Både facket och arbetsgivaren vill ha löner enligt tysk modell – vi förklarar varför

FFC vill att alla ska få ett lönelyft enligt tysk modell. Det här kravet är enligt Tapio Bergholm historiskt. Inte för att det är så högt – utan för att det är lägre än inflationen.

Många branscher förhandlar som bäst om nya kollektivavtal. En del har redan hotat med strejk för att få arbetsgivarna att gå med på kraven.

Fackföreningarnas centralförbund har gått ut med att målet är att få till stånd en löneförhöjning enligt tysk modell, men vad det innebär konkret har FFC inte specificerat. Svenska Yle reder ut vilka nivåer det handlar om och varför FFC har Tyskland som förebild.

Markus Äimälä som är juridisk direktör vid Finlands näringsliv EK säger att orsaken till att både arbetsgivare och arbetstagare ofta hänvisar till läget i Tyskland är att Tyskland och Sverige är den finländska exportindustrins främsta konkurrenter.

FFC:s ordförande Jarkko Eloranta sa för en tid sedan att Tyskland den här gången är förebild eftersom Landsorganisationen i Sverige (LO) har ställt för låga krav på löneförhöjningar.

Då FFC talar om de tyska löneförhöjningarna hänvisar centralförbundet till det tyska fackförbundet IG Metalls tvååriga kollektivavtal.

Under första året ska lönerna inom exportindustrin i Tyskland öka med 5,2 procent och andra året med 3,3 procent. Utöver detta får de tyska metallarbetarna två gånger en engångssumma på 1 500 euro.

– IG Metall är en av de största aktörerna i Tyskland. Men samtidigt måste man säga att organisationsgraden inte är så hög som i Finland, säger Tapio Bergholm, docent och sakkunnig i arbetsmarknadsfrågor.

Bergholm tillägger att IG Metall har ett större inflytande i vissa tyska delstater än i andra. Kollektivavtalen slås fast på delstatsnivå.

Bara drygt 40 procent berörs av IG Metalls avtal i Tyskland

Den tyska arbetsmarknaden fungerar inte på samma sätt som den finska. I Finland får alla som jobbar inom en bransch med allmängiltiga kollektivavtal samma löneförhöjningar, oberoende om arbetstagaren är medlem i ett fackförbund eller inte.

I Tyskland hör drygt 40 procent av företagen till en arbetsgivarorganisation och följer därmed de delstatsvisa avtalen mellan arbetsgivarorganisationen och IG Metall, de andra gör det inte; förklarar Markus Äimälä från EK.

Det finns alltså en betydligt större variation i lönerna inom samma bransch i Tyskland än i Finland.

I Finland har vi dessutom ytterst sällan engångsersättningar i stil med dem som finns i IG Metalls avtal. En av de få gånger som Finland har använt sig att det här var då sjukskötare som hade vårdat coronapatienter nyligen fick en engångsersättning.

I Tyskland förekommer företagsvisa lönesänkningar

Den tyska arbetsmarknaden skiljer sig också från den finska eftersom ett tyskt företag kan sänka de anställdas löner om det går dåligt för företaget. Det finns ofta klausuler i avtalen som gör lönesänkningar möjliga.

Enligt Tapio Bergholm från Östra Finlands universitet innehåller klausulerna i så fall löften om att ingen blir uppsagd och löften om att investera i bolaget.

– Det här avtalet är inte så ensidigt som arbetsgivarna i Finland har låtit påskina. Det innebär också vissa löften från arbetsgivaren. Det är lättare att ge sådana löften i Tyskland där företagen är betydligt större, säger Bergholm.

Har vi alltså valt att plocka russinen ur kakan här i Finland, Tapio Bergholm?

– Båda sidorna har gjort det. Det var inte länge sedan då arbetsgivarsidan gjorde en rapport om hur bra det tyska systemet är. Alla parter tar bara en del av helheten.

Finlands näringsliv EK:s juridiska direktör Markus Äimälä håller inte helt med Bergholm om att ett uppsägningsstopp alltid ingår.

– Det finns olika typer av klausuler som gör det möjligt att inte höja lönerna enligt kollektivavtalet och de utnyttjas också i ganska hög grad, säger Äimälä.

I vissa avtal kan motiveringen enligt Äimälä vara att lönerna kan sänkas om företaget har allvarliga problem med lönsamheten, i andra kan det finnas krav på att undvika uppsägningar eller så kan de vara mera vagt formulerade.

Inflationen är exceptionellt hög

Att FFC kräver löneförhöjningar enligt tysk modell är enligt Tapio Bergholm i det här läget historiskt. Facket har av tradition krävt en löneförhöjning som bibehåller köpkraften och att lönen ska stiga åtminstone i samma takt som inflationen.

Inflationen ligger i dag på ungefär nio procent, men facket kräver en höjning på lite på åtta procent på två år.

– Facket har anpassat sig till lägre lönekrav än inflationen och det är historiskt. Jag är lite förundrad över det här, men det är fallet inte bara i Finland utan också i andra västeuropeiska länder.

Han gissar att facket resonerar så att den höga inflationen inte håller i sig särskilt länge.

Förhandlingsläget är mycket knepigt

Tapio Bergholm anser att förhandlingsläget är ganska knepigt. Inflationen ligger kring nio procent och arbetstagarorganisationerna har goda motiveringar till ordentliga löneförhöjningar. Men samtidigt är vi på väg mot sämre tider och arbetsgivarna har också bra argument för att inte höja lönerna så mycket.

– Det är mycket möjligt att vi ser arbetskonflikter i slutet av vintern eller under våren här i Finland.

Men han påminner om att den bästa strejken är den som aldrig hinner börja.

– Ingen part vill egentligen ha en strejk och det är ett aktivt beslut från båda parterna. Den ena sidan fattar beslut om en strejk och den andra sidan beslutar att acceptera budet om strejk.

Bergholm tycker också att det är spännande att det har tagit så lång tid för arbetstagarsidan att koordinera sig då arbetsgivarsidan har gjort det redan en tid. Förhandlingarna om nya kollektivavtal är allt mera splittrade och det kräver enligt honom ny taktik och strategi då situationen har förändrats.