Film: The Fabelmans – fabulös filmfest när Spielberg visar varför han fortfarande är kung i Hollywood

Steven Spielberg har gett oss E.T., Indiana Jones, Saving Private Ryan och trettio andra storfilmer. När han skildrar sin uppväxt och de första stegen mot stjärnorna gör han det med ljuvligt lätt hand.

Det finns en liten sekvens i början av The Fabelmans som säger mycket om filmen i stort. En scen med den unga huvudrollsinnehavaren (Mateo Zoryan) som projicerar sin första egenhändigt gjorda film på sina handflator.

I mörkret avtecknar sig de levande bilderna mot den lilla ytan, gläntar på dörren till universum.

Det är en enkel bild, men samtidigt både vacker och talande. Den skildrar filmupplevelsen som något både flyktigt och fysiskt påtagligt. En räcka gäckande drömbilder vi försöker fånga.

Samtidigt blir bilden – liksom filmen som helhet – en påminnelse om det hantverk som är förutsättningen för filmskapandet. Byggandet av en scen, förmågan att handskas med en kamera och – i ett förflutet perspektiv – behandlingen av den enskilda filmremsan.

Och genom allt detta kunnande tränger den häftiga, hetsiga fantasin. Den som utgör drivkraften som kan skapa och erövra världar. Allt det Steven Spielberg gjort – om och om igen.

Drömfamiljen

Den familj Steven Spielberg och Tony Kushner skrivit fram är en fascinerande blandning av kreativitet, öppenhet och kunskap. En familj som lever i den typ av idylliskt 1950-tal som Hollywood gärna återskapar.

En värld kantad av medelklassvillor med tidsenliga bilar stående på garageuppfarten. Tydliga könsroller iklädda tidstypiska modeplagg insvepta i dito musikslingor.

Pappa Burt (Paul Dano) hör till de ingenjörer som tidigt inser att datorer kommer att vara framtidens melodi medan mamma Mitzi (Michelle Williams) smeker fram tidlösa melodier ur det piano som intar hedersplatsen varje gång familjen flyttar.

Och flyttar gör man flera gånger eftersom Burts enträgna arbete resulterar i ständiga avancemang. Men i takt med att hemmen blir större krymper Mitzis utrymme.

Hon saknar det som varit och även om hon aldrig uttalar någon bitterhet över att pianistdrömmarna gett vika för verkligheten som mamma inser man att hon känner sig tudelad.

Tudelningen till trots är det Fabelmanska hemmet länge en plats för samtal, umgänge och drömmar. Och den största drömmaren av alla är sonen Sammy (först Mateo Zoryan, därefter Gabriel LaBelle).

Pojken som tidigt inser att man kan omvandla sina egna känslor till konst – och styra andras känslor dit man vill. Men som via sin morbror Boris (Oscarsnominerade Judd Hirsch) också får höra att inget skapande är gratis – konsten kan slita hjärtat ur bröstet på en.

Det lättsamma greppet

Det skall medges att jag inledningsvis var minst sagt skeptisk till denna autobiografiska nostalgitripp med en stopptid på 150 minuter. Den kändes inte alls lika lockande som de ”större än livet”-storyn Spielberg oftast förknippas med.

Men det tog inte många minuter förrän jag smittades av den magi Sammy upplever första gången han går på bio, första gången han lyckas sätta ihop en filmsekvens, första gången han hör publikens jubel.

Mycket har att göra med Spielberg kapacitet som berättare. Hans till synes mödolösa sätt att handskas med scener och skådespelare, känslan för rytmisering, bildväxlingar och regi.

Medan Damien Chazelle i Babylon tar i så att knogarna vitnar för att visa sin kärlek till filmen satsar Spielberg på en närmast smeksam rörelse med mjuk hand.

Mot drömfabriken

Smeksamheten till trots innehåller The Fabelmans stråk av kamp, sorg och besvikelser - men den stannar hela tiden på den ljusa sidan om feelgoodgränsen.

Och för egen del njuter jag för mycket av helheten för att irritera mig på allt det som kunde kallas tillrättalagt och sentimentalt.

Jag väljer att se helheten som Spielbergs sätt att köra den egna uppväxten genom ett filmfilter som förser även de smärtsamma scenerna med ett skimmer av verklighetsflykt.

Den typ av skimmer man gärna avfärdar som ”typiskt Hollywood”, men som också kan ses som ”the stuff that dreams are made of”.

För den som älskar Hollywoodfilm i allmänhet – och Spielbergs produktion i synnerhet – erbjuder The Fabelmans vid sidan av alla drömmar mängder av hänvisningar till det som komma skall i regikarriären.

De finns inbäddade i bilden av pojkscouterna på utflykt, i bilderna från en skränig sandstrand i motljus och i många andra scener som kittlar ens filmminne och får en att vilja rusa hem för att återse favoriter från förr.

Vad mer kan man önska av en film om kärleken till film?