All the beauty and the bloodshed handlar om Nan Goldin och opioidkrisen men regissören Laura Poitras talar om hur konst kan rädda människors liv

Regissören Laura Poitras har gjort dokumentärer som satt henne på USAs lista över misstänkta terrorister. Men nu talar hon om konstens betydelse för mänskligheten.

Det är förmiddag i New York och solen lyser in i arbetsrummet då jag når Poitras genom zoom. Hon sitter och ger intervjuer på löpande band men är ivrig och väldigt glad, hon pratar snabbt och böljande.

Hon är också tacksam över att dokumentären All the beauty and the bloodshed visas på biografer i Finland, jag ställer alltid upp för biokulturen, säger hon.

När gatubullret och tjutande sirener hörs genom ett öppet fönster rusar hon upp och stänger fönstret direkt. Hon är mån om att ljudkvaliteten ska bli bra.

All the beauty and the bloodshed vann huvudpriset i Venedig och är nu också Oscarsnominerad. Poitras är glad över filmens framgång men det är filmens innehåll hon hellre pratar om.

– Här finns likheter till mina tidigare dokumentärer, de handlar om sådana som tar risker, kämpar mot orättvisa och maktstrukturer i USA.

Misstänkt som terrorist

Laura Poitras har en bakgrund som kritisk granskare av det amerikanska samhället. Det var henne Edward Snowden kontaktade då han ville avslöja det spioneri som NSA höll på med. Det här avslöjandet blev sedan den Oscarsbelönade dokumentären Citizenfour (2014).

Poitras har också gjort dokumentären Risk (2016) om Julian Assange. Hennes andra dokumentär My Country, My Country (2006) följde dels irakiernas syn på den amerikanska invasionen och dels amerikanska soldater inför valet i Irak 2005.

Dokumentären blev Oscarsnominerad men ledde också till att Poitras hamnade på USAs så kallande watch list över misstänkta terrorister.

Det i sin tur gjorde att hon fick problem att resa in och ut i USA. Hon blev många gånger häktad och utfrågad, hennes utrustning blev konfiskerad, man tog kopior av hennes anteckningshäften osv.

2015 stämde Poitras de amerikanska myndigheterna och fick då tag på all den information som FBI samlat in om henne.

– Det var helt galet att läsa om alla uppgifter de hade i filen om mig. Men jag är också stolt över det här. Det visar att mitt arbete har nått den nivå att det gör myndigheterna i USA obekväma.

– I USA gillar vi att se oss själva som förespråkare för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter men jag tycker det har varit viktigt att avslöja att det är en myt. Det finns ett, som jag skulle kalla det, olagligt och orättvist beteende.

– Om många av mina tidigare dokumentärer handlar om olagligheter och fel USA gjort utomlands så handlar All the beauty and the bloodshed om myndigheternas misslyckande inom USA.

Konst kan rädda liv

All the beauty and the bloodshed har två berättelser som löper parallellt. Dels skildrar den fotografen Nan Goldins kamp för att ställa Sackler och deras familjeföretag Purdue Pharma till svars för opioidkrisen i USA. Och dels handlar den om Goldins eget liv och konstnärskap.

Goldins uppror riktade sig speciellt mot museer runt om i världen som tog emot donationer av Sackler-familjen, pengar som de tjänat genom oxycontin, en smärtstillande medicin de kände till är extremt beroendeframkallande.

Goldin lyckades till sist få flera stora konstmuseer att sluta ta emot donationer av Sacklers och även ta bort deras namn från museets väggar.

De fick Sacklers namn och rykte att bli skambelagt

Laura Poitras

Det är tunga ämnen som behandlas i filmen men Poitras hoppas ändå att upplevelsen av filmen är mer hoppfull.

– Jag tycker att filmens hjärta handlar om hur konst kan rädda människors liv. Hur konst är grundläggande för mänskligheten.

Trots det är Poitras fortfarande också upprörd och tycker det är skandal att justitiedepartementet i USA inte väckt åtal mot Sacklers.

– I USA är det kapitalismen som styr vår hälsovård och här visade det sig att vinst och pengar var viktigare än människoliv.

Personlig kamp

Det som gör Goldins kamp mot Sackler-familjen så stark och berörande är hennes personliga erfarenhet.

Goldin hade missbrukat droger men var fri från sitt beroende då hon i samband med en operation blev ordinerad oxycontin och blev direkt beroende.

När hon efter några år lyckades ta sig ur beroendet startade hon organisationen P.A.I.N. (Prescription Addiction Intervention Now). En grupp som till en början var ganska liten och bestod av människor som själv varit beroende av oxycontin eller hade anhöriga som var det.

