Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Sofia Larsson blev manipulerad, gaslightad av sin pojkvän: ”Vem fan vill inte hämnas”

Uppdaterad 27.01.2023 11:22.
En ung kvinna med långt, rätt blont hår och grå ögon, klädd i en blå skjorta tittar in i kameran snett från sidan.
Bildtext Sofia Larsson
Bild: Sofia Larsson

Som tjugonioåring lever Sofia Larsson ett vanligt liv med sambo, arbete, vänner och släktingar. Då träffar hon herr J, upplever himlastormande känslor, de är soulmates, skall leva resten av livet ihop - tills allt slutar i en katastrof.

Sofia Larsson, född 1989, beskriver sin och J:s första tid tillsammans som helt otrolig. Hon upplever att hon aldrig har känt så mycket för en person under så kort tid som hon gör för honom.

– Han överöste mig med kärlek. Och stora framtidslöften. Det var kärleksförklaringar blandat med presenter och blommor. Det här är ju verkligen för bra för att vara sant, minns Sofia att hon tänkte.

En förgiftad relation - Sofia Larsson levde i ett förhållande med psykiskt våld

42:14

De umgås intensivt bara med varandra och tar in på olika hotellrum. När de inte är tillsammans skriver de till varandra på Messenger hela tiden under våren 2018.

På hösten åker J iväg för studier i USA. Men relationen fortsätter intensivt både på distans och under gemensamma lov.

– Så även om vi inte var i samma stad, var det ändå som att vi alltid var med varandra för att vi hördes konstant, hela tiden, säger Sofia.

De första tecknen

När Sofia tänker tillbaka fanns de första tecknen där på att allt inte stod rätt till nästan direkt efter att de hade blivit ihop. Då började de här små pikarna och kommentarerna från J.

Vid ett tillfälle är han och Sofia i hans föräldrahem och Sofia vill hjälpa honom att hänga tvätten. När han inte vill låta henne göra det börjar en övertalningskampanj från hennes sida om att få hjälpa till, som slutar med att han säger:

– Alltså du kommer inte att kunna hänga den här tvätten Sofia, för du vet inte hur man gör. Det är bara jag och mamma som kan hänga den, så det är bättre att du bara sätter dig ner och tittar på.

Exemplen är sedan många på hur J ägnar sig åt att, som Sofia kallar det, ”passivisera” henne. Det är allt från att han detaljstyr henne i hennes sökande efter ett nytt arbete till att han kräver att hon skall förhålla sig till att köpa julklappar på samma hängivna sätt som han.

Hon vill göra rätt gentemot honom och hon är redan så pass beroende av honom att hon bryr sig väldigt mycket om vad han tycker och tänker om henne, berättar Sofia. Det är väldigt, väldigt viktigt att göra rätt, konstaterar hon.

Så när han jämt berättade för mig hur dålig jag var och att jag inte gjorde rätt, så ville jag göra mer rätt hela tiden, men det blev ju bara fel för att jag kunde ju aldrig göra rätt. Men det förstod jag ju inte då.

― Sofia Larsson.

Det här tär givetvis enormt på Sofias självförtroende och självkänsla. Det är jättejobbigt att jämt försöka göra rätt, när man först i efterhand förstår att man aldrig kan göra rätt med en person som hittar fel även när man så att säga gör rätt, säger hon.

– Det här var ju vad jag trodde kärleken i mitt liv. Jag trodde att vi skulle gifta oss, att vi skulle skaffa barn. Att vi skulle dela framtiden tillsammans. Så det är ju klart det var jätteviktigt för mig att göra allting rätt med honom. Det fick liksom inte gå fel.

De märkliga situationerna blir fler

Men de förbryllande situationerna blir ändå fler och fler, då det känns obekvämt och också mer än så. Som gången de skall fira hans födelsedag i USA och har beställt upp frukost på rummet, däribland pannkakor.

