Sexarbete, koppleri och människohandel blandas ihop – vem skyddar den finländska sexköpslagen?

Arbetstagare, offer, företagare, förgripare. Paragraferna i lagen gör verkligheten grumlig för många. Hur ser den finländska sexköpslagen ut, och vem skyddar den egentligen?

Det är inte socialt accepterat att arbeta inom sexbranschen, men det är lagligt. Helt enkelt är det ändå inte, på grund av lagstiftningen och samhällets normer.

Det säger sexarbetare och experter som Svenska Yle talat med.

”Självbestämmanderätt är det viktigaste”, säger sexarbetare

Vi utredde hur sexarbetet i Finland ser ut i dag.

Vilka lagar handlar det om?

– Det största problemet är att man har försökt lösa väldigt olika problem med en rubrik i en enda lagstiftning. Sexarbete, koppleri och människohandel blandas ständigt ihop med varandra fast det handlar om väldigt olika fenomen, säger Jaana Kauppinen, verksamhetsledare vid Pro-tukipiste, intresse- och stödorganisationen för sexarbetare och offer för människohandel.

I Finland är det lagligt att både sälja och köpa sex, så länge båda parterna är myndiga och ger sitt samtycke.

Det är också värt att nämna att termerna ”sexarbete” eller ”sexarbetare” inte finns definierade i någon lagstiftning, och att termen ”prostitution” endast förekommer en gång i Strafflagen, och också där utan definition.

Ingen trygghet som utlänning

Den finländska lagstiftningen är ämnad att förhindra koppleri och att hjälpa offer för människohandel, men i praktiken fungerar den inte alls.

Jaana Kauppinen är i aktiv kontakt med personer som på olika sätt påverkas av den finländska lagstiftningen dagligen, och hon är inte imponerad av lagstiftningen.

– Om vi verkligen vill ha alla tillgängliga verktyg för att hjälpa offer för människohandel eller personer utsatta för grovt utnyttjande, så borde paragraf 148 i utlänningslagen tas bort snabbt, säger Jaana Kauppinen.

Största kopplerihärvan någonsin i Finland kom till daga i slutet av januari, men människohandel gäller inte bara sexbranschen.

Fall av människohandel har förekommit också inom byggnads- och restaurangbranschen, och skandalen kring bärplockare skakade om Finland ifjol – och nu ska bärplockarna få arbetsavtal som skyddar deras rättigheter.

Motsvarande planer för att trygga utlänningar inom sexbranschen i Finland finns inte.

Inga rättigheter som arbetare

Sexarbete är inte officiellt definierat som arbete i lagen, även om Skatteförvaltningen erbjuder möjligheten att deklarera för sexarbete.

I praktiken betyder det här att sexarbetaren är tvungen att arbeta som företagare eller frilansare. Det betyder inga arbetsavtal och inga rättigheter som arbetstagare. Det här försvårar verksamheten, säger de sexarbetare som Svenska Yle talat med.

– Det här är en del av den principiella situationen som vi aktivister vill lösa. Vi vill ha en lagstiftning som är gjord för idkande av sexarbete, säger Tiia Forsström, sexolog och sexarbetare.

Till exempel kan strippor anlitas av olika företag för att uppträda i en viss lokal under en bestämd tid. Men eftersom de inte kan skriva under arbetsavtal varierar arbetsvillkoren och arvoden.

Servicefacket Pam kunde vara en instans som skulle kunna föra sexarbetarnas talan, men det finns en enorm klyfta mellan företagare och arbetstagare i Finland, säger Forsström.

– I Latinamerika har det däremot fungerat mycket bra att facken arbetar för både företagarnas och sexarbetarnas rättigheter. I Finland fungerar det inte alls så, säger hon.

Jenna Wahlstén har arbetat i sexbranschen sedan år 2019 och fungerar nu bland annat som eskort. Hon anser att fackförbunden borde ha bättre grepp om sexarbetarnas rättigheter.

– Alla arbetar som företagare eller frilansare inom erotikbranschen, och sköter sina skatteärenden själva. Vi kan därför inte heller tala om löner, för det finns inga arbetsavtal eller arbetsgivare, säger hon.

De där hemska orden koppleri och människohandel

Då övergrepp har att göra med utnyttjande av arbetskraft finns det arbetslagstiftning som avgör vilka rättigheter arbetstagaren har, men sexarbete är inte officiellt definierat som arbete.

– Vi har stött på flera fall där de berörda sexarbetarna skulle ha varit redo att göra brottsanmälan och föra ärendet vidare, om fallet skulle behandlas som utnyttjande av arbetskraft. De har inte upplevt att de har blivit sexuellt utnyttjade, men nog utnyttjade som arbetstagare, säger Jaana Kauppinen.

Det är värt att nämna att det förstås förekommer fall av människohandel där offren utnyttjas sexuellt, men att verkligheten är mer nyanserad och varierad, beroende på person, situation och bakgrund.

Bara för att ett fall uppfyller den juridiska definitionen av koppleri eller människohandel betyder det inte nödvändigtvis att det misstänkta offret håller med den definitionen.

– Koppleri är luddigt definierat och vår lagstiftning är motstridig. Den är också skriven ur en synpunkt som inte alls motsvarar sexarbetares vardag, säger Tiia Forsström.

Har en sexarbetare jobbat på samma adress som en annan kan det tolkas som koppleri. Hen kan ha gett kontaktuppgifter till en kollega åt en kund som är intresserad av de tjänster som kollegan erbjuder eller svarat i en annan sexarbetares telefon, och det kan också tolkas som koppleri.

– Tack vare hur kopplerilagen är formulerad är man nästan tvungen att bryta den för att klara sig i branschen – eller så bryter man mot den utan att veta om det. Verkligheten är inte svartvit som lagen är, utan det finns massor nyanser av grått, säger Jaana Kauppinen.

Ger lagen trygghet eller inte?

– När man bekantar sig med vad man är tvungen att gå igenom under en rättsprocess förvånar det mig inte alls att så många sexarbetare låter bli att anmäla brott, säger Jaana Kauppinen.

Rättsprocesser, oavsett brottsrubricering, tar flera år. För sexbranschens del blir det ännu mer utmanande när samhällsstrukturerna inte känns tillräckligt trygga.

– Ingen vill bli offer för människohandel, men ingen vill heller bli kallad för offer i tiotals år utan orsak, säger Jaana Kauppinen.

Det här gäller huvudsakligen för sexarbetare med utländsk bakgrund. Finländare sitter i en annan båt, eftersom de inte automatiskt räknas som utnyttjade offer. De som har haft kontakt med polisen har många bra erfarenheter, och tanken att ta kontakt med myndigheter känns ganska trygg, säger de sexarbetare vi talat med.

Men tröskeln för att ta kontakt har blivit högre, och det kanske inte alls beror på polisens agerande, säger Jaana Kauppinen.

– Istället representerar polisen den lagstiftning som inte är en trygg struktur för dem som direkt berörs av lagen. Tröskeln höjs av rädslan över vad som kan ske med en själv, säger Jaana Kauppinen.

Hon säger ändå att branschen ska regleras, men att de som direkt påverkas av lagarna borde höras och respekteras.

– Avkriminalisering får ofta kritik för att den utelämnar människor i ytterst sårbara situationer och gör deras situation ännu mer otrygg. Det skulle vara bra att utreda om utnyttjande bättre skulle regleras – och offrens rättigheter skulle respekteras mer – ifall fokuset var på hur övergreppen sker, inte hur de är kopplade till sexbranschen, säger Jaana Kauppinen.

Kriminalisering

Förbud mot sexköp kriminaliserar köparen. En sådan lag, den svenska sexköpslagen (ibland också kallad den svenska modellen, eller mer missvisande, den nordiska modellen), tillämpades först i Sverige år 1999, och flera länder, som Kanada, Island, Frankrike och Norge, följde efter.

Den lagen var ämnad att skydda kvinnor och hjälpa offer för människohandel. I stället gjorde den samtliga kvinnor som säljer erotiska tjänster till offer, skriver den svenska intresseorganisationen Fuckförbundet i en rapport från 2019.

Om allt sexarbete automatiskt är våld mot kvinnor, får alla – både utomstående och sexarbetarna själva – en uppfattning att en sexarbetare till exempel inte kan våldtas. Enligt rapporten är kriminalisering farlig, för den normaliserar våld mot sexarbetare.

Också dokumentären I Sverige finns inga horor (Tyskland-Frankrike, 2018) och intresseorganisationen Red Umbrella Sweden har fört fram samma budskap om den svenska sexköpslagen.

Norge har en liknande lag som Sverige, men i slutet av förra året lämnades en rapport till Statsrådet som rekommenderar en lagförändring för att bättre trygga samtliga personers säkerhet och rättigheter inom sexbranschen, och Belgien en av de första länderna i Europa som avkriminaliserat hela sexbranschen.

Både rapporterna om situationen på fältet och lagförändringarna mot avkriminalisering har gjorts i tätt samarbete med aktivister och sexarbetare.

– För att vi skulle kunna föra en konstruktiv diskussion om vår lagstiftning och hur den fungerar måste de som direkt berörs av den såklart höras, och de måste få höras med samma utrymme och respekt som poliser, forskare, myndigheter och politiker, säger Jaana Kauppinen.

Det önskar också de sexarbetare vi har talat med.

– Det finns ett antagande att jag och mina kollegor inte är bemyndigade, att vi är mer eller mindre offer. Folk uttrycker ofta sin oro över oss, men skulle aldrig bemöda sig att fråga vad vi tycker. Det är otroligt kränkande, säger Tiia Forsström.