Bokrecension: Sebastian Johans skriver om en sjökapten som går iland och lägger sig för att dö

Sebastian Johans skriver med ömhet och ömsinthet om kaptenens sorg över sina tillkortakommanden och om livets förgänglighet.

• Under en blå filt ligger den döende sjökaptenen i matsalen och minns livet till sjöss. Runtomkring honom pågår livet för fullt.

I likhet med tidigare somrar har hustrun hyrt ut ett antal rum till sommargäster. De extra inkomsterna är inte direkt nödvändiga ur ekonomisk synvinkel. Hyresverksamheten är snarast en tradition som kaptenshustrun håller fast vid för sitt eget höga nöjes skull – för att ha något för händer, för lite liv i luckan.

Såväl den döende kaptenen som de två sönerna har fått flytta på sig för att bereda plats åt turister från Sverige som vill släppa loss och ”göra Åland” under några heta sommarveckor.

Ingen i kaptensvillan verkar ta någon större notis om byltet som ligger i hörnet och iakttar, lyssnar och registrerar allt som sker.

Osynliggjord och ostört får kaptenen ta del av såväl dryga kommentarer om det smaklösa och torra frukostbrödet (”Inte är det väl så illa med åländskt hemvete (---) det är ju nästan som en tekaka. Gillar du inte tekakor?”) som det blaskiga kaffet (”Det här finska kaffet smakar inte riktigt svenskt, eller vad säger du?”), irriterade och passivt-aggressiva ordväxlingar mellan en allt mer berusad sommargäst och dennes besvärade och överslätande hustru.

Alla dessa hus som spriten byggde

Det är sommaren år 1967, och samtidigt som kapten Rönner förbereder sig på att dö hemma i soffan i Mariehamn packar universitetssekreteraren Kerstin sina resväskor hemma i Uppsala och planerar för den hägrande och hett efterlängtade semestern.

I år, liksom de senaste fem åren, har Kerstin hyrt in sig hos familjen Rönner.

På en nyinförskaffad karta över Åland prickar Kerstin av alla platser hon redan sett och upplevt, och gör upp planer för hur hon ska tillbringa sina kommande lediga dagar på bästa sätt. När folk undrar över hennes fascination för just Åland konstaterar hon att det är ”precis som i Roslagen, men ändå utomlands”.

I slutet av 1950-talet kom kryssningstrafiken igång på Östersjön vilket ledde till ett enormt uppsving för turismen – inte minst på öriket Åland.

I romanen Döden och Kerstin skildrar Sebastian Johans en tid av stora samhälleliga omvälvningar genom att fokusera på hur det ökade välståndet kom att sätta sin prägel på Åland:

”Det byggdes hus på spriten som turisterna köpte. Det inhandlades bilar. Vi seglade inte långa turer, men vi kom hem med en höjd levnadsstandard som inte bara gällde oss själva.”

Men även om kryssningsfartygen och turismen bidrar till högre levnadsstandard och ökat välstånd är inte alla överhövan förtjusta i de ofta högljudda, förnäma och skroderande turisterna. Man har överseende och tolererar dem – för pengarnas skull.

En dröm om frihet och framtid

I debutromanen Broarna (2020) berättade Sebastian Johans om Carl, en driftig man som i början av 1900-talet emigrerar från åländska Saltvik till Amerika med en dröm om frihet och en storartad framtid i bagaget. Carl har siktet inställt på att få jobb på något brobygge på Manhattan – för Carl symboliserar broarna utveckling, tillväxt och framtid. För Carl finns ingen forntid, ingen historia, bara framtid.

Kapten Rönner i Döden och Kerstin drivs också av en längtan efter frihet och oberoende. Sedan tonåren har han rest världen runt på olika fartyg, från fartyg på långfart till lastångare och passagerarfartyg, och avancerat från jungman och lättmatros till överstyrman och slutligen till kapten.

Kapten Rönners sista uppdrag blir som befälhavare på Ålandsfärjan som började trafikera mellan svenska Gräddö och Mariehamn sommaren 1963. Färjan är som en flytande bro med löfte om frihet och flärd, och en dröm om en allt ljusare framtid: ”Egentligen var det framtiden de ville se, och det var framtiden vi gav dem.”

