NHL-kolumnen: Aron Kiviharju kan gå i Miro Heiskanens fotspår – men en toppback per årtionde är en usel prestation av Hockeyfinland
Bristen på moderna toppbackar av NHL-mått är en risk för finsk hockey. Just nu är Miro Heiskanen den enda verkliga elitbacken, i TPS fostras kanske den följande. På tok för få och alldeles för sällan.
Blåvita backproduktionens ökenvandring är veckans huvudämne i NHL-podden. Dessutom diskuteras ligans lönepolitik. Också Eeli Tolvanen finns med på ett hörn – målskytten tycks ha hittat hem.
FM-ligan är visst orsaken till att Finland inte producerar NHL-backar i samma takt som Sverige
Den som läst NHL-kolumnen har inte kunnat undgå ett återkommande ämne: bristen på finländska NHL-backar – både då det gäller mängd och kvalitet. Speciellt kort är listan gällande speldrivande topp fyra-backar.
Fortfarande är Miro Heiskanen och Henri Jokiharju de enda finska NHL-backarna som kan kallas moderna dynamiska allroundbackar.
De övriga blåvita backarna som får ordentligt med ansvar – Esa Lindell, Jani Hakanpää, Olli Määttä och Niko Mikkola – har som huvuduppgift att spela starkt hemåt. Edmonton-stenhuset Markus Niemeläinen dansar inte han heller på blålinjen.
Juuso Välimäki och Ville Heinola har setts hos oss som stortalanger. I NHL har båda svårt att hitta sin plats. Också Robin Salo, Urho Vaakanainen och Lassi Thomson är frågetecken.
Av de fem sistnämnda är ändå alla andra förutom Salo reserverade i NHL-draftens första runda – och Salo i mitten av andra rundan som nummer 46.
Det är alltså fråga om killar som NHL-klubbarnas scouter ansett vara riktigt stora talanger.
Inga ”förstarundare”
Då blir man inte speciellt glad över hur följande våg av blåvita backar ser ut ur NHL-perspektiv.
Backarna som setts som de största talangerna och burit det största ansvaret i de två senaste JVM-lagen är Topi Niemelä, Aleksi Heimosalmi, Topias Vilen, Joni Jurmo och Otto Salin.
Av dem är Heimosalmi reserverad med lägsta numret – i andra rundan som spelare nummer 44. Niemelä och Jurmo ropades i tredje rundan, Vilen och Salin i runda nummer fem. I det skedet är det tresiffrigt som gäller.
Med tanke på hur lång vägen är för finska backar som gått i första rundan till att ta en plats i NHL ser det inte ljust ut.
Om man inte redan börjar tala om draften 2024 – då kan en finsk back gå som etta av alla spelare.
I Miro Heiskanens fotspår?
Aron Kiviharju som fyller 17 år nästa vecka kan bli alla tiders första finländare att gå som första spelare vid NHL:s reserveringstillfälle. Självaste The Hockey News lyfte förra våren, innan U18-VM, fram TPS-backen som en supertalang.
I U18-VM, där Finland vann brons, stod 16-åringen för 0+6 i sex matcher som en fortsättning på att han blev den effektivaste 16-åriga backen någonsin i A-juniorernas FM-serie (30 poäng i 35 matcher). De facto har bara Patrik Laine gjort fler poäng i samma ålder i U20-serien.
Kiviharju har precis de spelmässiga styrkorna i sitt spel som krävs för att bli en spelfördelande dynamo i NHL. Skridskoåkningen är fantastisk, passningarna kreativa och säkra, klubban ”stark” – och spelet flödar från ryggmärgen.
Den senaste finska backtalangen med motsvarande mix av kärnstyrkor var Miro Heiskanen.
Sommaren 2017 reserverades Heiskanen som tredje spelare och han har ju definitivt levt upp till alla förväntningar.
Det samma kan tyvärr inte sägas om de två andra finländska backarna som reserverats riktigt tidigt under de senaste tio åren. Rasmus Ristolainen (8/2013) är en av hela ligans mest ifrågasatta spelare och Olli Juolevi (5/2016) platsar helt enkelt inte i NHL.
Kiviharjus talang är ändå på en annan nivå. Ristolainen var en fysisk supertalang och hans brist på spelförståelse blottades inte i junioråren. Juolevi i sin tur blev väl lite av ett ”offer” för hajpen som föddes efter JVM-guldet 2016. Statistiken i JVM återspeglade inte verkligheten.
Därför känns det tryggt att Kiviharjus spel för tankarna i riktning Miro Heiskanen. Ett medelstort frågetecken finns ändå. TPS-legendaren Jani Kiviharjus son mäter tills vidare bara 173 cm i strumplästen – och det är inte mycket med tanke på en framstående NHL-karriär.
