Hoppa till huvudinnehåll

Samhälle

Sydafrikanskt företag investerar stort i Karleby, men anklagas för att glömma massaker på hemmaplan

Levande ljus och vitmålade kors i mörkret i en sluttning.
Bildtext Minnescermoni några månader efter massakern i Marikana.
Bild: Gallo Images/Shutterstock/All Over Press

Gruvföretaget Sibanye-Stillwater kom med goda nyheter i fjol. De investerar 336 miljoner euro i Kelibers litiumsatsning i Karleby. I Sydafrika anklagas företaget för att glömma offren för massaker.

Sibanye-Stillwater har ”ärvt” problemen på hemmaplan. Bolaget tog över gruvföretaget Lonmin år 2019 och på köpet fick de en koppling till den så kallade Marikanamassakern. I massakern sköt polis och privata säkerhetsstyrkor ihjäl 34 och skadade närmare 80 strejkande gruvarbetare augusti 2012.

Gruvarbetarna var missnöjda med lönen, arbetsmiljön och dåliga boendeförhållanden och strejkade vid en Lonmin-gruva.

Strejken hade pågått i flera veckor och det saknades en fungerande förhandlingskanal mellan de olika fackförbunden och arbetsgivaren. Redan före Marikanamassakern hade 10 personer dödats, bland dem poliser, säkerhetsvakter och gruvarbetare.

Händelsen har beskrivits som den blodigaste massakern sedan Sowetoupproret år 1976, där närmare 200 personer miste livet.

Några personer i blå overaller utför undersökningar efter massakern i Marikana. Gula, gröna och orange markeringar på marken. Några fordon i bakgrunden.
Bildtext Undersökningar efter massakern i Marikana
Bild: EPA/STR

Händelserna i Marikana var en chock för Sydafrika som försökte lägga apartheiderans besinningslösa våld bakom sig.

Bolaget prioriterade pengar

Sydafrikas dåvarande president Jacob Zuma beordrade en utredning av händelserna.

I den konstateras att Lonmin kunde ha stängt gruvan för att skydda sina arbetare, men att de av ekonomiska skäl valde att inte göra det. Bolaget hade ett nära samarbete med polis och privata säkerhetsstyrkor och det ansågs ha bidragit till att strejken fick en så dödlig utgång.

Efter massakern blev gruvföretaget Lonmin, som ägde gruvan där arbetare strejkade, tvunget att kompensera offren och deras familjer.

Våra barn måste växa upp på samma plats där deras fäder dog. Det är inte bra.

― Änka

Missnöjet med hur frågor om ersättning och skuld har hanterats, är stort i Sydafrika ännu tio år efter massakern. Till saken hör att gruvområden i Sydafrika ofta är eftersatta och det saknas modern infrastruktur och boende.

– Det talas mer än det görs, därför finns det fortfarande ett missnöje. En fråga som ännu inte är löst är frågan om ekonomisk kompensation och skadestånd, konstaterar Malose Langa som forskar på Centret för forskning kring våld och försoning i Sydafrika.

Vissa av offren har fått bostäder, men inte alla. Överlag utvecklas området långsamt.

Det har inte skett mycket sedan 2012. Vi bor fortfarande i ruckel och vägarna är dåliga.

― Gruvarbetare

Malose Langa är en av författarna till en rapport om gruvbolagets hantering av Marikanamassakern. Enligt Malose Langa bor många fortfarande i eftersatta förhållanden och jobbar för låga löner. Det leder till en växande frustration och ilska bland befolkningen.

Inget minnesmärke

Men missnöjet handlar också om symboliska saker. De drabbade saknar någon form av upprättelse och ursäkt av gruvbolaget. Relationen mellan gruvarbetare och gruvindustrin har varit ansträngd länge i Sydafrika.

Något minnesmärke över massakern i Marikana har ännu inte rests.

– Sibanye-Stillwater säger att vi inte får blanda ihop dem med de tidigare ägarna till gruvan, Lonmin. Det verkar som att de vill distansera sig från massakern, säger Malose.

En annan faktor som ökar missnöjet är att Sibanye-Stillwater gjorde sig av med 1 500 anställda när de tog över Lonmin.

Företaget stöder de drabbade

Sibanye-Stillwater är majoritetsägare i Keliber. Företagen svarar på kritiken gemensamt per e-post till Svenska Yle. De skriver i sitt mejl att Lonmin hade stora ekonomiska problem då Sibanye-Stillwater köpte företaget. Nu har trenden vänt och bolaget har blivit lönsamt igen. Det här bidrar till stora satsningar i området. Satsningar som kommer att främja välfärden även efter att gruvverksamheten upphört.

De konstaterar att Sibanye-Stillwater har gjort betydande insatser för att stödja de som påverkades av Marikanamassakern.

Företagen fortsätter med de åtaganden som gjordes av Lonmin. Det handlar till exempel om boende och utbildning. Men man poängterar att företaget också har utökat satsningarna för att stödja inte bara de direkt drabbade av massakern, utan hela samhället.

När Sibanye tog över, sparkade de en massa människor.

― Lokalpolitiker

Forskaren Malose Langa hoppas att bolaget skulle ta ansvar för människorna i Marikana. Eftersom bolaget investerar kraftigt utomlands, bland annat i Finland tyder det på att företaget har pengar.

– Jag fruktar att befolkningen i Marikana kommer att fortsätta leva i fattigdom, många utan rinnande vatten och el, för Sibanye-Stillwater prioriterar investeringar utomlands, säger Langa.

Tre människor går med ryggen mot kameran. Det är ett barn mellan två vuxna och som håller barnet i hand. Det är människor i Marikana, Sydafrika.
Bildtext Marikana är en gruvort ungefär 120 km nordväst om Johannesburg
Bild: Gallo Images/Shutterstock/All Over Press

Citaten är tagna från från THE MARIKANA MASSACRE: REPAIR AND CORPORATE ACCOUNTABILITY 10 YEARS ON

Ja till metaller, nej till gruvor - Spela upp på Arenan