Hennes konst hyllar människor som samhället ofta marginaliserat medan hon i sina verk placerar dem i centrum och visar hur vackra de är

Laura Poitras

Då Poitras kom in i bilden hade Nan Goldin redan börjat dokumentera gruppens aktivism och sökte en producent. Men Poitras blev så ivrig att hon även ville regissera.

– Man kan säga att jag ansökte om att få jobbet, säger Poitras och ler.

– Nans resa är så otrolig, från en ung flicka som nästan inte vågar tala, till att få en kamera och hitta sin röst och sedan skapa alla de här otroliga och banbrytande verken. Hennes konst hyllar människor som samhället ofta marginaliserat medan hon i sina verk placerar dem i centrum och visar hur vackra de är.

Hänsyn och ansvar

Då jag frågar om det var något som Poitras tog med sig av att följa Goldin och P.A.I.N under deras aktioner berättar hon om hänsyn och ansvar.

Hur Goldin och P.A.I.N noga planerade alla demonstrationer men samtidigt också var väldigt ansvarsfulla. Man tog hänsyn till de andra museibesökarna och ville inte skrämma dem utan istället få dem att känna sig delaktiga.

Deras sätt att agera och påverka blev en slags performancekonst

Laura Poitras

I filmen finns också en scen där man ser museibesökare som börjar skandera med då de inser vad aktionen handlar om.

– I Guggenheim lät man tusentals falska recept singla ner för rotundan vilket blev en mycket häftig visuell effekt men efteråt stannade man kvar och plockade upp alla de här papperslapparna så att inte personalen på museet skulle vara tvungen att göra det.

– Det var visuellt spektakulärt men så är också många i gruppen själva konstnärer och de förstår vikten av att berätta med bilder, deras sätt att agera och påverka blev en slags performancekonst.

– De fick Sacklers namn och rykte att bli skambelagt. Det i sig är inte rättvisa men det är ändå av betydelse.

Intim och avslöjande

Nan Goldin har hela sitt liv varit väldigt personlig i sin konst. Förutom att fotografera och dokumentera sina vänner, älskare, konstnärer, droganvändare har Goldin också fotograferat sig själv i stunder då hon varit blåslagen och svullen i ansiktet efter att ha blivit misshandlad eller då hon varit sjuk eller fast i sitt beroendeskap.

Den här samma intimiteten finns även i dokumentären och intervjuerna blir en slags känslomässig kärna i filmen.

Goldin pratar också om saker hon aldrig tidigare nämnt som att hon i ett skede jobbat på en bordell.

– Det är många väldigt svåra ämnen; beroendeskap, mentala problem och sexarbete. Och det är viktigt att tala om det för att också kunna motverka den stigmatisering som finns.

– Mycket av hennes verk handlar ju också om att hon skapar sin egen historia, en historia som ingen annan kan ändra på.

Men filmen var inte helt lätt för Goldin, berättar Poitras. Det hela blev ändå ett samarbete som hon beskriver som en slags organisk process. Goldin är också en av filmens producenter.

Goldin har dokumenterat sitt liv i över fem årtionden så för Poitras fanns det också enormt mycket material att arbeta med. De här stillbilderna ger ett tvärsnitt av hennes karriär men också hennes liv.

– Jag hade en känsla av att jag kunde göra saker som endast en filmskapare som gör fiktion kan göra, för att de här bilderna är så vackra och hur de berättar hennes livshistoria.

Dokumentärer är bevis och minnen

Laura Poitras är väl medveten om att det är svårt att genom en dokumentär förändra samhällsstrukturer.

– Men dokumentärer kan ändra vår syn på saker och ting. En dokumentär kan visa styrkan i en liten grupp och den kan omforma vårt medvetande.

Poitras nämner dokumentären Citizenfour och att NSA fortfarande är verksamma i USA.

– Men jag tror att vi genom dokumentären gjorde människor mer skeptiska till mobiler. Det skedde en förändring i folks medvetanden. Och det skedde tack vare Snowden som tog en risk och hade dokument som bevis på hur USA spionerade.

Om alla gör dokumentärer på samma sätt eller enligt samma modell är det illa

Laura Poitras

Poitras lyfter också fram hur viktigt det är med stöd för dokumentärer och speciellt de som jobbar fristående.

– Om alla gör dokumentärer på samma sätt eller enligt samma modell är det illa. Det behövs många olika sorters filmer som distribueras på olika sätt.

En annan viktig poäng Poitras lyfter fram är att dokumentärer också kan fungera som en form av historisk dokumentation. De är ett slags minne vi kan se tillbaka till och kanske också lära oss av.

– Om vi inte har dokument på grymheter som hänt i historien kan vi lättare förneka dem helt och hållet. Därför behöver vi dokumentärer som skildrar och styrker olika händelser.