Film: The Banshees of Inisherin – Colin Farrell lyser i magiskt och mänskligt mästerverk
Martin McDonaghs senaste film Three Billboards Outside Ebbing, Missouri vann två Oscars och hans genombrott In Bruges har uppnått kultstatus. Nu återförenas skådespelarna från sistnämnda film.
Det finns filmer vars yttre handling går att sammanfatta i några få meningar trots att det under ytan böljar ett hav av symboler och hisnande dimensioner.
Det finns filmer som griper tag i en från den allra första bilden – utan att man riktigt kan sätta fingret på vad det är som händer.
Det finns filmer som stannar kvar hos en långt efter att ljuset tänts i salongen och det är dags att gå hem.
The Banshees of Inisherin är en sådan film.
Handlingen
Pádraic Súilleabháin (Colin Farrell) och Colm Doherty (Brendan Gleeson) har varit vänner så länge någon på ön Inisherin kan minnas. Vänskapen mellan dessa två är lika självklar som den är udda.
Medan Colm filosoferar och spelar fiol vallar Pádraic sina kor och tar dagen som den kommer. Vilket inte är så lätt i skuggan av det inbördeskrig som mullrar bortom havsranden.
Men så en dag slutar Colm prata med Pádraic. Han vägrar sitta vid samma bord på den lokala puben, hotar att kapa av sina egna fingrar om inte Pádraic låter bli att ställa honom frågor.
Hur långt är Pádraic villig att gå för att nå fram till sin gamle vän och vad är denne beredd att göra för att få vara ifred?
Rollkaraktärerna
Vid sidan av Pádric och Colm intar Pádraics syster Siobhán (Kerry Condon), pubägaren (Jon Kenny), polisen (Gary Lydon) och dennes son (Barry Keoghan) de centrala rollerna.
Och så har vi gamla Mrs McCormick (Sheila Flitton) som likt en olycksbådande ande vandrar genom berättelsen. Oombedd strör hon obehagliga framtidsvisioner omkring sig.
För en skicklig filmskapare krävs det uppenbarligen inte fler karaktärer än så för att skapa en mångfasetterad bild av människans eviga kamp med sig själv - och sin nästa.
Via dessa få personer kanaliseras ensamhet, utsatthet, existentiell ångest, längtan, kärlek, frustration och självcentrering.
Allt det fula i oss – och allt det vackra.
Lika finstämt som Colm handskas med sin fiol, lika tydligt framträder desperationen hos Pádraic. Mannen som känner sig orättvist behandlad och upplever att de andra skrattar åt honom, oroar sig för att de avfärdar honom som dum.
Och en desperation som blandas med oro och osäkerhet kan lätt landa i ilska och elakhet. Och elakhet leder sällan till något gott.
Det som däremot är väldigt gott är det skådespeleri som både Colin Farrell och Brendan Gleeson ger uttryck för. Duon utgjorde en superb kombo redan i In Bruges (2008) – men femton år senare lyfter de samspelet till en ny nivå.
Speciellt Colin Farrell äter sig in under huden på betraktaren med sin frågande blick, sårade stämma och uppgivna gång. Inte för ett ögonblick skiner hans gamla actionkarriär eller image som Hollywoods ”bad boy” igenom.
Inte för ett ögonblick tänker man på Colin – man ser bara den förtvivlade Pádraic.
Miljön
Banshees of Inisherin är den typ av film där miljön fyller en viktig funktion i själva berättandet. Här accentuerar de vindpinade husen den utsatta människans litenhet.
Här har vi ett hav som utgör den enda vägen till världen utanför samtidigt som det avgränsar ön från densamma.
Här är alla hänvisade till varandra och i något skede känns det som om filmens rollkaraktärer omkullkastar det slitna uttrycket ”ingen man är en ö” – för det är just det de är; ensamma i det hav som kallas livet.
En fin bild av vad det innebär att vara människa. Och av hur olidlig tillvaron blir om man fastnar i insikten om sin egen dödlighet och/eller inte har någon att tala med, någon som bekräftar ens existens.
Filmirlands comeback
När regissören Klaus Härö hösten 2022 lanserade sin första engelskspråkiga – och på Irland inspelade – film My Sailor, my Love talade han om vilket intryck 1990-talets irländska filmvåg gjort på honom under studietiden.
En våg skapad av namn som Neil Jordan och Jim Sheridan, regissörer som levererat allt från starka IRA-skildringar till drama & thrillerframgångar.
Med sina nio Oscarnomineringar sveper nu Martin McDonagh in med en uppfriskande påminnelse om att en film kan vara stor även utan superhjältar, specialeffekter och en spellängd som får sittmusklerna att krampa.
För The Banshees of Inisherin är både stor och stark – i alla kategorier.
