Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 43: Sök hjälp i tid

Från 2015
Uppdaterad 27.11.2015 12:40.
kvinnas händer
Bild: YLE/Petter Sandelin

Allt började egentligen med att jag blev mobbad i grundskolan. Efter nian skulle jag börja ny skola och nytt liv - hade jag tänkt. Så blev det inte, för många från min gamla klass följde med mig till den nya yrkesskolan.

Jag fick inte riktigt vänner, kände mig utanför, hatad och i vägen för alla andra. Jag grät många kvällar och nätter på internatet jag bodde, jag gick ut på promenader för att få bort ångesten och alla tankar. Till slut började jag skära mig på armarna. Jag gick hos vår kurator men ljög där, klarade inte av att säga sanningen. Tredje året i
yrkesskolan hände det tråkigheter inom familjen och det tog jag hårt.

Samtidigt jobbade jag massor vid sidan om studierna och visste inte vad jag ville efteråt. Allt var ett enda kaos. Nu hade jag fått körkort och for ut och köra då jag inte orkade, i hopp om att krocka så alla skulle slippa mig! Ibland ut på en promenad också för att rensa tankarna.

Jag började skolka då jag endast hade ett halvt år kvar. En bekant märkte att något var fel och började fråga, och jag svarade då jag hade förtroende för henne. Jag blev skickad till vår kurator för att prata om allt, denna gång gick det lite bättre. Jag slutade med att skada mig själv, det var en otrolig lättnad. Dock hade jag ännu lite tankar om att få dö, så kuratorn tänkte skicka mig till läkare och psykolog för hon ansåg att hon inte räckte till och att det kanske var en depression och att jag behöver medicin och professionell hjälp, snabbt.

Efter några samtal med kuratorn mådde jag lite bättre och for aldrig till läkare eller psykolog, grät ofta ännu men det var bättre. Det kändes bra och skönt att få prata ut om känslorna och tankarna. Det ingen vet ännu idag är att jag skar mig och ännu har jag ärr kvar, vilket stör mig massor! Sommaren kom och jag hade dåliga dagar ännu och ville prata med någon men det gick inte. Idag måste jag erkänna att jag mår lite bättre än då. Dock behöver det bara hända något lite så brister jag, har mycket dålig självkänsla och är inte helt stabil än, men tror på att det blir bättre!

Kuratorn trodde det var en mild depression men det blev aldrig konstaterat av en läkare, idag tror jag dock inte det är depression utan utmattning. Jag hade för mycket på gång och därför gick jag sönder. Jag snäste mot släkten och mot vännerna, det kändes grymt elakt men man tänker inte på det då man inte är sig själv. Jag kunde inte berätta vad som var på gång och än idag vet ingen.

Tror nog det än idag skulle vara bra med en samtalskontakt för man känner sig orkeslös och vill helst sova bort hela dagarna.

Det jag råder alla är att söka hjälp innan det är för sent, önskar jag skulle ha sökt hjälp tidigare så skulle det inte gått så långt. Man skall inte skämmas för sin psykiska ohälsa, vi är fler än du tror! Prata öppet och sök hjälp, hitta den metod som passar dig.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle