Ukrainare i Svenskfinland glömmer aldrig dagen då kriget började: ”Tiden stannade då jag förstod att det var verkligt”
Den 24 februari är ett datum Natasha, Denis, Ruslan, Yuliia och Maria aldrig kommer att glömma. I gryningen inledde Ryssland sitt anfallskrig mot Ukraina och deras liv förändrades för alltid.
För ett år sedan inledde Ryssland en fullskalig invasion av Ukraina. Sedan dess har nyhetsrapporteringen dominerats av nyheter av händelseutvecklingen i Ukraina.
Kriget har lett till att många blivit tvungna att fly. Ett år efter att kriget började har över 50 000 ansökningar om tillfälligt skydd lämnats in i Finland.
Vi har träffat några av de ukrainare som bor i Svenskfinland för att höra deras berättelser om vad de minns från den 24 februari för ett år sedan och hur de har det idag ett år senare.
Natasha Andér lämnade Ukraina tio dagar innan kriget bröt ut
Natasha Andér är från Ukraina och har bott i Pargas sedan 2011 med sin man och sina barn. I februari 2022 var hon i Ukraina och hälsade på sin syster.
– Min man var orolig ifall kriget skulle bryta ut då jag var där, om jag skulle kunna ta mig hem.
Andér reste hem till Finland igen den 14 februari och tio dagar senare bröt kriget ut.
Under våren bodde Andérs systerbarn hos henne i Pargas, men under sommaren åkte barnen tillbaka till Ukraina eftersom de saknade sina föräldrar.
Systern med familj bor i en lugnare del av Ukraina där barnen kan gå i skola, men då flyglarmet ljuder måste alla ner i bombskydden. Den äldsta dottern gör sina universitetsstudier på distans.
Efter att de första flyktingarna kom till Pargas började Natasha Andér jobba som assistent i Malms skola för att hjälpa de ukrainska barnen med skolgången.
Andér skickar varma kläder och förnödenheter till Ukraina och har dagligen kontakt med personer som flytt kriget.
– Jag bara hoppas att vi varje dag kommer närmare att vinna i Ukraina.
Tioåriga Denis Zhmutski flydde tillsammans med sin mamma och mormor
Dagen Ryssland anföll Ukraina minns inte tioårige Denis Zhmutski, men han kommer ihåg att han de första veckorna av kriget var mycket rädd medan de ännu befann sig i Ukraina.
– Jag var jätterädd. De sa bara att kriget hade börjat och jag var jätterädd för Putin.
Han har också starka minnen från resan från Ukraina till Finland.
Han och hans mamma och mormor åkte först med buss till Polen där de steg på en buss till Finland.
Nu bor Denis och hans mamma i en lägenhet i centrala Vörå.
Han trivs i Vörå, i skolan och i synnerhet på fotbollsplan.
– Jag tycker om Finland och jag är ledsen för att det är krig i Ukraina, jag vill att det ska bli fred i Ukraina.
Här kan du läsa en längre intervju med Denis Zhmutski.
Maria Miahka vaknade till ljudet av bomber som föll
Maria Miahka vaknar av att bilar tutar utanför fönstret och hon stiger upp och ser ljus i fjärran.
– Jag lyssnar och hör puh, puh, puh. Då förstår jag att det har börjat. Jag tror att bomberna är riktigt nära fastän de är 17 km bort.
Hennes hjärta bankar intensivt och hon tror att hon fortfarande drömmer.
Hon bor i Charkiv i nordöstra Ukraina med sin sexåriga son Mark.
De lämnar lägenheten för att söka skydd.
– Jag klär på min son, men hinner inte klä på mig själv. Jag går ut utan strumpor eftersom jag tänker att bombningen snart börjar här.
De söker sig till metron för skydd. En vecka efter att kriget startade flyr de till Lviv i västra Ukraina.
I april anlände Maria och Mark till Finland. Under hösten gick hon en svenskakurs på Arbis i Helsingfors för pedagoger. Hon jobbar nu på ett svenskspråkigt daghem.
– Jag pratar med barn och förstår mycket, men pratar inte bra, säger hon på svenska och skrattar.
Här kan du lyssna på Marias historia:
För ett år sen vaknade Maria av bomber i Ukraina – nu jobbar hon på svenskspråkigt daghem i Helsingfors
För Ruslan Gunko i Ekenäs stannade tiden den 24 februari
För exakt ett år sedan vaknade Ruslan Gunko till ett samtal av sin mamma om att kriget brutit ut.
– Det är tungt att tänka på. Jag visste inte vad jag skulle göra när mamma ringde och grät och sade att kriget har börjat, och jag är mer än 1000 kilometer ifrån och kan inte hjälpa.
Ruslan jobbar som forskare vid yrkeshögskolan Novia i Ekenäs. Han är hemma från Poltava och kom till Finland år 2015 men följde med läget i hemlandet med stigande oro innan attacken.
Ruslan berättar att han och hans fru inte sov eller åt de tre första veckorna efter att kriget började.
– Det var kaos i huvudet, beskriver han.
Efter den första chocken började han ändå fundera på hur han kan hjälpa här från Finland. Hans första reaktion var att åka tillbaka men han insåg snabbt att det var en dålig idé.
– Jag kan inte göra något, jag är inte en man av armén.
Han ordnade istället en demonstration tillsammans med Farim Karimi på Rådhustorget i Ekenäs och startade flera insamlingar till förmån för hemlandet. Ruslan har också samlat saker de ukrainska flyktingarna behövt när de anlänt till regionen, hittat lediga bostäder och ställt upp med annan hjälp.
För Ruslan stannade tiden den 24 februari. Sedan dess har hela livet kretsat kring kriget i Ukraina. Uppdateringarna är också färre än förut eftersom det kan anses misstänksamt att till exempel fotografera på gatan.
– Ukrainarna har börjat tänka mera på säkerheten. Det finns problem med spioner och det kan verka konstigt att fotografera eller filma när du går på gatan, förklarar han.
Mina föräldrar säger att det är vårt land, varför ska vi behöva flytta?
Ruslan Gunko
Han och hans familj håller också i åtanke att samtalet kan vara avlyssnat när han ringer hem.
– När jag pratar med mamma eller pappa eller mina vänner säger vi inte gatunamn, utan beskriver saker som bara vi förstår - till exempel den gata som buss nummer sju kör runt.
Ruslan Grunko disputerade i december och då reste föräldrarna i 29 timmar för att fira sonen. De valde ändå att återvända hem trots sonens vädjan att de skulle stanna.
– Många gamla människor vill inte flytta, det är som en protest mot ryska armén. Mina föräldrar säger att det är vårt land, varför ska vi behöva flytta? förklarar han.
Han berättar att de anpassat sig till den nya vardagen och förbereder sig för attacker mot vatten- och elförsörjningen.
– De lagrar vatten, batterier och mat. Ris som annars inte är så populärt i Ukraina har blivit det nu för du kan köpa mycket av det och spara.
Yuliia Charkina ville inte att hennes barn skulle behöva uppleva skyddsrum
36-åriga Yuliia Charkina är musiker och Steinerpedagog. Hon har snart bott i Borgå i ett år. Hennes mamma, pappa och syster har också flyttat till Borgå.
Då Ryssland gick in i Ukraina kände hon att hon måste sätta sina barn i säkerhet.
– Våra döttrar är fyra, tio och tolv år gamla. Jag kände att vi måste åka från Ukraina. Vi ville inte bo i skyddsrum under jorden.
Yuliia och hennes familj åkte iväg till systern som bodde i Bila Tserkva. Namnet betyder vit kyrka och staden finns nära Kiev.
– Vi stannade hos henne över natten och nästa dag tänkte vi och tänkte och tänkte. Följande dag åkte vi till Rumänien, och sedan Moldavien.
Yuliias kusin är doktor i språk och bor i Helsingfors. Kusinen hjälpte familjen skriva ett brev till ett residens för musiker.
– Min man fick ett musikstipendium i Borgå. Vi åkte till Borgå och träffade bra människor som hjälpte oss och vi stannade här.
Barnen går nu i skola, Yuliia läser svenska alla dagar och både hon och hennes man jobbar som musiker. Det har snart gått ett år sedan familjen lämnade Ukraina och Yuliia säger att hon är tacksam över att de lever.
– Vi äter, sover och vi har det varmt. Vi har kläder och vi har vänner. Vi är lyckliga.
Vi besökte också Yuliia Charkinas familj i hemmet i Vårberga, Borgå i augusti 2022. Så här berättade de om vägen till Finland.
Se också videon (nedan) om hur finländarna tog emot ukrainska flyktingar.
Svenska Yle uppmärksammar årsdagen för kriget med en specialkväll i Yle Vega på fredagen mellan klockan 16.12–19. Sändningen streamas också på Arenan, du kan följa med den här.