Bokrecension: Hannele Mikaela Taivassalo skriver sinnligt och sensuellt om det smärtsamma och såriga uppbrottet

Det förflutna återvänder är en prosalyrisk roman som i hög grad kretsar kring frågan om vad vi minns och hur vi minns. Och hur svårt det är att glömma.

I romanen Sinun, Margot (2021) skriver författaren Meri Valkama att ”(v)attnet runt skeppen rörde sig i små skälvande vågor, återspeglade himlen ovanför likt tusen små spegelskärvor. Likadant var minnet, tänkte Vilja, små smulor av en söndrig spegel, bara opålitliga reflektioner av det förflutna.”

Citatet inleder Julia Korkmans bok Minnets makt. Berättelser från rättssalen (2022) – översättningen till svenska är gjord av Julia Korkman.

Bilden av minnet som skärvor som guppar runt och reflekteras i det förflutnas förvridna spegelsal är något som också återkommer i Hannele Mikaela Taivassalos roman Det förflutna återvänder – en roman som i hög grad kretsar kring frågan om vad vi minns och hur vi minns. Och hur svårt det är att glömma.

Eller, som Hannele Mikaela Taivassalo konstaterade under ett samtal med Julia Korkman och Yukiko Duke på litteraturfestivalen Gränslöst på Svenska teatern i januari: att minnas är en passiv handling medan att glömma är en aktiv handling.

Att berätta det glömda: som att föda ett dött barn genom munnen.

― ur Det förflutna återvänder

Avskedets smärta och minnets blåmärken

För två år sedan gav Hannele Mikaela Taivassalo ut verket I slutet borde jag dö som skildrar en sorgeprocess där en kvinna som i flera år haft ett hemligt förhållande med en gift man motvilligt och under stor själsvånda tvingas inse att hon måste avstå från den hon älskar för att inte gå under och förlora sig själv.

I Det förflutna återvänder fångar Taivassalo upp många av de teman och trådar som finns i den tidigare boken.

Vi har en kvinna och en man som på varsitt håll försöker packa ihop och stuva undan en avslutad kärleksrelation som fortsätter att ömma och värka av sorg och saknad, bulta och bågna av lust och längtan.

Hannele Mikaela Taivassalo har en förmåga att skriva djupt berörande och brännande om såväl begär som besvikelse, om lust och längtan, om bräcklighet och beroende, om självförakt och svek, om skuld och skam.

I Det förflutna återvänder skildrar hon avskedets fantomsmärtor och avgrunder av svarta hål som minnets blåmärken blottar när man är oförberedd och som mest sårbar.

En symbiotisk gränslöshet

Också till sin uppbyggnad påminner Det förflutna återvänder till en del om I slutet borde jag dö som karakteriserades som ”gränsprosa”. Båda böckerna består av en samling löst sammansatta anteckningar och rapsodiska minnesbilder som knyts samman till en vindlande och böljande helhet.

I Det förflutna återvänder vänder sig jagberättaren, kvinnan, till ett du – ett du som kan vara läsaren, men som framför allt är en kvinna som heter Alisa.

Jaget och Alisa har ett gemensamt förflutet – likt siamesiska tvillingar har de varit oskiljaktiga, sammanflätade och snudd på gränslösa. Kanske de rentav kan vara två sidor av samma person?

Relationen mellan jaget och Alisa präglas av en viss ojämbördighet och inkongruens. Jaget har alltid känt sig lite underlägsen i relation till Alisa som haft alldeles för lätt att avfärda och avvisa jaget och hennes längtan efter symbiotisk tvåsamhet.

Även om Alisa är frånvarande fortsätter hon i allra högsta grad att påverka jagets liv och mänskliga relationer.

På alla papper skrev vi våra namn baklänges, så att de gick på varandra, in i varandra. Mitt namn slutade som ditt började, men ditt slutade inte som mitt började, utan det slutade precis som det självt började. Alisa.

― ur Det förflutna återvänder

En sinnlig, sensuell och smärtsam berättelse

I Det förflutna återvänder finns det gott om minnesfragment och -splitter som skaver och skär upp sår, liksom minneskristaller som klingar och skälver mot varandra.

Hela berättelsen känns som ett kristallspel, eller en kristallkrona, där ljus och ljud reflekteras och bryts i olika färger och former, prismor och spektrum.

Perspektiven skiftar ständigt och ibland flyter gränserna ihop. För en stund kan det råda en viss osäkerhet om vem det är som talar och vem det är som blir iakttagen – vem är subjekt och vem objekt i berättelsen, vems blick är det vi följer?

Mannen, Selim, är fotograf och han ägnar sig åt att fotografera tomma, övergivna, glömda rum. Kvinnan, jaget, rör sig i rum hon känner sig obekväm i.

Det rumsliga blir en sinnebild för kroppen, för den instängdhet man kan uppleva i ett läge där man inte vet hur man skall kunna eller orka gå vidare.

Mina tankar går osökt till Alice i Underlandet. På samma sätt som Lewis Carrolls Alice har svårt att få kontroll över sin kropp har jaget/Alisa i Hannele Mikaela Taivassalos berättelse svårt att bemästra det som händer i och runtomkring henne – allt är i ständig förändring och omvandling.

Allt är osäkert och främmande, undanglidande och i upplösningstillstånd. Konturerna suddas ut och språket krackelerar. Tystnaden och tomheten brer ut sig – som ett slags barmhärtighet och en lättnad, men också en ömmande saknad.

Den poetiska texten präglas av ett repetitivt grepp som blir oerhört suggestivt och skapar en böljande och sugande rytm i berättelsen. Den flödande texten pendlar ständigt mellan ljus och mörker, mellan det man ser och det man känner.

Det förflutna återvänder är en berättelse som är sinnlig och sensuell, smärtsam och skärande.