Film: Sisu – finsk Rambo med drag av The Northman och diverse Tarantinohjältar
Regissören Jalmari Helander inledde karriären med en karg julgubbe i Rare Exports och ett actionspäckat mandomsprov i Big Game. Nu sätter han sprätt på västerngenren, krigsfilmen och myten om den finska mannen.
Året är 1944, platsen de öde vidderna i norr, huvudpersonen en man som bestämt sig för att lämna kriget bakom sig.
Medan ljuset från bombkrevaderna sprider sig över horisonten gräver han tålmodigt i den karga marken. Gräver och hackar.
Men i motsats till Linnas Jussi svettas Aatami Korpi (Jorma Tommila) inte för drömmen om bördig odlingsmark utan driven av drömmen om guld.
Ännu vet han inte att det mycket snart kommer att hända saker som får guldfebern att blandas med en farlig hunger - hungern efter hämnd.
Men vänta bara.
Sanslöst snyggt
Inledningen är extremt snygg - det finns inget annat sätt att beskriva den på. Kjell Lagerroos känsliga foto gör både den vackra miljön och Tommilas härjade rollkaraktär rättvisa.
De väderbitna anletsdragen och den sargade kroppen står i perfekt samklang med den obönhörliga marken och de vindpinade björkarna.
När han sköljer gruset av sig i fjällbäcken kan man nästan känna kylan och strävheten mot den egna huden.
Och så har vi den extremt bördiga associationsmånen - det är lätt att koppla till västerngenren, Quentin Tarantinos estetik och forna dagars klassiskt manliga reklamer för tobak, vandringskängor och rågbröd.
Personligen hade jag gärna hängt kvar i det här sceneriet en evighet - sett Aatami gräva vidare med hästen och hunden vid sin sida.
Men vänta bara.
Extremt blodigt
Det är kanske onödigt att påpeka att det snygga introt leder mot en actionspäckad hämndhistoria av episka mått. En ensam mans kamp mot en hel hop nazister.
För vad har väl en pluton tyskar – som alla talar engelska – utrustade med kulsprutor, maskingevär, minor och pansarvagnar att komma med när motståndaren är en finsk man laddad med sisu?
En levande legend med 300 ryssars död på sitt konto och fler egna liv än en katt. Eller för att citera en finsk krigsfånge: ”han är inte odödlig, han bara vägrar dö”.
Någonstans i mitten av filmen ger jag upp försöken att räkna hur många som stryker med där Aatami drar fram – men räknar med att siffror på filmens bodycount dyker upp på nätet i något skede.
Helt klart är ändå att Aatami och John Rambo skulle ha alla förutsättningar att föra givande samtal om knivkastning, strupgrepp och gyttjebad.
Och poängen?
Det mest fascinerande med Sisu är Helanders säkra regigrepp och smarta sätt att göra det mesta möjliga av det material han har att tillgå.
Istället för att spränga bort budgeten på mängder av ansiktslösa explosioner portionerar han ut sammandrabbningarna och satsar på att skapa dynamik i närkamperna.
Tommila och Aksel Hennie är bägge ett nöje att se – den norska superstjärnan förmår spänna blicken i kameran med självsäker karisma medan Tommila lyckas balansera på den tunna linjen mellan trovärdig brutalitet och komiska klichéer.
Att försöka vaska fram några djupa tankar ur blodbadet är däremot dödfött och eftersom våldet är alltför våldsamt för att kunna avfärdas som vare sig kitsch eller camp blir det aningen svårt att definiera någon klar målgrupp.
Yngre spelare eller äldre Tarantino-fans? Helt klart är ändå att Sisu kommer att hitta en publik. Både på hemmaplan och internationellt.
Vänta bara.