När Sofia ser det som en självklarhet att också hon skall få äta av pannkakorna blir J rasande. Det hela slutar med att de står på varsin sida om sängen och skriker på varandra och att J därpå med knutna nävar i sina shortsfickor drar loss shortsen från kroppen, ja sliter sönder dem framför Sofia.

– Och det är ju nästan som en sådan här filmscen som man aldrig tror att man skall vara med om. Men när man står där så ... nää det är nästan ogripbart. Min reaktion blev ju då att jag springer till badrummet och låser om mig.

Efteråt säger J att det här är Sofias fel och att hon måste förstå att det är hon som gör honom så här arg. Om hon bara kunde vara lite snällare skulle det här aldrig hända, hävdar han.

I dag konstaterar Sofia att om det här verkligen hade varit en film hade hon ju rest på sig, packat sina saker och dragit hem. Men nu är livet inte en film så jag stannade kvar och lovade honom att jag absolut skall vara snällare i framtiden, återger hon.

Den här gången skriker Sofia ännu tillbaka. Hon beskriver också sig själv som en person som är van att kunna säga ifrån och uttrycka vad hon tycker och tänker.

Men någonstans förstår Sofia att om hon fortsätter att skrika så kommer det bara att bli värre. Det ger honom någon sorts energi samtidigt som han bara blir argare och argare på henne och allt är ju ändå i slutändan hennes fel.

– Han vet ju hur han skall provocera mig, vilka knappar han skall trycka på under hela vår relation, för den informationen har ju jag givit honom när jag berättat för honom vad jag vill göra i livet, vad jag drömmer om, vad jag är rädd för, vad jag blir provocerad av, säger Sofia.

Sofia anstränger sig nu än mer att inte förarga J. För alla de här bråken tar ju enormt mycket på hennes krafter.

Och vi kommer aldrig någonstans när vi bråkar, utan det är bara loopar hela tiden. Han säger bara om och om och om alla saker. Då blir ju ett sätt för mig att överleva allt det här att, att bara vara tyst och göra som han vill.

― Sofia Larsson.

Däremellan har de det jättefint tillsammans, ja så fint som Sofia inte har upplevt det med någon annan hittills. Men samtidigt får hon ändå stadigt sämre självförtroende, berättar hon.

Hon frågar alltid honom vad han tycker eller om han kan hjälpa henne med saker och ting. Och hennes vikt rasar nu, vilket hon bestört märker när hon råkar titta på gamla bilder av sig själv.

– Jag fick jättemycket ångest och den här ångesten blev ju liksom en större och större faktor i mitt liv, som kontrollerade mig alltmer. Och den enda gången som jag inte hade så mycket ångest det var ju när jag pratade med honom.

För han var ju den som samtidigt uppmuntrade henne att be om hjälp av honom. Så det här blev liksom ett mantra:

– Jag kan ju ingenting och det är alltid bäst när jag går till honom och ber om hjälp. Så att jag blev ju verkligen en skugga av mig själv under det här första halvåret som vi var tillsammans.

I förgrunden vasstrån, i bakgrunden kvinnofigur som sitter på stranden och blickar ut över vatten. Kvällssol.
Bildtext Sofia ville på allt sätt göra J nöjd. Hans ord blev hennes sanning. (Arkivbild)
Bild: Ulrika Stagnäs-Lund / Yle

Förklarad psykiskt sjuk

Under hösten 2018 gör J Sofia mer och mer oförmögen att agera självständigt. Och till sist övergår de här små orden och kommentarerna till att han börjar ifrågasätta hennes psykiska hälsa.

Så när de har bråkat kommenterar han i stil med: ”Men Gud, hur mår du egentligen? Mår du riktigt bra? Det känns inte riktigt som att en normal person hade reagerat så här... ”

Detta sammanvävt med kärlekshyllningar och förklaringar om Sofia som världens bästa. Bemötandet från honom blir liksom växelvist varmt och kallt, beskriver Sofia.

Och till sist slungar J ur sig att han tror att Sofia har borderline. Han har legat och googlat och kommit fram till det för annars beter man sig inte på det sätt som hon gör, säger han.

– Och eftersom jag var så nedbruten av honom så blev ju hans ord min sanning. Jag behövde liksom ingen annan som bekräftade det här för att det han sade var sant. Och det han sade var alltid sant. Så att från den stunden så trodde jag att jag var galen, återger Sofia.

Nu blir hon också mer och mer övertygad om att hon inte klarar sig utan J. Det blir nästan som en besatthet, berättar hon.

Han var den enda som ... kunde rädda mig. Och det var ju också det han sade om sig själv: jag är så himla snäll mot dig och jag ställer upp och jag hjälper dig. Och då blev jag ju om möjligt ännu mer beroende av honom, för nu var ju han den enda som kunde hjälpa mig ur den här ... psykiska sjukdomen.

― Sofia Larsson.

Begreppet gaslighting har sitt ursprung i den brittiska författaren Patrick Hamiltons thriller Gaslight från 1938. 1944 gjordes en film på basen av pjäsen, med Ingrid Bergman i den kvinnliga huvudrollen.

Ordet avser en form av manipulation där information förvrängs, förvanskas eller utelämnas eller där falska fakta presenteras. Allt med avsikten att få offret att tvivla på sig själv.

I tidningen Kurera säger beteendevetaren Charlotta Lagerberg-Thunes att den som gaslightar gör det medvetet och systematiskt för att få makt och kontroll och för att sänka den gaslightades självkänsla.

Lagerberg-Thunes uppfattar att kontrollbehovet många gånger kommer från att förövaren till exempel är rädd för att bli lämnad, är svartsjuk och har ett behov av att dominera.

Lagerberg-Thunes lyfter fram fem varningssignaler på att du kan vara utsatt för gaslighting:

  • Du ifrågasätter dig själv hela tiden.

  • Du känner dig ofta förvirrad och frågar dig om du håller på att bli galen.

  • Du ber om ursäkt för allting och bortförklarar gaslightarens beteende.

  • Du låter bli att berätta något för vänner och familj för att slippa komma med ursäkter och förklaringar.

  • Du vet att något är fel, men du kan inte riktigt uttrycka vad det är, inte ens för dig själv.

Vändpunkten

Det som långsamt sedan får Sofia att börja ifrågasätta J mer och mer är att han bildligt talat har släpat henne så långt ut på ruinens brant att hon inte längre är rädd för att dö, säger hon. Och när hon inte längre är rädd för att dö har hon inte längre någonting att förlora, uppfattar hon.

– Och då vågar jag ifrågasätta honom, för att jag är så pass slut i kroppen, fysiskt och känslomässigt att ... att jag bara orkar inte må så här längre.

J hade också startat en blogg, där han dagligen skrev inlägg, berättar Sofia. Bloggen hade långsamt gått från en kärleksblogg där han varje dag förklarade sin kärlek till henne, till att bli ett medel att kontrollera henne med.

– Och ett instrument att förklara för mig hur besviken han var på mig och vilken dålig person jag var. Och till sist så orkade jag inte längre, berättar Sofia.

En ung långhårig kvinna med större runda guldörhängen. Hon tittar sorgset åt sidan.
Bildtext Någonstans inom sig hoppas Sofia att J skall komma tillbaka
Bild: Sofia Larsson

Men att bryta sig loss från J är en lång och långsam process. Dels tänker Sofia ännu att han kan förändras och dels vill hon, så länge hon bara kan, ha kvar sin bild av den J hon upplever sig älska.

Åter i hemlandet

Sofia och J återvänder till Sverige i maj 2019. Innan han reser tillbaka till USA skall de vara tillsammans i två veckor, förutom en helg då han vill till sitt.

På en tacobar berättar Sofia upprymd för J hur underbart hon tycker att det är att de skall vara tillsammans under denna tid. Med iskalla ögon svarar han då att han behöver vara hemma mer än så, borta från storstaden, säger hon.

Sofia berättar att något går sönder i henne i det ögonblicket och hon reser sig och går hem. Väl hemma hoppas hon att han ska komma och säga förlåt, men istället återvänder han och packar ihop sina saker och försvinner i åtta dagar.

Någon av de här åtta dagarna i maj 2019 sitter Sofia i sin väns soffa och försöker sätta ord på det som hänt.

Dels tänker hon också att hon kanske överdriver allting. Och dels är hon inte redo att berätta allt för om det finns en liten chans att han kommer tillbaka, då vet hon att hon skulle ta tillbaka honom, något som hon knappt vågar erkänna ens för sig själv.

Och så blir det, kontakten fortsätter i flera turer. Eftersom J inte förändras, trots sina övertygande ord om motsatsen, får Sofia till slut sommaren 2019 styrkan att bryta relationen.

Under resten av 2019 flyr Sofia från tyngden hon bär på. Istället förklarar hon för sig själv att allt är okej. Hon är aldrig ledig, alltid med andra människor, alltid med planer, hon dejtar andra killar.

– Jag mådde ju bra. Det hade jag bestämt mig för, utbrister Sofia.

Men det fanns ju en anledning till varför hon flydde. Det fanns någonting otäckt och jobbigt och mörkt som hon kände att jagade henne.

Och sedan kom pandemin 2020. Sofia började jobba hemifrån, samtidigt som hon mådde allt sämre och fick sin första verkligt kraftiga ångestattack och hade svårt att sköta sitt arbete, ångesten var brutal, säger hon.

En av sommarens varmaste dagar i augusti 2020 så kraschade jag. Jag blev sjukskriven. Jag fick börja äta antidepp. Jag fick ångestdämpande medicin och konstaterades lida av posttraumatiskt stressyndrom.

― Sofia Larsson

På en kvinnofridsmottagning börjar Sofia sedan långsamt samla ihop skärvorna av sig och förstå att det hon har varit med om kallas psykiskt våld och sexuella övergrepp.

Den läkande ilskan

Det är väl någonstans här som också den livsviktiga ilskan börjar komma fram. Ilskan och det att hon inte orkar gå omkring och vara rädd längre får henne att starta ett Instagramkonto, Sofiassilverlining, där hon öppet berättar om vad hans våld har gjort med henne och hur hon har hanterat det efteråt.

– Och sedan växte mitt konto. Och det har ju kommit att betyda mycket mer än vad jag trodde från början. Det har läkt mig på ett sätt, jag har träffat andra kvinnor och insett att jag inte är ensam.

På Instagramkontot får Sofia också en förfrågan om hon kan tänka sig att skriva en bok om sina upplevelser. Det kan hon och hon döper sin bok till Gaslightad.

Pärmen till Sofia Larssons självbiografiska bok "Gaslightad". Sofia själv ser rakt in i kameran. Hon har långt hår med mittbena och stora guldörhängen.
Bildtext Pärmbilden till boken ”Gaslightad”
Bild: Sofia Larsson / Ordberoende Förlag

Jag frågar om det finns de som tänkt att hon är ute för att hämnas med sin bok.

Det finns det säkert de som tror, svarar Sofia.

– Och det skulle jag nog ljuga om, om jag sade att: Jag vill inte hämnas, för vem fan vill inte hämnas när man har utsatts för någonting sådant här, utbrister hon.

Men långsamt har den ilskan ändå klingat av för man kan inte låta ilskan ta för mycket plats i livet heller, konstaterar Sofia. Och hon har ju lyckats rehabilitera sig själv. Samtidigt som hon kanske ändå alltid kommer att bära med sig en sorg.

Han tog den som var jag. Innan honom var jag en ung kvinna med gott självförtroende, jag litade på människor. Han tog min livsglädje. Det är ju väldigt sorgligt att jag kanske skall gå runt i hela mitt liv och inte kunna lita på nya människor. Det är en sorg som jag har.

― Sofia Larsson.

I Dokumenterat ”En förgiftad relation” berättar Sofia Larsson mer djupgående om sina upplevelser av att leva i en manipulativ relation.

Mer om ämnet på Yle Arenan