Rysk dramatiker i exil i Finland tror på Putins fall: ”Vi kan välja vilken framtid vi skapar”

Dramatikern Michail Durnenkov har haft internationell framgång men Rysslands krig påverkar allt, hans liv, arbete och självbild. – Tidigare var jag en internationell konstnär, nu är jag en rysk konstnär, säger han.

– Pjäsen handlar om framtiden, säger dramatikern Michail Durnenkov.

– Men så klart handlar den inte om framtiden. Utan om oss, samhället idag, om möjligheter, fortsätter han.

Han har skrivit pjäsen En kort episod i svampcivilisationens universella historia som sätts upp av Klockriketeatern och Esbo stadsteater. Den har premiär den 31 januari.

– Framtiden kan se ut på många olika sätt och vi kan välja vilken framtid vi skapar. Vi har många, många stigar framför oss. Men det finns ingen som vet hur det kommer att gå.

Både han och föreställningens scenograf Ksenia Peretruchina är prisbelönta ryska teaterkonstnärer som lever i exil i Finland sedan Ryssland invaderade Ukraina ifjol.

Kriget påverkar konsten

Under arbetets gång har pjäsen påverkats mycket av det pågående kriget.

– En del av mina mörka tankar finns med i föreställningen. Jag är förstås bara en av de medverkande. Men som konstnär kunde jag inte undvika att påverkas av situationen.

Pjäsen utspelar sig någonstans i en avlägsen framtid, där ett arkiv bevarat i svampars mycel berättar historien om hur mänskligheten förklarade krig mot naturen och ville förinta den. En ökänd fras som funnit sin väg in i pjäsen kommer från det ryska nyhetsankaret Dimitrij Kiseljov, som på statlig tv frågade ”Vad behöver vi världen till om inte Ryssland finns i den?”

– Vi tar upp ämnen som bekymrar oss idag som ekologi, samexistens, och om mänskligheten kan förändras. Men vi försöker inte ge svar. Det uppskattar jag i konst överlag. Istället för att servera färdiga svar vill vi att publiken går hem och ställer frågan till sig själva. Hur kan vi undvika den här framtiden?

Som konstnär anser han att teater måste ha ett syfte som är större än att underhålla publiken och förströ dem i vardagen. Kriget i Ukraina har gjort frågan särskilt aktuell.

Plågade samtal med kolleger

Durnenkov berättar att han håller kontakten till sina kolleger som bor kvar i Ryssland. Samtalen följer alltid samma mönster.

– De klagar över hur svårt livet har blivit, antingen har de svårt att hitta jobb eller så jobbar de för statliga teaterhus. För att rättfärdiga sig pratar de om sitt stora viktiga ”uppdrag” att rädda kulturlivet eller förbereda sig för framtiden då allt är annorlunda. De påstår att det är orsaken till att de stannar kvar och jobbar för staten, säger han.

– För mig låter det som svaghet. De är rädda för förändring och ljuger för sig själva. Men jag kan inte heller döma dem. Jag är medveten om att jag lever här i trygghet, det gör inte de.

Alla måste fatta sina egna beslut, menar han. Han valde att flytta och ställa om hela sitt liv.

– Men det är väldigt plågade diskussioner, för oss alla. Både de själva och jag hör deras lögner, om deras ”uppdrag”. Vad kan de spela för teater då Ryssland bombar Ukraina varje dag? Jag blir fysiskt illamående av att läsa nyheterna, jag är säker på att många av dem också blir det.

Men Durnenkov har länge upplevt att diskussionerna i Ryssland kört fast.

– De går så här: ”Varför kritiserar du allt?” ”För att vi måste göra något!” ”Tyst, du bara hatar oss!” Jag har fört dem i åratal.

– Så pratar vi om vårt uppdrag som konstnärer, så är det här ett viktigt uppdrag: Att bryta upp de här eviga diskussionerna. De är som en skidlift, de går bara åt ett håll och slutar alltid på samma ställe.

”Märkligt, eller så inte”

Hela diskussionen om kriget är omöjlig för honom att undvika. Det är något han är tvungen att förhålla sig till.

– Tidigare var jag en internationell konstnär, nu är jag en rysk konstnär, säger han.

Det gäller både hur han bemöts och hur han ser sig själv. Nyligen lades en av hans pjäser ner i Litauen då Vilnius gamla teater (innan kriget känd som Ryska dramatiska teatern) ställde in alla produktioner av scenkonstnärer med ryska namn. Det blev skandal då det visade sig att vissa av dem hade uttryckt stöd för Vladimir Putin och kriget. Nu listas Durnenkov bland dem, trots att han motsätter sig bägge och lever i exil.

Det är en märklig situation. Eller så är den inte alls märklig, menar Durnenkov. Det beror på hur man ser på saken.

Däremot är han mycket glad för hur han bemötts i Finland. Kone-stiftelsen beviljade honom nyligen ett ettårigt arbetsstipendium så han kan stanna kvar och jobba.

– Efter de här händelserna i Litauen uppskattar jag verkligen Finland. Man förhåller sig väldigt balanserat till kriget här. Det är en inställning som är rotad i det finländska samhället och jag har en stor respekt för det, säger han.

”Ingen vågar säga Putin sanningen”

Han liknar läget i Ryssland vid en historia han hörde på ett besök till Svalbard. På de små öarna långt uppe i Norra Ishavet finns en liten rysk gruvstad som heter Barentsburg. Under sovjettiden var det ett rätt välmående samhälle, nu har befolkningen minskat.

– Det berättades att kolet de bröt lastades på skepp som dumpade hela lasten ute till havs. Det hade varit för dyrt att frakta kolet till fastlandet. Men i staden visste ingen om det, de trodde att de gav värme och el åt landet, säger Durnenkov.

Husväggar och monument i staden pryddes fortfarande av sovjetiska slagord som hyllade deras arbete. Det kändes rörande och naivt, säger han.

Han menar att det är lite på samma sätt nu då en stor del av ryssarna fortfarande säger att de stöder kriget.

– Här i Väst tror man det betyder att de vill fortsätta döda ukrainare. Men de tror att de på något vis gör gott, lite som gruvarbetarna på Svalbard trodde de hjälpte folk att värma sina hem, säger han.

Det är också orsaken till att Putins regim kommer att gå under, menar han.

– Det finns ingen transparens. Folk är så rädda för dem som sitter vid makten att ingen vågar säga dem sanningen. Därför får de aldrig veta vad som verkligen händer. Ingen vet varför Putin beslöt sig för att anfalla Ukraina och tro att han skulle vinna på tre dagar. Han hade ingen riktig uppfattning om läget, och det har han fortfarande inte.

Det kommer alltid att vara problemet för Rysslands makthavare så länge samhället ser ut som det gör. Putin har format Ryssland till en brant makthierarki som styrs med rädsla, och enligt Durnenkov är det få som alls tror på systemet.

– De försöker febrilt hitta på orsaker varför vi måste hålla ihop och kämpa vidare, men ingenting låter trovärdigt. På sovjettiden hade systemet åtminstone den kommunistiska ideologin att stödja sig emot. Nu finns det ingen utopi att tro på längre, alla försöker bara roffa åt sig pengarna och springa.

En kort episod i svampcivilisationens universella historia, i översättning av Anni Lappela och regi av Essi Rossi har premiär på Esbo Stadsteater 31 januari. Pjäsen är ett samarbete mellan Klockriketeatern och Esbo Stadsteater.

Texten korrigerad 27.01.23. kl 15:34. Föreställningsbilden byttes ut mot en nyare och det preciserades att uppsättningen är en samproduktion.