Men livet till sjöss har ett pris.

Jag kommer att tänka på Karin Erlandssons roman Hem (2021) som handlar om hur invånarna på Åland ständigt tvingats förhålla sig till havet – havet som förenar och binder samman, men också havet som skiljer åt. I Hem skildrar Erlandsson hur kvinnorna fått ta stort ansvar för hus och hem, för markservice och barnuppfostran medan männen seglat iväg på de sju haven.

I en av texterna möter vi kallskänkan Carolin som jobbar vecka/vecka på Sverigebåten. Hemma i Mariehamn tar hennes man hand om vardagspusslet med mat, läxor och bråk. En arbetsfördelning som sliter hårt på relationen. Att vara förälder på distans via mobilen är inte lätt, och Carolin tvingas leva med ständigt dåligt samvete – hon är inte där när barnen behöver henne som mest.

I Döden och Kerstin är det fadern i familjen som befinner sig till sjöss en stor del av året, något som tär på relationen till såväl hustrun som sönerna. Olika förväntningar kolliderar med varandra, missförstånd och oförståelse hopar sig, och man förblir ofrånkomligen främlingar för varandra.

Jag har levt som jag fört befäl. För många ord förvirrar. Men nu är det bara orden som återstår. Jag tänker mig att de finns, trots att de flesta är osagda.

― ur Döden och Kerstin

Den frånskilda och barnlösa Kerstin drömmer också om frihet, självständighet och oberoende. Hon tar gärna en grogg i goda vänners lag och drar sig inte för att umgås intimt med en man – på egna villkor och utan förbindelser.

På Åland och hos familjen Rönner har Kerstin alltid känt sig välkommen – här finns ingen som kräver eller förväntar sig någonting av henne, hon kan vara precis den hon är och vill vara.

Många trådar att spinna vidare på

I Döden och Kerstin pendlar författaren mellan olika tidsperspektiv – i olika minnesfragment gör vi nedslag än i ett förkrigstida Helsingfors där Rönner lär känna den självsäkra och målmedvetna kvinna som snart blir hans hustru, än i ett krigsdrabbat Europa där Rönner jobbar på fartyg som transporterar varor mellan Tyskland och det av tyskarna ockuperade Norge.

Perspektivet skiftar ständigt mellan kaptensvillan i Mariehamn och lägenheten i Uppsala. Historien om kapten Rönner och Kerstin berättas i parallella spår – de är som två skenor som löper jämsides med varandra. Frågan är om spåren någonsin möts?

De två parallella historierna smälter inte riktigt ihop till en helgjuten berättelse, det glappar en aning. Som läsare kan man bli lite förbryllad och förvånad över hur stor plats Kerstin tar i en berättelse som så starkt fokuserar på och sympatiserar med kapten Rönner, hans minnen och livshistoria.

Sebastian Johans berättelse är full av intressanta detaljer och skildringar av ett liv till sjöss fullt av umbäranden och vedermödor, tragiska olyckor och tillbud, men också gott kamratskap och kollektiv sammanhållning.

Många händelser som flimrar förbi i kortfattade kapitel och fragment skulle med fördel kunna byggas ut till större, självständiga och fördjupade helheter.

Ett av de mest intressanta sidospåren i berättelsen handlar till exempel om det piano som står i Kaptensvillan – ett instrument som kapten Rönner lagt beslag på utan att vara dess rättmätiga ägare.

När den äldsta sonen spelar på pianot förflyttas Rönner i tanken tillbaka till andra världskrigets dagar och en kväll i norska Bodø då Rönner borde ha tagit sitt ansvar, men modet svek honom. Minnet ömmar och skaver.

Sebastian Johans skriver med ömhet och ömsinthet om kaptenens sorg över sina tillkortakommanden och om livets förgänglighet, om det som var och det som aldrig blev.

Döden och Kerstin är en roman som bär på fröer till många olika berättelser – kanske vi en dag får ta del av någon av dem?