Teater: Åbo Svenska Teaters Storm är en Utöhistoria om naturens obönhörlighet och ett samhälles kollektiva lust att hjälpa

Skeppen Park Victory och Draken har lämnat stora avtryck i den Åboländska skärgården. Nu berättar Hanna Åkerfelt historien om dramatiska skeppsbrott, om sjömän som huttrande väntar på räddning och Utöbor som mitt i vardagen mobiliserar räddningsaktioner.

Scenbilden är karg, liksom miljön den beskriver.

Publiken sitter på två sidor av en rektangelformad scen med trägolv, två master, en karta över Utö och fyra bänkar. Det är allt som behövs för att gestalta båtdäck, barnrum, Utökök och stormslitna skär.

Då publiken bänkar sig i Nagus föreningshus Framnäs, möts vi av en stormande ljudvärld. Juho Golnick har samlat ljud från Utö och snyggt skapat en havets ljudmatta som ibland övergår i enkla sköra keyboardmelodier.

Så kastas vi snabbt in i Utöbornas vardag och kaoset ombord på fartyg som överrumplas av mördande väderförhållanden, Draken av Nystad (1929) och Park Victory (1947).

Inslag av dokumentärteater

Åbo Svenska Teater har oväntat sällan satsat på det som varit en stor framgång på vår andra finlandssvenska regionteater i Vasa, dramatiska lokalhistoriska berättelser. Där fyller Hanna Åkerfelts nyskrivna pjäs en viktig roll.

Storm är en pjästext med återkommande dokumentära inslag.

I snabbt tempo varvas korta dialogstycken med en berättare som serverar fakta, allt från information om Utö och räddningstjänstens rutiner till att beskriva stämningen i Utöhemmen eller referera en hetsig debatt i tidningspressen efter Park Victorys förlisning.

De enskilda scenerna är sällan längre än någon minut. De är som snapshots, korta stämningsbilder från sjömännens vardag och kamp mot naturen, Utöbarns orofyllda lekfullhet och de vuxnas erfarna tankar kring räddningsaktioner, möten mellan Utöbor och skeppens överlevare.

Man känner att Iniöbördiga Hanna Åkerfelt kan sitt material utan och innan.

Åkerfelt har en självklar känsla för miljöns tonfall och temperament där hon berättar om skärgårdsbor som i sina räddningsaktioner är beredda att riskera både liv och livsviktiga verktyg.

Storm är fylld av kärlek till skärgården, och en vilja att rikta ljuset mot vardagens hjältar. Det behövs inga konflikter mellan pjäsfigurerna att bygga dramatiken på. Allt handlar om att rädda det som räddas kan, och som så ofta i skärgårdsberättelser är det naturen som under några dramatiska timmar får spela rollen som fienden, den oövervinnerliga motståndaren som man bara måste vänta ut.

Teater där texten står i centrum

Den karga scenbilden passar väl ihop med spelstilen. Här handlar allt om berättelsen, om sjömännens öden och Utöbornas beslutsamhet.

Julian Garners regi låter texten och skådespelarna stå i centrum. Glöm begrepp som postdramatik och videoprojicering och immersiv och genreöverskridande. Det här är traditionell talteater som inte behöver några moderna kryddor för att nå fram till sin publik.

Skådespelarkvartetten kastar sig snabbt mellan ett stort antal roller, de är alla både sjömän och berättare, föräldrar och barn och far/morföräldrar. De många rollerna skapar effektivt en känsla av ett kollektiv som alla står på samma sida, oberoende av om man befinner sig på fast mark eller utsätts för stormvindar.

Det kan inte vara lätt att med några minuters mellanrum hoppa mellan rollerna, men skådespelarna gör det genomgående säkert. Jon Henriksen utstrålar en självklar auktoritet som kapten på skeppet Draken, och kan någon minut senare förvandlas till en skeppsbruten huttrande man. Sofia Törnqvist hittar tonen hos en skärigumma som varit med om allt. Stella Laines lekfulla uttryck får snabbt oss att känna en Utöflickas spänning inför det okända, och Henrik Heselius rör sig tryggt mellan berättarroll och ängsligt barn och sjöman som kämpar för sitt liv.

Pjäsens styrka är hur Hanna Åkerfelt lyckas beskriva ett stycke oerhört dramatisk lokalhistoria som kommer riktigt nära riktigt många. De återkommande faktaklippen gör ändå att jag ibland kastas ut ur den atmosfär som scenerna från förlisningarna och Utövardagen bygger upp. Ibland hade jag gärna för längre stunder stannat kvar i de ögonblicksbilder som spelas fram, som när Stella Laine och Henrik Heselius gör en scen som Utöflickan och sjömannen Joe från Park Victorys besättning. Han talar ingen svenska, hon försöker lugna honom med att berätta en historia om ett gammalt skeppsbrott, och när deras spel får tid och ro skapar de en stark stämning av skörhet och nyfikenhet och oro.

Till slut går livet vidare. Skadade skakade sjömän transporteras till fastlandet, det ransonerade kaffet har förbrukats när man bjudit de oväntade gästerna på något stärkande, pengar samlas till monument över de tragiska händelserna, och flera decennier senare hittar minnet av det som hänt upp på en teaterscen.

Föreställningen åker på turné i Åboland och Nyland, och spelas också på teaterns studioscen i Åbo.