Eva-Maria övervann cancern två gånger: ”Nu känner jag mig fri”
När Eva-Maria Strömsholm är 27 år gammal drabbas hon av en elakartad äggstockscancer. Diagnosen följdes av många operationer och tuffa behandlingar. Ett decennium senare får hon sköldkörtelcancer. Nu tar hon inget för givet.
Vissa dagar har Eva-Maria Strömsholm svårt att orka med. Hon har många bollar i luften men vilan måste ibland komma först.
Så var det inte innan hon drabbades av cancer. Då var hon en aktiv långdistanslöpare, med halvmaraton som huvudgren. Idrotten var det viktigaste i livet.
Cancern upptäcktes av en slump.
– Jag var ute och joggade en dag när de ringde från Studenthälsovården och påminde mig om att jag inte gått på någon hälsokontroll. Jag tyckte inte att det fanns någon orsak till det – jag var ju i så bra skick.
Men Eva-Maria övertalas och bokar tid.
– De kände på magen och tyckte att det kändes lite underligt där. Jag blev skickad till gynekologiska polikliniken i Vasa och efter undersökningar trodde man att jag fått en godartad cysta på ena äggstocken.
Innan julen 2008 genomgår Eva-Maria en operation och ena äggstocken tas bort. En tid efteråt visar patologsvaren att Eva-Maria drabbats av en ovanlig, elakartad form av äggstockscancer. Ytterligare operationer är nödvändiga.
– Det blev det en större operation för att kolla om cancern spritt sig. Efter operationen var jag ganska dåligt i skick. Jag kunde inte springa, utan jag var ute och promenerade och försökte rehabilitera mig själv.
Det är en trötthet som inte går över efter en god natts sömn. Utan man lever på något sätt som i en bubbla eller i ett moln.
― Eva-Maria Strömsholm
Det går ett halvt år och allt ser bra ut. Men på sommaren, då Eva-Maria börjat löpa och tävla igen, kommer smärtorna i sidan och i ryggen.
– Jag trodde själv att det var överansträngning. Men sist och slutligen fick jag såna smärtor att jag åkte in till akuten. Det togs ultraljud och konstaterades att cancern tyvärr kommit tillbaka.
Nästan exakt ett år efter den första operationen så gjordes nu den tredje. Njuren och tumören tas bort. Nu börjar en tuff resa med cellgiftsbehandling.
– Skulle jag ha vetat hur tungt det var så skulle jag kanske inte ha vågat påbörja den. Men jag klarade mig igenom den med nöd och näppe.
Efter operationer och cellgiftsbehandling slutar Eva-Marias enda äggstock att fungera och det växer ett myom i livmodern.
– Då tog jag beslutet att det är bäst att operera bort allt.
En evig trötthet
Trots att Strömsholm tillfrisknat från cancer flera gånger lider hon av många komplikationer. Bland annat fatigue, eller hjärntrötthet.
– Det är en trötthet som inte går över efter en god natts sömn. Man lever på något sätt som i en bubbla eller i ett moln. Det är svårt att förklara för andra hur det känns, men man måste bara lära sig att leva med det.
Fatiguen gör att Eva-Maria endast kan jobba 50 procent. Men nu har hon möjlighet att ta hand om sig själv.
För tillfället är Eva-Maria utvilad. Hon stortrivs på stugan i Karleby skärgård. Hit kommer hon för att njuta av närheten till naturen.
– Eftersom jag inte klarar av att springa eller träna på samma sätt längre så får jag energi och ork av att vara ute och gå, vara nära havet och ute på isen nu på vintern. Det är det här som gjort att jag psykiskt och fysiskt har orkat vidare.
En aktiv patient
Strömsholm är utbildad till klasslärare och har studerat utvecklingspsykologi. Nu arbetar hon som sjukskötare – ett yrke hon aldrig var intresserad av tidigare.
– Egentligen har vårdarbete aldrig varit min grej, men något förändrades då jag blev sjuk. Jag kände att det här var en helt ny värld som jag kom in i, och jag blev snabbt en aktiv patient. Jag tog reda på saker, frågade, ifrågasatte och ville veta mer.
Det var när en väninna föreslog sjukskötarutbildningen som poletten föll ner.
– Jag funderade och beslöt mig för att söka in. Men jag studerade ett halvt år innan jag sa till någon vad jag höll på med. Jag vill vara säker på att det kändes rätt. Och under det här halva året blev jag säker på att det här är någonting som är jätteviktigt och en del av mig.
”Varför drabbas just jag?”
Ungefär tio år efter den första cancerdiagnosen drabbades Eva-Maria av en elakartad cancertumör i sköldkörteln. Det var 2021 på våren.
– Jag fick snabbt tid till operation och det gick helt bra, de fick bort allting. Sedan blev det behandlingar på hösten 2021. Och just nu - peppar, peppar - så ser allting bra ut med den cancern också.
Jag har aldrig egentligen varit bitter, men det är klart att jag frågat mig att varför just jag och varför just en till cancer.
― Eva-Maria Strömsholm
Var du någon gång rädd för att dö?
– Jo, nog i ett skede, under min cellgiftsbehandling. Jag bara låg, hade bara ont och mådde illa. Då undrade jag om det här kommer att gå vägen.
Men Eva-Maria har många vänner som piggat upp henne. Även under den värsta tiden.
– Själv orkade orkade jag knappt prata, men jag lyssnade när de pratade på. Det var viktigt att ha någon som höll kontakt och att de inte drog sig tillbaka, utan de orkade ringa var och varannan dag.
Bitterhet har Eva-Maria sällan känt. Hon insåg snabbt att det inte är någon nytta med att älta.
– Jag har aldrig egentligen varit bitter, men det är klart att jag frågat mig att varför just jag och varför ytterligare en cancer. Men jag konstaterade ganska fort att det inte lönar sig att gräva ner sig för man får inget svar på frågan.
Eva-Maria berättar att hon lever mellan sina kontroller.
– När allt ser bra ut så mår jag bra och fortsätter livet. När det kommer nästa kontroll om kanske ett halvt år så märker man månaden innan hur oron och ångesten trappas upp.
Men nu är hon frisk och hon försöker ta vara på dagen.
–Tidigare hade jag mitt strikta schema men cancern har gjort mig mera fri. Jag har insett att det är nu eller aldrig jag ska göra någonting.
' /%3E%3C/svg%3E)