Visserligen är trenden gynnsam för småvuxna dynamiska backar, så bara de övriga delarna av spelaridentiteten håller elitnivå är allt möjligt. Dessutom kan det mycket väl hända att Aron fortfarande töjer ordentligt.
Sju år är en för lång tid
Året var alltså 2017 då Heiskanen draftades som trea. Sommaren 2024 blir det dags för Kiviharjus årskull att NHL-reserveras. Fortfarande kan många spelare gå förbi honom (jämför med Aatu Räty), men mycket talar för minst en topp fem-reservering.
I så fall har det då gått sju år sedan reserveringen av den senaste finska stortalangen på backsidan. Det är inte ett bra saldo av en nation som sedan starten av år 2014 vunnit guld på löpande band i U18-, U20- och herrlandslagsturneringar.
Jämför med mängden riktigt vassa forwardar som Finland levererat till NHL under samma tidsperiod. Och produktionslinjen för målvakter fungerar också i ganska jämn takt, trots att ”den finska målvaktsfabriken” inte längre är ett dagsaktuellt begrepp i NHL-kretsar.
”Backfabriken” har i sin tur aldrig ens fått sin grundsten murad. Vi har en tradition av att spela riskfritt och tålmodigt i den egna försvarszonen – och den har genererat framgång för landslagen. I NHL leder en sådan tradition som bäst till tredje paret.
När det gäller speldrivande förstaparets backar som tagit sig till NHL under de senaste 25 åren är listan kort: Kimmo Timonen och Miro Heiskanen (och jo – Buffalo försökte tro på Ristolainen i den rollen).
Utvidgar man till topp fyra-backar innehåller listan även Sami Vatanen, Henri Jokiharju och Esa Lindell. Dallas trotjänare Lindell är ändå ”stanna-hemma-killen” bland toppbackarna.
För undertecknad ter det sig ganska svårt att förstå hur ingen inifrån den finska hockeyn har tryckt på alarmknappen för länge sedan.
Juniorernas individuella färdigheter blev ett stort diskussionsämne i mitten av 00-talet, då Finland halkade efter på juniornivå. Problemet analyserades, korrigerande åtgärder implementerades – och resultaten började rulla in från och med årsskiftet 2013–2014.
Dags att agera redan för länge sedan
Det känns ändå som att ingen riktigt visste, eller tänkte på, hur man stöder utvecklingen av en modern back. Trots att ”alla” redan länge vetat hur den ytterst taktiskt fokuserade ishockeyn i Finland har reducerat backens roll till att vara en riskundvikare.
Då har den speldrivande backens betydelse under de senaste åren skjutit i taket i ligan dit varje talang vill: NHL. Inget NHL-lag försöker i dag nå framgång utan att dels ha 1–2 playmakerbackar och minst två till som kan åka skridsko, fördela puck – och försvara.
Dessutom har också de största unga offensiva backstjärnorna blivit bättre på defensivt spel. Cale Makar, Miro Heiskanen och Adam Fox har egentligen inte så mycket gemensamt med en Erik Karlsson, som närmast gäspar när det gäller att försvara egna målet.
Allroundkunnande är dagens melodi för backar som vill nå toppen. Men ser man de unga backarna i Finland och i våra juniorlandslag är sådana helhetspaket ytterst sällsynta.
Antingen är det fråga om killar som påminner om den ”gamla skolans” offensiva back – alltså en som är riktigt svag på att försvara, eller så är det stora killar med siktet inställt på den första korta passningen. Och det moderna försvarsspelet med stark klubba är bristvara.
Toppishockeyns (NHL + JVM) framtid är att försvara uppåt, utmana som femma och anfalla på bred front, ofta positionslöst. Backspelet har en central roll över hela isen nu och i framtiden. Det borde man ha vaknat till i Finland – för många år sedan.
FM-ligan, som går ut på att göra resultat, blir oftast skurken när backproblemet då och då vädras. Att de övriga serierna (mestis, A-juniorligan) inte håller tillräckligt hög nivå får också kritik. Liksom förbundets brist på vision gällande spelets evolution. Och de stora rinkarna.
Frågan är: finns det någon eller några klarsynta aktörer inom den finska hockeyn som i stället för att söka skyldiga, eller säga ifrån sig ansvaret, tar tag i saken och säger som det är?
Det vill säga att de internationella framgångarna hotar få ett abrupt slut om inte Hockeyfinland hittar en modell för att fostra moderna allroundbackar som klarar NHL:s krav. Och då förlorar alla parter.
Tack för att du läste.
Källor: The Hockey News, hockeydb.com, NHL.com