Efter transplantationen: ”Det kändes konstigt att ha en annan mänskas hjärta i sig”
Mikaela Ahola var blå om läpparna när hon var barn. Hon föddes med sjukt hjärta och trots syrebristen cyklade hon ofta runt för att vara med kompisar och känna sig som alla andra.
Med tiden blev det kämpande hjärtat allt större och 2016 blev Mikaela så dålig att hon sattes i kö för en transplantation. Två år senare kom telefonsamtalet, ett hjärta hade precis donerats och det var dags för operation.
Mikaela minns hur benen skakade när det ringde, så pass att hon måste sätta sig ner. Beskedet var väntat, men ändå undrade hon hur allt skulle bli.
– Sjukhusvistelsen. Skulle den lyckas? Hur mår man efteråt? Kommer jag ens att vakna?
Hela taxiresan från Karleby till sjukhuset i Helsingfors satt hon mest i sin egen bubbla, och när de stannade för att tanka var det konstigt att se hur andra människor gick omkring med sina kaffemuggar som om allting bara var en vanlig dag.
Deras liv gick vidare och själv satt jag i baksätet och såg ut genom fönstret
Med på resan var också hennes make Jimmy Ahola och framme vid sjukhuset fanns han alltid i närheten och väntade – medan Mikaela opererades och också när hon sov i en hel vecka efteråt. Jimmy har många gånger tänkt att lugnet som han kände då var lite övermänskligt.
– Man borde vara rädd, säger han, men jag kände mest en frid som är svår att förklara. Det var många som tänkte på oss.
Jimmy och Mikaela har hängt ihop sen de var unga – sedan perioden då hon cyklade omkring i byarna med blåa läppar och syrebrist.
– Mitt hjärtfel var ju ganska svårt, förklarar hon. Det var ett enkammarhjärta där det fanns hål i väggarna så att syresatt blod blandades ihop med icke-syresatt. Man trodde till en början att jag inte hade mer än fyra år att leva.
Jimmy minns också att hon var blå om kinderna och naglarna ibland.
– Men det var inget jag grubblade på. Det var mitt första förhållande, så allt med henne var spännande.
Han kände tidigt att deras relation var meningen, också då sjukdomen så småningom tog större plats. År 2016 hade de hunnit vara gifta en tid och Jimmy märkte då att lidandet nått ny nivå. Hjärtat hade blivit så stort att hon inte orkade gå, hon sov sittande för att det var tungt att andas, och hon åt ingenting.
När de tog sig till sjukhuset den gången minns Jimmy att han undrade ifall de båda kunde återvända hem igen, men när Mikaela skrevs upp på transplantationslistan fick de förnyat hopp.
Och det var en märklig tid som väntade.
Jimmy
Att köa för ett donerat organ innebär att stå i beredskap hela tiden, oavsett om köandet räcker en timme, ett par månader eller flera år. De kunde inte åka iväg på några längre resor, packningen till sjukhusvistelsen skulle alltid stå redo i hallen och deras telefoner konstant vara laddade.
– Jag väntade på transplantationen som skulle göra allting bra, men längtade ju absolut inte efter själva operationen, säger hon.
Av allt hon gått igenom var just den här väntan värst, även om hon överlag inte tycker man kan jämföra lidanden.
– Ibland är det som om människor skäms då de klagar på någon småsak nära mig, men för dem är ju den saken stor just då. Man kan inte förminska andras känslor fast man varit med om jobbiga grejer själv. Alla har vi olika saker och alla har vi någonting.
Efter transplantationen tyckte Mikaela att det kändes konstigt att ha en annan människas kroppsdel i sig.
– Fast jag var jättetacksam kändes det ändå jobbigt på något vis. Man vet ju att den människan valde att donera, och att personen ändå skulle ha gått bort. Men här i Finland är lagarna sådana att man inte får veta något alls som den som donerat sitt organ. Inte om det var en man eller kvinna, åldern eller vad som har hänt. Och jag tycker man borde få välja. Om den som donerat går med på att de anhöriga får träffa mottagaren och om mottagaren också vill träffa familjen, så borde möjligheten finnas.
Jag fick en ny chans i livet och utan den skulle jag inte längre vara här
