36 i 36 matcher är 97:an på väg mot cirka 70 mål och över 150 poäng. Senaste spelare att överskrida 150 poäng är Mario Lemieux säsongen 1995–96.
De övriga
Förutom McDavid och hans vapendragare Draisaitl var Auston Matthews 60 grundseriemål, Cale Makars Bobby Orr-lika dominans och Igor Sjestjorkins räddningsprocent på 93,5 för grundserien de stora individuella utropstecknen under säsongen som slutade i juni.
Under hösten har ett par nya namn skrivit in sig i den vassaste eliten med stora bokstäver. Trean och fyran i poängligan när detta skrivs (29 december), Jason Robertson (24+27) och Tage Thompson (26+24) är på väg mot superstjärnestatus.
Så kan man inte heller förbise en gammal bekanting: ”världens bästa Karlsson”. Den tvåfaldiga Norris-vinnaren Erik K. har på 36 matcher gjort 13+35 och kommer utan skador att gå över 100 poäng. Bara fem NHL-backar har gjort det.
Vårens och höstens lag
Ishockey är ändå som bekant en lagsport och faktum är att Cale Makar är den enda aktiva spelaren som nämndes i individdelen av den här texten med namnet inristat i Lord Stanleys eftertraktade buckla. Något som framförallt Edmontons GM Ken Holland borde fundera på.
Colorado Avalanche var såklart första århalvans framgångshistoria. Superhajpade Avalanche hade allt tryck på sig och klarade biffen.
Killar som Lehkonen, Valeri Nitjuskin och Nazem Kadri skötte om att storstjärnorna inte behövde dra lasset utan starkt stöd. NHL:s bästa lag vann Stanley Cup.
På tal om bästa laget: höstens stjärna är Boston Bruins. Efter att ha bytt coach, fått en tjeckisk veteran tillbaka, litat på ett oskrivet svenskt kort mellan stolparna och överkommit skador är Bruins med nuvarande takt på väg mot över 60 segrar i grundserien.
När året byts blir det upp till de övriga topplagen att försöka ta bort titeln ”solklar Stanley Cup-favorit” av Bruins.
Stort plus på årsbetyget också för Tampa Bay Lightning som med ren vilja tog sig till tredje raka Stanley Cup-finalen och igen ser ut som ett lag ingen (inte ens Boston) vill möta i slutspelet.
Under ribban – från januari till december
Tyvärr var allt minsann inte morjens och solskenshistorier under året som gått. Besvikelserna på isen blev år 2022 helt överskuggade av händelser utanför rinken. Ett moraliskt annus horribilis.
Året började med att NHL fullföljde beslutet som togs två dagar före julafton 2021: världens bästa spelare deltog inte i vinter-OS.
När det visade sig att NHL:s beslut baserade sig på medvetet förstärkta hotbilder om covidsmittade stjärnor som inte skulle kunna lämna Peking förrän flera veckor efter att OS var över, blev eftersmaken så motbjudande den kan bli.
De yrvakna spelarna protesterade först när racet var kört och i vanlig ordning fanns det inte en själ bland NHL-journalisterna i Nordamerika som ifrågasatte dravelsnacket serverat av ligans beslutsfattare.
Fegandet ur OS var bara början
Vad sedan följde var ändå något mycket värre.
Som vi vet blev Ryssland i snabb takt uteslutet tills vidare ur de flesta internationella sportevenemangen efter att landets krigsmaskin anfallit Ukraina. Det här gällde också IIHF:s verksamhet och hockeygemenskapen riktade sina blickar på NHL.
Världens bästa hockeyliga är i en unik position när det gäller ryska idrottare. Ishockey är den enda lagsporten där världens ledande proffsliga har mängder med ryska stjärnor.
Samtidigt har ishockey ända sedan kalla kriget varit Kremls favoritsport och landslaget var och är ett populärt propagandavapen för de ryska beslutsfattarna. Då de bästa ryska spelarna i dag finns i NHL, vill makthavarna mer än gärna sola sig i stjärnornas glans.
Till exempel var superstjärnan Aleksandr Ovetjkin en frontfigur för Putins presidentkampanj 2018 och den nästan lika stora stjärnan Jevgeni Malkin fanns med i samma projekt. Det här alltså efter annekteringen av Krim och då Ryssland redan förde krig i östra Ukraina.
Mot denna bakgrund kunde man ha trott att NHL skulle ha gjort sitt för att protestera mot Rysslands fullskaliga anfallskrig. Det vill säga kräva att de ryska spelarna tar ställning mot kriget – ifall de vill fortsätta tälja dollar i NHL.
Av det blev inget. Ligan har kommit med en rad olika förklaringar för sitt agerande, ingen av dem är värd att upprepas.
Faktum är att ligan inte bryr sig ett dugg om sin potentiella makt att försöka påverka det ryska folkets inställning till kriget. För tillfället är varje rysk NHL-stjärna som inte fördömt Rysslands anfall en propagandaseger för Putins regim. NHL vet det här, men ignorerar det.
Istället hyllar NHL och medierna som följer ligan i stort sett varje dag en gubbe som på sin profilbild i instagram poserar tillsammans med Putin.
Ishockeyn i NHL har inget motstycke i hockeyvärlden – men ligans och NHL-mediernas agerande utanför rinken saknar all moral.
För att inte avsluta sammanfattningen i det mörkaste mörker: äntligen under årets sista dagar har ansedda NHL-bevakare såväl i Sportsnet som i New York Post riktat sina verbala svärd mot Aleksandr Ovetjkin.
Tack för att du läste.