Risken för krig mellan Azerbajdzjan och Armenien är stor – armenier till Svenska Yle: Vi litar inte mer på Rysslands säkerhetsgarantier

I Armenien varnar många för att grannlandet Azerbajdzjan planerar ett krig för att erövra åtminstone en del av Armenien. Samtidigt tyder mycket på att Rysslands försvarsgarantier är lite värda.

I ett litet enkelt kulturcenter, Dizak Art, ett par kilometer utanför Armeniens huvudstad Jerevans centrum övar några barn traditionella danser från Nagorno-Karabach.

Nagorno-Karabach, eller Artsach som de själva kallar sin hemregion, är en bergsregion ungefär en fem timmar lång bilresa härifrån.

Den ligger formellt i Azerbajdzjan, men byarna där bebos nästan helt av armenier.

Nagorno-Karabach är omtvistad och länderna utkämpade ett flera år långt krig som slutade med eldupphör år 1994. Sedan dess har Artsach, som omfattar största delen av Nagorno-Karabach, haft en utbredd autonomi.

Autonomin gällde till och med hösten 2020, då Azerbajdzjan i ett 44 dagar långt blixtkrig tog full militär kontroll över regionen.

Krigsbrott på båda sidorna

Enligt Amnesty International stod båda sidorna för krigsbrott under kriget, i synnerhet mot krigsfångar.

Azerbajdzjan har också beskyllts för att urskillningslöst ha bombat civila mål och för att ha använt vit fosfor, en kemikalie som bränner ihjäl sina offer.

I samband med det flydde tiotusentals av Nagorno-Karabachs 120 000 invånare västerut, till Armenien.

– Min hemort Hadrut kontrolleras nu av fienden och som du vet har det blivit omöjligt att åka till Artsach från Armenien, säger Liana Petrosjan, chef på Dizak Art, uppgivet.

Kulturcentret har blivit en samlingsplats för flyktingar från Nagorno-Karabach och i synnerhet Hadrut.

– Det är också ett viktigt ställe där vi kan lära ut vår kultur, så att den lever vidare.

– Azerbajdzjanerna kommer inte att låta oss besöka våra hem.

De flesta från Hadrut och Sjusji i Nagorno-Karabach flydde – många byar är nu tomma

Flyktingar från Nagorno-Karabach finns utspridda i hela Armenien.

I staden Abovjan, nästan mitt i landet, träffar jag Zina Tunjan, en ryska som gifte sig ung med en man från Nagorno-Karabach.

De kommer väl ihåg det första kriget i Nagorno-Karabach på 1990-talet.

– Vi flydde ut i skogen. På nätterna var vi ofta hemma, men på dagarna var vi alltid ute, säger hon.

Kriget för två år sedan kom överraskande. Hon flydde med sin man efter att deras dotter, som bodde i Jerevan, lyckades övertyga dem om att det var farligt att stanna.

– Vi har överlevt flera krig, så vi planerade att stanna. Vi tänkte att det kriget snabbt går över. Men vår dotter sa att det är för farligt.

De trodde att de skulle kunna komma tillbaka ganska snabbt.

Nu har det gått två år och Tunjan tror inte att hon kommer att se sitt forna hem mer.

– Det är som att leva i en flaska. Azerbajdzjan kommer att börja ett nytt krig och om Ryssland eller något annat land inte hjälper oss kommer alla armenier att sluta i en massgrav.

Risken för krig är reell, säger också de experter jag möter i Jerevan.

– Det är inte Azerbajdzjan som är problemet, utan landets president Ilhan Alijev, säger Vahan Bournazian, som undervisar i mänskliga rättigheter vid Jerevans statliga universitet.

Alijev har styrt över den oljerika nationen ända sedan han ärvde makten efter sin far år 2003.

För Alijev handlar det inte bara om en territoriell konflikt.

Enligt Bournazian har den så kallade Sammetsrevolutionen i Armenien 2018 gjort att Alijev känner sig hotad av den nya armeniska demokratin.

År 2018 lyckades den armeniska oppositionen driva den korrupta politiska eliten som i decennier hade styrt Armenien i en slags semi-autokrati från makten.

Sedan dess har demokratin, inklusive ett aktivt medborgarsamhälle, vuxit sig starkare.

– Alijev känner sig hotad. Det har blivit svårare att trycka ner sin befolkning. Så han kallar oss hundar och säger att vi är förvirrade idioter som inte klarar av att ta hand om oss själva.

Alijev talar öppet om att stora delar av Armenien egentligen borde höra till Azerbajdzjan. Han säger också att Armeniens historia är påhittad.

Bournazian anser att Sammetsrevolutionen också har bidragit till att Vladimir Putin har närmat sig Alijev och medvetet har fjärmat sig från Armeniens demokratiskt valda regering.

– Det är inte överraskande att de tre diktatorerna Putin, Erdogan och Alijev samarbetar för att underminera demokratins frammarsch i Armenien. Speciellt med tanke på att den har ökat folkets självbestämmande och mänskliga rättigheter.

Armenien har förlitat sig på ryskt stöd

Armenien har av tradition haft goda relationer med Ryssland. Efter eldupphöret år 1994 kändes det därför naturligt att söka ryskt stöd för att garantera säkerheten i de armeniska byarna i Nagorno-Karabach.

– Tyvärr har Armenien nu i decennier byggt upp sin säkerhetspolitik på djupa felbedömningar, säger den före detta politikern Stepan Safarjan, som leder tankesmedjan the Armenian Institute of International and Security Affairs.

Strategin var att binda Ryssland ekonomiskt, militärt och politiskt med Armenien. Ryssland fick rätt att köpa delar, eller hela, strategiskt viktiga bolag i Armenien.

– Armenien har satsat alla kort på att få säkerhetsgarantier av Ryssland. I utbyte har vi gett Kreml kontrollen över vår infrastruktur och ekonomi, säger Safarjan.

Olje- och gasledningarna, järnvägen, kärnkraftverket, andra stora företag – Ryssland äger eller kontrollerar nästan allt av värde i Armenien.

– Vi gav till och med vår armeniska militärindustri till Ryssland.

Dessutom har Ryssland en stor militärbas i landet, så kallade fredsbevarare i Nagorno-Karabach och den ryska säkerhetstjänsten FSB vid flera gränskontroller, som till exempel flygfältet.

För att garantera Rysslands stöd är Armenien, som enda demokratiska land, med i den av Ryssland dominerade militäralliansen Kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen (CSTO).

De sex medlemsländerna (Armenien, Belarus, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland och Tadjikistan) har avtalat om att hjälpa varandra militärt om ett land blir angripet.

Problemet är, konstaterar Safarjan, att Ryssland och Azerbajdzjan har haft gemensamma intressen sedan de började samarbeta 2008.

– Det samarbetet är mer värt för Ryssland.

Alijev hjälper Putin att kringgå sanktioner

Ett exempel på det är att Azerbajdzjan köper naturgas och olja av Ryssland och EU köper olja och naturgas av Azerbajdzjan. En win-win för de auktoritära ledarna Vladimir Putin och Ilhan Alijev, som har lyckats kringgå EUs sanktioner mot Ryssland.

I synnerhet eftersom Kreml två dagar innan det fullskaliga kriget i Ukraina började skrev under ett militärt samarbetsavtal med Baku där Putin lovar Alijev att inte lyfta vapen mot Azerbajdzjan.

– Vi skulle på goda grunder kunna säga upp allt samarbete med Ryssland, säger Safarjan, men vi är för sårbara för att ens tala högt om det.

Frågan är vem lilla Armenien, med bara tre miljoner invånare, kan ty sig till i en region av resursstarka auktoritära stater som Azerbajdzjan, Iran, Ryssland och Turkiet.

Frågan är än mer berättigad med tanke på att EU så sent som den 22 december skrev under ett energiavtal som säger att EU kommer att importera minst 20 miljarder kubikmeter naturgas från Azerbajdzjan under de närmaste 15 åren.

Rysslands nyckelroll i regionen handlar om mer än att bara välja vilken part Kreml vill stödja. Ryssland har egna intressen också, intressen som är svåra att veta vilka de är.

Ryssland försvarar freden selektivt

Tvåtusen ryska fredsbevarare är placerade i Nagorno-Karabach. Men de har inte ingripit när azerbajdzjanska så kallade miljöaktivister sedan den 12 december har blockerat den enda vägen från Armenien till Nagorno-Karabach vid Latjinkorridoren.

Vi har en lång vinter framför oss – hundra dagar eller mer innan vi kan så spannmål eller örter eller något annat ... men vi kommer inte att svälta för det finns tillräckligt med mat

― Ruben Vardanjan, premiärminister i den självutnämnda republiken Artsach, säger att invånarna lider av blockaden, men att de klarar sig

Det handlar om miljöaktivister som lyder Alijevs regim i Baku.

Ryssland och Armenien är formellt allierade militärt, men den 22 februari skrev alltså Kreml oväntat under ett militärt samarbetsavtal med Azerbajdjan - en klar signal att Ryssland inte mer garanterar Armeniens säkerhet.

Nu i december stängde dessutom Azerbajdzjan av gasleveranserna till Nagorno-Karabach. Det är lätt att se paralleller mellan hur Ryssland har agerat i Ukraina på senare tid och Azerbajdzjans agerande i Nagorno-Karabach och på senare tid i Armenien.

Den 12 september 2022 inledde Azerbajdzjan en kort militär kampanj riktad mot armenisk mark, det vill säga för första gången handlade inte krigshandlingarna om det omtvistade Nagorno-Karabach utan uttryckligen om territorium som hör till Armenien.

Kriget pågick i två dygn och ungefär 300 soldater på båda sidorna stupade. Sedan dess har Azerbajdzjan ockuperat ungefär 10 kvadratkilometer av Armenien.

Vad tror du händer om den pågående blockaden av Nagorno-Karabach fortsätter?

― Mher Sahakjan tror att Azerbajdzjans blockad av Nagorno-Karabach kan vara upptakten till ett nytt krig

– Ett stort krig är möjligt i den här regionen, säger Mher Sahakjan, direktör på stiftelsen CECPSR Foundation. Omvärlden inser inte att det på riktigt finns en risk att det blir krig.

Sahakjan jämför situationen med 1990-talet.

Paralleller till dagens Ukraina och Nagorno-Karabach för drygt 30 år sedan

– Också då stoppade Azerbajdzjan gasleveranserna och blockerade Nagorno-Karabach. Vad tror du händer om den pågående blockaden fortsätter?

Enligt Sahakjan spelar EU ett dubbelspel i regionen. Dels köper EU-länderna fossil energi från Azerbajdzjan, och dels säger EU att Armeniens demokrati måste stödjas.

– Ingen talar öppet om att Azerbajdzjan sedan hösten ockuperar en del av Armeniens suveräna territorium. Det är en dubbelspårsstrategi, för skulle man nämna det måste man göra något åt det.

I Abovjan träffar jag ännu en kvinna som flydde från staden Sjusji med sin familj när kriget hösten 2020 började.

Arpi Gasparjan har öppnat en skönhetssalong i Abovjan med hjälp av omställningsstöd som krigsflyktingar från Nagorno-Karabach kan söka.

– De ryska fredsbevararna står sida vid sida med de azerbajdzjanska soldaterna och de släpper inte oss förbi.

– De låter inte oss ens åka av och an för att se våra hus på avstånd. Vårt hem ligger nära gränsen som ryssarna och azerbajdzjanska soldater vakter, så de är noggranna. Vi tillåts inte ha någon direkt kontakt med de människor som stannade kvar.

Det handlar om en slags etnisk rensning, de vill att de som ännu är kvar i Artsach ska lida så mycket att också de ger sig av, tror hon.

– Vi såg vårt hus i en propagandavideo de publicerade. Det var förstört. I videon påstår de att vi själva förstörde våra hus innan vi flydde. Det är absurt. Jag lämnade allt kvar eftersom vi trodde att kriget skulle ta slut snabbt och vi skulle kunna återvända inom några dagar.

Vi såg vårt hus i en propagandavideo de publicerade. Det var förstört. I videon påstår de att vi själva förstörde våra hus innan vi flydde.

― Arpi Gasparjan, krigsflykting