Liljendalrevyn tar revansch på pandemin: “Jag har saknat det här revygänget så!”

Liljendalgården fylls åter av skratt, då revymakarna är i farten för en 43:e gång. Snart tas ”Kalubakkin” fram.

– Det är ett helviti ti rust till det, men sedan när produkten är färdig så får man frukten. Det ska vara blod, svett och tårar och så blir det ett bra resultat, säger revyveteranen Frej Lindfors.

Han om någon borde veta efter alla sina år på revyscenen i Liljendal.

Då Yle Östnyland hälsar på under en repetition verkar det ändå mer vara fråga om sång, skratt och gemenskap.

Kända sånger har fått nya texter och det stundande riksdagsvalet samt trafiksäkerheten på riksväg 6 hör till ämnen för goda sketcher. Men allt för mycket vill man ännu inte avslöja om revyn.

– Om vi börjar med namnet så är det Kalubakkin och en sådan innehåller verktyg. För det första så är vi verktyg, för det andra så handlar den om alla verktyg som dagens samhälle har och inte riktigt kan använda, säger Frej Lindfors.

För musiken svarar Joel Enqvist igen.

– Det blir en hel del trevlig musik som säkert går hem åt var och en som sitter i publiken. Vi har gamla godingar och många evergreens, säger han.

På scenen hänger Katarina Nikkanen, Desiré Strömberg och Solveig Lindfors vid en busshållplats och längtar tillbaka till gärdsgårdstider då karlarna också var av bättre virke.

- Nog var det bättre förr då det var Tauno Palo och Ansa Ikkonen. Jo, visst längtar vi lite efter det där gamla, säger de.

För Nikkanen blir det den 20:e revyn, Strömberg har lite tappat räkningen men börjar närma sig samma tiotal.

– Det har varit mycket roligt. På de här 20 åren så har vi fått så många skratt och det har varit toppen att ha varit med i det här gänget, säger Katarina Nikkanen.

– Jag har faktiskt saknat det här gänget så, då det nu har varit tre års paus på grund av pandemin. Det är så roligt att få vara på scen, säger Desiré Strömberg.

De hoppas alla att publiken också har saknat Liljendalrevyn.

En som inte längre är med är revypappan Jan-Erik Slätis. Tidigare var det i stor utsträckning hans penna som gav texterna. Nu är greppet och regin mer ett kollektivt projekt.

– Jo, nu är det kollektivt, men det var det också på Jannes tid. Han kom med idéerna och skrev sketcherna, sen sa han att gör något av det här och på genrepet blev han sedan överraskad, säger Frej Lindfors.

Premiär för Kalubakkin är det den 25 februari. Revyn spelas sedan i Liljendalgården fram till början av april.