Sju sippfittor och sumpråttor till systrar tar plats i Anneli Jordahls hommage till Aleksis Kivis Sju bröder
Romanen Björnjägarens döttrar är inspirerad av Aleksis Kivis romanklassiker – men huvudpersonerna är sju supande, svärande och råbarkade systrar.
I helgen gästade den svenska författaren Anneli Jordahl litteraturfestivalen ”Gränslöst” på Svenska teatern i Helsingfors där hon pratade om sin senaste roman Björnjägarens döttrar – en roman som var nominerad till Augustpriset 2022 och som är nominerad till Sveriges Radios romanpris 2023.
Romanen handlar om sju råbarkade systrar i åldern 12 till 20 år som lever ute i vildmarken långt bortom ära och redlighet och civilisationens inverkan.
Björnjägarens döttrar är inspirerad av Aleksis Kivis roman Sju bröder – hur kommer det sig att du ville skriva en roman med utgångspunkt i just den berättelsen?
– Jag har länge haft en idé om att skriva vidare på en klassiker. En berättelse som skulle vara inspirerad av en klassiker men samtidigt vara ett självständigt verk. På ett antikvariat hittade jag ett exemplar av Sju bröder, en roman som jag läste för länge sedan när jag var i Helsingfors och bodde på kulturcentret Hanaholmen där jag tillbringade tid med att läsa in mig på såväl finlandssvensk som finsk litteratur, allt från samtida litteratur till Kalevala och klassiker som Sju bröder … Jag känner mig helt enkelt befryndad med den finska berättartraditionen som känns vildare, mer humoristisk och fantasifull än den svenska litteraturtraditionen.
Aleksis Kivis roman om de sju bröderna från Jukola gård i södra Tavastland utkom år 1870, och Anneli Jordahls roman om björnjägaren Heikkis döttrar utkom drygt 150 år senare. Hur tänkte du kring att placera berättelsen i nutid och byta kön på huvudpersonerna?
– Jag ville se vad som händer om jag tar fasta på Sju bröder, skriver en berättelse som utspelar sig i nutid och för över den väldigt maskulina miljön på ett gäng unga flickor. Man kan kanske säga att det var ett genusprojekt. Berättelsen handlar om flickor som super hejdlöst, som är väldigt våldsamma och som inte drar sig för att misshandla varandra, men som också har väldigt kul.
Mottagandet hos läsare har varit lite blandat, konstaterar Anneli Jordahl:
– En del tycker att berättelsen är oerhört mörk, man har svårt med allt våld och att det går rätt illa för tjejerna, medan andra har roligt från första till sista sidan – mörkret till trots. De sju systrarna blir ett slags omvända förebilder. En vän till mig konstaterade att hon fick lust att supa sig full, ta på sig en trasig tröja där tuttarna sticker ut efter att ha läst min roman!
Anneli Jordahl konstaterar att det var en otroligt rolig berättelse att skriva, samtidigt som hon hade ett visst sjå med att hålla reda på och hålla isär alla de sju bångstyriga och bråkiga systrarna:
– Boken tog nästan kål på mig, ibland kokade det i mitt huvud och jag var tvungen att sjukskriva mig för en tid. Ett gott råd: skriv aldrig en historia med sju huvudpersoner!
Språklig rekognocering bland unga på pendeltåg och i epa-traktorer
De sju systrarna är ena hejare på att supa, röka och slåss, de luktar kåda, svett och otvättat kön. De har vuxit upp utanför samhället utan tillgång till tv, dator eller telefon. De har inte gått i skolan (förutom de äldsta som gått i skolan en kortkort tid), de kan varken läsa eller skriva.
Systrarna saknar rutiner för att få vardagen att fungera, de har svårt för det ordnade och systematiska.
I hemmet finns varken klockor eller speglar – deras mamma Louhi brukade säga att ”klockor och speglar gör människan olycklig”.
I stan kallar man systrarna för olika saker på ”s”, som skitungar, stinklisor, slynor, satungar, svinpälsar, skogsbanditer, skogshönor, strykarkattor, sockenhoror, subbor, slödder, sumprumpor, skitlisor, sippfittor, sumpråttor … Ja, den språkliga fantasin och finurligheten råder det minsann inte brist på i Anneli Jordahls roman.
Hur tänkte du kring språkanvändningen, tonen och tilltalet i boken, inte minst i relation till Kivis språk?
– I Kivis text ingår en del sånger och ramsor som jag valde att inte att ha med i min berättelse. Och i och med att Kivi var dramatiker är Sju bröder i hög grad skriven i dialogform, vilket min berättelse bara är till en viss del.
– Under arbetets gång tänkte jag också mycket på Kivis relation till Shakespeare. Kivi var beläst och han höll såväl Shakespeare som Cervantes Don Quixote väldigt högt. På samma sätt som Shakespeare blandar Kivi högt och lågt, det folkliga och det högstämt poetiska och realism med fantastik. Det skira och det vackra finns där, men också det mörka liksom det humoristiska. För egen del försökte jag balansera någonstans där mitt i allt detta.
Anneli Jordahl berättar att medlemmarna i hennes mammas bokcirkel var de första att läsa berättelsen om de sju systrarna, och att mammans väninnor (som alla är 80+are) förundrades över att Anneli blivit så ful i mun:
– Någonstans har jag detta råbarkade språk i mig, även om jag kanske inte är riktigt så ”ful i mun” som de sju systrarna. Jag fick lov att konstruera systrarnas grova språk, och till min hjälp hade jag en intressant dokumentär på tv som handlade om tjejer som kör epa-traktortaxi i Vilhelmina. Epa-tjejernas språk var så humoristiskt och roligt, och inte minst grovt, så jag kunde plocka in hela meningar från deras snack när de satt i bilen och slängde käft. På pendeltåget brukar jag också sitta och tjuvlyssna på folk, och så skriver jag ner det.
Ett fängelse eller en fristad att leva isolerade i vildmarken?
De sju systrarna är sinsemellan väldigt olika – en del är mer grova och fula i mun än andra, en del mer handlingskraftiga än andra, en del mer praktiskt anlagda än andra.
Anneli Jordahl berättar att hon jobbade med olika motsatser i texten - bland annat ville hon skildra motsättningen mellan kropp och intellekt:
– I berättelsen blir det en dragkamp mellan den äldsta systern Johanna som är mycket stark och den yngsta systern Elga som slåss med sina repliker. Elga är vass i huvudet och snabb verbalt. I ett samhälle behöver vi både dem som kan fälla träd och bygga hus, och dem som har fantasi och kan stå för berättandet, den verklighetsflykt som vi också behöver.
De sju systrarna växer upp i en väldigt manlig värld med en auktoritär familjefar som döttrarna dyrkar. De hyllar de manliga färdigheterna och dygderna medan de föraktar och skyr allt som de anser vara ”kvinnosysslor”, som hushållsarbete, arbetet på gården, åkern och i ladugården. Där mannen är stark och ihärdig är kvinnan svag och underlägsen.
– Jag tänker på en internaliserad misogyni som kvinnor släpar runt på. Att kvinnor har en tendens att se ner på andra kvinnor och inte ta kvinnor på allvar, att man hyllar det manliga på bekostnad av det kvinnliga.
Fadern anser att alla som studerar och skriver gör det för att skaffa sig makt över andra, att alla som arbetar med huvudet har en förtryckarsjäl i sig, medan modern (och morbrodern) kan läsa och står för bildning i berättelsen.
Fadern gör allt för att hålla döttrarna okunniga om omvärlden, han isolerar dem, han vill inte att de ska gå i skola eller ”arbeta med huvudet”. Han vill bevara dem som naturbarn. Men är det ett fängelse eller en fristad fadern skapar för sina döttrar?
– Det är inte riktigt uttalat i berättelsen. När jag skrev tänkte jag mycket på hur gruppdynamik fungerar. I dag pratar vi mycket om klaner och olika grupperingar där man ställer sig utanför samhället och skapar sina egna lagar. Hur gör man för att skapa en vi-känsla och en lojalitet inom gruppen? Visar man styrka genom att isolera sig, hålla ihop och inte släppa in någon? Jag tänkte också på hur det ser ut i länder som Afghanistan där kvinnor inte får studera och röra sig fritt ute i samhället. Det är alltså inte bara fråga om mytologi, utan så här ser det ut på olika håll där kvinnor inte får frigöra sig, bilda sig och bli egna personligheter.
