Ryska militärbloggare kan påverka berättelsen om kriget – med den ryska ledningens välsignelse

Samtidigt som det ryska medieutrymmet krymper och statspropagandan växer finns det en parallell kanal – en bloggemenskap som har utvecklats till ett auktoritativt språkrör för kriget.

Det finns ett inflytelserikt segment i det ryska medieutrymmet – med miljontals människor som publik. Det är krigsbloggarna som rapporterar från kriget i Ukraina.

Militärbloggare – krigskorrespondenter – delar med sig information som ger en motvikt till toppledningens propaganda och desinformation. Bloggarnas nära relationer med de väpnade styrkorna ger en tydlig, annorlunda röst.

Rak kritik på militärblogg gav rysk officiell respons

Den ryska ledningen visar för det mesta tolerans inför den här bloggargemenskapen.

De flesta militärbloggare förmedlar ogenerat kritik mot de ryska militärledarna, och en del av dem beskyller direkt Rysslands president Vladimir Putin för Rysslands konsekventa militära misslyckanden i Ukraina.

Grey_Zone, en framstående militärbloggare med omkring en halv miljon följare på Telegram, skrev en fördömande text om den ryska militärbefälhavaren för en offensiv i Pavlivka den 2 november.

Militärchefer anklagades för att använda soldater som ”kanonmat”, ryska soldater framställdes i dåligt ljus och det talades om en ”obegriplig” offensiv. Där ifrågasattes till och med genomförbarheten av offensiven i Pavlivka. Det här ledde till att det ryska försvarsministeriet avvisade påståendena.

Att det ryska försvarsministeriet svarade offentligt på militärbloggares text pekar på att bloggemenskapen blivit ett slags hävstång i informationsvärlden. Enligt ISW indikerar ministeriets offentliga svar på blogginlägg att en del ryska militärbloggare har betydande inflytande.

Bloggarna har källor vid fronten

De här militära korrespondenterna använder sig av sociala medier, till exempel Telegram, då de förmedlar sina texter i en ofta avslappnad ton, frispråkigt och rakt på sak.

Det handlar för det mesta om nationalistiska och krigsvänliga ideologier, men man informerar också om misslyckanden på slagfältet – i motsats till den Kremlgodkända positiva presentationen på statlig tv.

Militärbloggarnas bedömning av kriget är fristående och inte beroende av information uppifrån. De flesta källor finns vid frontlinjen eller inom den ryska försvarsmakten, vilket ger möjlighet till bedömningar som grundar sig på förstahandsberättelser.

Putin befordrade militärbloggare

President Putin har befordrat några erkända militärbloggare till officiella positioner, kanske i ett försök att säkerställa denna grupps lojalitet och nå den nationalistiska valkrets som de talar till, bedömer tankesmedjan ISW.

Putin har också visat andra tecken på att närma sig bloggvärlden. Han bjöd in några framstående bloggare till ceremonin för annekteringen av ukrainska områden.

Enligt ISW inser Putin att Kreml och försvarsministeriet ensamma löper en viss risk att förlora ryssarnas förtroende: Det är bättre att lita på krigsvänliga röster från bloggarna – allt för att behålla stödet för det ökade antalet uppoffringar som kriget kräver.

”Lite överdriven bild i väst”

Docent Jussi Lassila vid Utrikespolitiska institutet är expert på rysk identitetspolitik och politisk kommunikation. Han tycker att det förs fram en lite överdriven bild i väst av de ryska militärbloggarna – speciellt vad gäller bloggarnas kritik mot krigsledningen.

– Det här fenomenet fanns redan 2014 – det vill säga ett slags nationalistisk opposition. Vi talar om en grupp som delar Kremls politik – den så kallade stora bilden: Ukraina måste underkasta sig och Kiev måste intas.

Lassila påpekar att de ryska krigsbloggarna kritiserar landets politiska ledning, men inte ur en västerländsk synvinkel. Det handlar inte om stöd för Ukraina – även om det förstås också har funnits sådant.

– Bloggarna kan öppet kritisera den ryska ledningen. Historiskt ser man samma sak. Det här förekom också under den sovjetiska tiden, halvofficiellt eller halvinofficiellt – det vill säga en västfientlig nationalism, ett slags opposition som motsatte sig det sovjetiska systemet men som samtidigt också starkt motsatte sig väst.

Det ryska folket är intresserat av att få information om förluster och dålig militärledning

Lassila säger att många under sovjettiden ansåg att det kommunistiska partiets agerande var skadligt för den ryska kulturen och traditionen. Det fanns också en ganska stark rörelse på på 1970- och 1980-talet, konstaterar han.

– Det finns alltså en lång tradition, och dess existens tilläts eftersom det handlade om att man motsatte sig det kapitalistiska väst. Och nu ser vi en lite liknande bild. Men Kremls position rubbas inte så mycket av den här typen av kritik.

Lassila konstaterar att en alltför hård kritik vid behov förstås alltid kan tystas ned.

Han konstaterar också att militärbloggandet än så länge inte är ett särskilt utbrett fenomen.

– Vi talar om miljontals läsare, men man bör komma ihåg att alla som läser inte nödvändigtvis stöder de här krigsbloggarnas åsikter. Det handlar mycket om nyfikenhet och informationsbehov. Bloggarna beskriver kriget på ett mer öppet och ”ärligare” sätt – mer hämningslöst, och det ryska folket är intresserat av att få information om förluster och dålig militärledning.

Det finns ändå ingen enhetlig syn bland medborgarna och det råder ingen konsensus om att ryssarna fullt skulle stödja allt vad Kreml gör i Ukraina, säger Lassila.

Okej att även den högsta ledningen kritiseras – men man kan hamna på farligt vatten

Det finns bloggare som kritiserar den allra högsta ledningen, och också Putin har fått indirekt kritik.

– Men då kan man hamna på farligt vatten, och blir det för mycket så tystas det nog ned. Och vill det sig illa så grips de personer vars åsikter går för långt. Men jag bedömer inte att de här krigsbloggarna i det här läget är så starka att Kreml inte skulle klara av dem. Det handlar ju ändå om en klar minoritet.

Den ryska statsledningen kan också välja att närma sig bloggarna.

– Det finns tecken på att man tar med bloggarna i officiella sammanhang. Ledningen i Ryssland kan försöka ”köpa” dem i tysthet.

Lassila bedömer att ett utdraget krig nog kunde bli ett större problem för Kreml eftersom stödet för kriget då antagligen börjar minska.

– Men då börjar det nog helt allmänt också bli tal om att få ett slut på kriget.

Inte bara passivt tv-tittande – internets betydelse växer i Ryssland

Lassila säger att ryssarna i allmänhet har en ganska passiv syn på medier.

– Tv:n är alltid på i vardagsrummet eller köket, och ibland kastar man ett öga på den.

Enligt honom fastnar den statliga propagandan bäst på de allra äldsta som är den grupp som är helt inriktad på bara tv.

– De skaffar all sin information via tv.

Enligt honom minskar tv:ns betydelse i Ryssland, sakta men säkert. På motsvarande sätt har internets betydelse ökat. En brytningstid pågår på mediefältet i Ryssland, och en växande andel ryssar skaffar sin information på nätet – dock den typens information som är mer eller mindre Kremlbetonad.

– Det är där dessa militärbloggare kommer in i bilden. De ger konsumenterna en mer pluralistisk bild. Man läser alltså både oppositionens och statsledningens medier.

Lassila talar igen om ”den stora bilden”: De ger alltså Kremls utrikespolitik sitt stöd men samtidigt finns den kritiska synen där inbakad. Och det här varierar beroende på åldersgrupper.

”Kreml har inte längre monopol på informationen”

– Människor som följer med krigsbloggar är inga krigsfanatiker. Det handlar om yngre och medelålders personer som använder internet dagligen och som vill ha information om vad som verkligen sker. De vill veta vad som sker vid fronten – ur ett ryskt perspektiv.

Lassila konstaterar att den direkta följden av det är att Kreml inte längre har monopol på informationen. Kreml måste anpassa sin tv-propaganda eftersom militärbloggarna hela tiden finns där parallellt, och presenterar händelser på sitt sätt.

– Men målet är gemensamt hos de båda informationsförmedlarna: Det här är oundvikligt, och Ukraina måste kuvas och väst måste besegras.

Ändå mycket annorlunda än 2014 då Krim annekterades på ett oblodigt sätt

Lassila erkänner ändå att det pågående kriget är annorlunda om man jämför med den ryska annekteringen av Krim 2014. I dag finns det betydligt fler motståndare än då Krim intogs 2014.

– Den patriotiska, fosterländska euforin har nog minskat betydligt i jämförelse med vad man kunde se då. Och det beror ju förstås på att det då handlade om en ”operation” där det inte spilldes något blod. Det var lätt att stödja eftersom det inte på något sätt gick under huden på dem.

Kommer militärbloggarna att stå vid Putins sida?

Kommer milbloggarna att förbli lojala mot Putin och krigsinsatsen om den ryska militären fortsätter att kämpa och drabbas av bakslag? Hur kommer Putin att reagera om de inte gör det? Dessa frågor kan bli betydelsefulla när Putin ökar sina krav på sin motvilliga befolkning att tillhandahålla kanonmat för ett misslyckat krig.

Jussi Lassila konstaterar att tiden får utvisa vad som sker – och att förändringar sker snabbt. Men han tror att ju mer det här kriget kommer nära människorna i det ryska samhället desto mer aktuellt kan det bli att ifrågasätta den politiska ledningens agerande.

– Och eftersom militärbloggare är ett tecken på missnöje – trots att de stöder kriget, men är missnöjda med hur kriget framskrider – så kan det här missnöjet utvidgas, och då kan det bli problematiskt.

Källor: Tankesmedjan ISW, Reuters, The Guardian