Åbomodellen ska ge alla elever i grundskolan en möjlighet till en gratis hobby i samband med skoldagen – men på svenska är utbudet magert

Av de 120 hobbyklubbar som startades inom Åbomodellen i höstas är det ytterst få som ordnas på svenska. Det här beror bland annat på att det är svårt att hitta klubbansvariga på svenska, men också på ett relativt lågt intresse bland eleverna.

När man jämför utbudet av hobbyklubbar inom Åbomodellen i stadens svenskspråkiga och finskspråkiga skolor är utbudet av hobbyklubbar på svenska i regel rätt litet. I nuläget har Braheskolan och Sirkkala skola en hobbyklubb vardera inom ramen för Åbomodellen, medan Cygnaeus skola och S:t Olofsskolan inte har någon hobbyklubb alls. Vid en del finskspråkiga skolor finns det upptill 3-4 hobbyklubbar.

Det mindre utbudet hobbyklubbar på svenska beror främst på en brist på svenskspråkiga klubbledare och ett lågt intresse bland eleverna, vilket kan bero på att eleverna redan har en hobby utanför skolan, menar Nicke Wulff som är rektor för Cygnaeus skola och Braheskolan.

– Intresset för hobbyklubbar bland Cygnaeus elever har tyvärr varit rätt litet. Det beror till stor del på att skolan befinner sig mitt i centrum och därför åker många elever buss till skolan. När skoldagen är slut har de sedan bråttom hem, eller till någon hobby som de redan har utanför skolan. Så länge som skolan inte kan erbjuda den huvudsakliga hobbyn för eleverna är det ganska knepigt att få dem att stanna kvar på en hobbyklubb i skolan, säger Nicke Wulff.

Dessutom kan en brist på lämpliga lokaler för exempelvis idrott påverka skolans möjligheter att erbjuda hobbyklubbar.

Också Aino Turtiainen, som är Åbo stads projektchef för Åbomodellen lyfter fram bristen på både ledare och deltagare som den främsta orsaken till det mindre hobbyutbudet i stadens svenska skolor.

– Vi hade först en parkourklubb i Sirkkala skola men sedan hittade vi ingen som kunde fortsätta dra den. Vi försökte också till exempel starta upp en multisportklubb för S:t Olofsskolans elever i samarbete med ungdomsgården Pastell, men vi fick inga deltagare, säger Aino Turtiainen.

Risken finns att man kanske inte når dem som saknar en hobby

Wulff lyfter även fram problematiken med att det i de svenskspråkiga skolornas fall i praktiken blir så, att en stor del av ansvaret för ordnandet av klubbarna faller på skolorna. Däremot har många finskspråkiga skolor ofta utomstående föreningar och aktörer som kommer till skolorna och drar klubbarna.

– Det skulle vara önskvärt att de svenskspråkiga skolorna hade ett större samarbete med föreningar, men i praktiken finns det ganska få svenskspråkiga föreningar som har möjlighet och resurser att komma och dra en klubb hos oss, säger Wulff.

Wulff tycker att Åbomodellen är värd att satsa på, men poängterar att staden borde utvärdera om man faktiskt når dem som ännu inte har en hobby.

– Min fingertoppskänsla är att de som deltar i klubbarna till stor del är de barn som annars också är engagerade med hobbyer utanför skolan, så vi kanske inte når dem som inte har en hobby. Vi har litet av en höna-ägg-problematik om hur vi faktiskt ska kunna nå dem som vi vill nå, säger Wulff.

Enligt Turtiainen förs ingen exakt årlig statistik över hur många elever som redan har en hobby och hur många som saknar en, men enligt henne är behovet av Åbomodellen stort. I en hobbyenkät som gjordes bland grundskolor i Åbo år 2021 hade 15 procent av lågstadieeleverna och 20 procent av högstadieeleverna som svarade på enkäten ingen hobby.

– Några av de största orsakerna till att de som svarade saknade en hobby var ekonomiska orsaker eller att en lämplig hobby inte erbjuds i närheten av det egna hemmet, så ett behov finns nog och där kan Åbomodellen hjälpa, säger Turtiainen.

Nya klubbar kan skapas enligt behov

I det stora hela lyckas man enligt Turtiainen nå stadens barn och unga med hjälp av Åbomodellen, just i och med att hobbyklubbarna främst ordnas i samband med skoldagen.

– Men vi kunde definitivt marknadsföra och kommunicera bättre om Åbomodellen för att öka medvetenheten om att den finns, säger Turtiainen.

Turtiainen understryker att Åbomodellen inte täcker hela hobbyverksamheten i staden, utan är en del av en större helhet. Förutom Åbomodellens klubbar finns också rörelseklubbar inom programmet Skolan i rörelse, och hobbyklubbar som finansieras av utbildningsstyrelsen.

Ivar Stenman som är handledare och ansvarsperson för Åbomodellen vid Cygnaeus skola drar några rörelseklubbar vid Cygnaeus skola. Enligt honom är intresset för rörelseklubbarna stort bland årskurs 1–3, men intresset bland de äldre årskurserna har varit litet.

Stenman jobbar också med den uppsökande hobbyverksamheten vid Cygnaeus skola och försökte tidigare starta en rörelseklubb för årskurs 5 och 6 inom Åbomodellen. Men detta fick inte luft under vingarna.

– När jag presenterade klubben var det en hel del som var en aning intresserade. När klubben startade dök bara ett par personer upp, så tre veckor efter starten avbröts klubben på grund av att det inte fungerade i praktiken med så få deltagare.

Intresset bland de äldre klasserna är troligtvis så lågt på grund av att så många redan har en hobby, tror Stenman.

Trots bristande intresse jobbar Stenman kontinuerligt med att försöka hitta nya hobbyklubbar som intresserar, och har nyligen kartlagt elevernas intresse med en enkät.

– Det finns bland annat intresse för något slags konstklubb. Om vi lyckas hitta någon som kan dra den kommer vi nog att starta en sådan klubb, säger Stenman.

Förutom Cygnaeus skola deltar också Sirkkala skola och S:t Olofsskolan i den uppsökande hobbyverksamheten inom Åbomodellen.