Den muntliga berättelsen, ordet, skriften, böckerna är viktiga element i berättelsen – vilken roll spelar de i flickornas liv och i boken?
– En rätt så stor roll. Morbrodern, som i likhet med en finsk författare heter Veikko Huovinen, är en stor historieberättare och står för fantasin i systrarnas liv. I vår kultur har det skriftliga status, men i många andra kulturer är det muntliga berättandet oerhört viktigt.
Systrarna varandras sköldar och plågoandar
Berättelsen om de sju systrarna lever högt på spänningen och dynamiken mellan de sju systrarna som är olika till temperament, egenskaper och framtoning. Systrarna är soldater, krigare och amazoner, de är varandras sköldar men också varandras plågoandar.
Antagonismen mellan den äldsta systern Johanna och den yngsta systern Elga är påtaglig – inte minst när Elga fyller år och Johanna bjuder på ”ostbågar” som visar sig vara orrspillning, eller när Johanna binder fast Elga i ett träd och låter en huggorm stryka längs Elgas hals …
Elga är rebellen som söker kunskap, som utmanar den snäva och kringskurna roll som Johanna vill pådyvla systrarna. Elga är den som vill utvidga reviret och som söker sig ut i världen, till staden:
– Johanna vill förvalta arvet efter fadern. Hon var faderns högra hand och följde med på hans björnjakter. Nu vill hon hålla samman flocken och stänga ute allt och alla som hotar att splittra systrarnas enhet. Jag tycker att det är intressant att fundera på hur syskon som vuxit upp i samma familj med samma föräldrar kan bli så oerhört olika.
– På film skildras flickor och kvinnor ofta som så fina och snälla mot varandra, men jag tycker att det skorrar illa. Jag brukar roa mig med att tänka mottankar och att vända på det förväntade, då blir det mer dynamik i berättelsen.
Mödrar och döttrar. Jag behöver bara skriva orden för att jag och säkert några av er ska läsa in osämja. Döttrar kan leva ett helt liv i avoghet gentemot modern och tänka att det verkliga livet och de stora tankarna finns hos pojkar, män och fäder. I livets slutskedes klarsyn inser många sitt självbedrägeri.
ur Björnjägarens döttrar
Tryggheten och friheten i skogen
I Björnjägarens döttrar följer Anneli Jordahl på det stora hela Aleksis Kivi i hälarna – många centrala händelser och scener finns med. Men där Kivis bröder på slutet blir rediga och redbara män, gifter sig och blir goda samhällsmedborgare blir Jordahls systrar splittrade och deprimerade, vilsna och bortkomna.
– Även om jag tycker mycket om Kivis Sju bröder tycker jag att slutet är alldeles för mesigt. Kivi ville skildra hur Finland gick från jakt- och fiskesamhälle till bondesamhälle. Jag arbetar med motsatspar och har velat se på relationen mellan stad och landsbygd.
– På film och i fiktionen skildras landsbygden ofta som något negativt – här bor skumma människor, det förekommer våld, det är mörkt, mänskligheten har inget där att hämta … Jag ville vända på detta. I mötet med staden skulle man kunna vänta sig att flickorna blir glada medborgare. Jag ville att de skulle förbli vilda. Även om de blir upprymda av att besöka biblioteket i staden dras de till naturen och skogen – det är där de känner sig fria. Poesin och magin försvinner ur språket när de kommer till staden – språket blir ett slags socialrealism.
Anneli Jordahl konstaterar att vi idag befinner oss i en tid när vi kanske får återgå till det enkla livet:
– Min mamma brukar säga att vi får åka till ödetorpet utanför Malung om det blir krig. Folk börjar prata så idag. På sätt och vis kan man ju tänka att de sju flickorna lever väldigt miljövänligt. Någonstans i boken säger de att de inte kommer att lämna några spår efter sig, att naturen får ha sin plats. Ostört.
Lyssna på Kulturpodden om hur jämställdhet kan ta sig uttryck i fiktionen - bland annat om Anneli Jordahls roman Björnjägarens döttrar:
