Bokrecension: ”Konflikträdd, desperat kvinna söker kropp att ligga intill” - Julia Mäkkylä debuterar med tragikomiska noveller om halva människor

Novellsamlingen Apelsinfågeln består av sex noveller som alla utspelar sig i eller har en anknytning till Japan.

Hashimoto Himiko står framför en målning av Pablo Picasso på ett konstmuseum i centrala Paris. Målningen föreställer en kvinna som sitter i en röd fåtölj. Kvinnans ansikte är delat i två delar – den ena sidan tittar rakt framåt, den andra sidan är vinklad mot höger:

”(J)ag visste precis hur hon kände sig. Trött. Trött på fasaden. Trött på att dölja den ena sidan av sig själv och på att aldrig bli sedd som en helhet. Trött på att vara halv.”

Hashimoto Hamiko är hemma från norra Kyoto, hon jobbar som tolk och är på arbetsresa. Under dagarna i Paris lyckas hon göra hål i den där förhatliga fasaden och förena de två halvorna – för en stund i alla fall.

I dag debuterar Julia Mäkkylä med novellsamlingen Apelsinfågeln, en samling om sex noveller som alla utspelar sig i eller har en anknytning till Japan – och framför allt kuststaden Ine.

Julia Mäkkylä sällar sig härmed till den lilla, men desto mer passionerade, skara finlandssvenska författare som har en nära och kär relation till Soluppgångens land.

Jag tänker i första hand på Zinaida Lindén som skrivit några romaner om den ryska brandmannen och tyngdlyftaren Ivan Demidov som blev en framgångsrik sumobrottare i Japan, och Henrika Ringbom, som i såväl essäer som dikter skrivit om hur Japan lärde henne att leva med katastrofer och traumatiska erfarenheter.

Under studietiden bodde Julia Mäkkylä en längre tid i Japan, något som satt tydliga spår i hennes texter. Inte minst vad beträffar maträtter och –ingredienser. En läsare (som jag) som inte är särdeles förtrogen med japansk mat får lära sig en hel del (genom att googla) om allt från dango och daifuku till nattō och yakitori.

Ett spindelnät som håller samman boken

Glädjande många finlandssvenska författare har prövat sina vingar i Svenska folkskolans vänners litterära pristävlingar innan de debuterat som författare, så också Julia Mäkkylä som tilldelades ett hederspris i Arvid Mörne-tävlingen år 2017 för en novell som handlar om en man som identifierar sig med en fisk i ett akvarium.

Fyra år senare, år 2021, tilldelades Mäkkylä andra pris i samma tävling för en novell som enligt prisjuryn ”(m)ed humor och inlevelse skildrar (...) hur de bästa av idéer kan landa framför en när man minst anar det. Novellen som med fin sinnlighet tecknar skymnings- och gryningsstämningar i en koreansk kuststad har absurda drag utan att förlora i trovärdighet. En imponerande helhet som fångar miljön i detaljerna.”

Den prisade novellen, ”Tankeskeppet som kom mitt i natten och försvann”, ingår i en något omarbetad form i samlingen Apelsinfågeln.

I novellen återfinner vi också den redan nämnda Himiko – här som fru till Yuta, en man som är ofrivilligt arbetslös, lätt deprimerad och desorienterad. Under en nattlig vandring får mannen se ett skepp närma sig honom, som ett slags löfte om en förändring, eller en öppning mot drömvärlden, mot fantasin.

Personerna i novellerna dyker in och ut ur de olika berättelserna. De intar olika roller och positioner till varandra, de möts i olika sammanhang och får en funktion i varandras liv. Trådarna mellan personerna bildar ett slags spindelnät som knyter dem samman samtidigt som nätet håller dem fångna.

Persontrådarna och tanketrådarna som löper kors och tvärs genom texterna binder också ihop texterna till en sammansvetsad helhet där summan blir större och djupare än de enskilda delarna.

En otillfredsställelse med livet

I Julia Mäkkyläs noveller känner sig personerna ofta fångna i en roll, i en kropp eller i en situation de är oförmögna att ta sig ur. De bär på en längtan att bli någon annan, eller att bli den de upplever att de innerst inne är, eller borde vara.

Instängdheten kan vara konkret – som i fallet med den unga kvinnan Moeko, även kallad apelsinfågeln, som inte lämnat sin lägenhet, sin fågelbur, på mer än ett år. Känslan av instängdhet kan också illustreras och understrykas (ibland lite väl övertydligt) genom att man betraktar fiskar (eller kvinnor) i ett akvarium eller en bläckfisk i ett snapsglas.

I texterna pendlar personerna ständigt mellan en upplevelse av instängdhet och en dröm om frihet.

Mitt i denna kluvenhet befinner sig också Yoshizawa Yasuko, en frisör som plötsligt återser sin ungdomskärlek där han slår sig ner i salongen. Det har gått fyrtiosju år, men Takayuki Ryu noterar inte Yasuko som gick i hans parallellklass.

Yasuko gör upp en plan för hur hon ska få Ryu att känna igen henne när han kommer till frisörsalongen nästa gång. Yasuko inser att det kommer att krävas en grundlig och genomgripande helrenovering som bland annat omfattar en ny elegant gångstil, en röst som är mer hes och sensuell, en ny garderob, nya tänder och en utvidgning av intelligensen.

Med ens är den knappt 70-åriga Yasuko missnöjd med den hon är och försöker återskapa sig själv som en avbild av någon annan.

Hennes framträdande ögonbryn stod stilla som två stockar i en trång damm. Man behövde nog vara stark för att få de stockarna i rörelse, tänkte jag. Stark som en bäver.

― ur Apelsinfågeln

Novellen om Yasuko är tragikomisk och samtidigt full av värme och förståelse – något som kännetecknar samtliga texter i samlingen. Författaren håller sina fiktiva personer såväl om ryggen som i handen.

Personerna i novellerna förenas i ett slags missnöje och en besvikelse över ett liv som gått i stå eller en frustration över egna tillkortakommanden.

Denna frustration tar sig ofta uttryck i sexuell otillfredsställelse – från frisören Yasuko som inte legat med någon under sitt långa liv och apelsinfågeln Moeko som har ett outsläckligt sexuellt begär till tolken Himiko som hungrar efter att bli tillfredsställd sexuellt och tonårskillen Makoto som runkar, men som förefaller att ständigt blir avbruten innan han får utlösning.

Julia Mäkkylä skriver med driv och passion, texterna vibrerar av lust och längtan.

Dessvärre har en del språkliga märkligheter passerat genom korrekturläsarens/språkgranskarens nålsöga, något som skorrar och skaver lite smått i en novellsamling som i övrigt är väl genomtänkt och tematiskt helgjuten.