Alva Thors ljög när de andra i landslaget frågade vad hon gör på fritiden – allting förändrades i gymnasiet
För ett par år sedan saknade Alva Thors vänner. Då andra högstadieelever hängde med kompisar flydde den VM-aktuella 17-åringen till idrotten. Nu är inget längre sig likt.
Det har varit mörkt ute ett bra tag då hon knackar på. Det är en blöt måndagskväll i januari och Alva Thors har kört de knappa tio kilometrarna hemifrån i Rejpelt i södra delarna av Vörå till idrottsgymnasiets internat.
Vid dörren möts hon av tre bekanta, leende ansikten. Tre ansikten, som under det senaste dryga året gett henne ett sammanhang och en gemenskap hon tidigare saknat.
– För andra är det helt självklart att vara med kompisar, säger Thors och fortsätter.
– Men varje gång jag får umgås med kompisar på kvällen, så betyder jättemycket för mig.
Alva Thors steg tidigt fram som en jättetalang i nordisk kombination och just nu förbereder hon sig nu för sin senior-VM-debut i Planica.
Hon inledde en seriös satsning i ung ålder, men inte enbart för framgången och glädjen. Utan också tack vare att idrotten erbjöd en fristad från ensamheten utanför.
Idrotten gav högstadietiden innehåll och mening.
– Annars skulle jag inte haft nånting.
Se Sportlivs minidokumentär om Alva Thors:
I landslaget som elvaåring
– Jag minns att du sa att jag måste ha benen raka, det var hela tiden att ’kom ihåg att ha benen raka’. Och jag var så arg för jag ville göra själv!
Ulf Nyman skrattar. Alva Thors står bredvid och berättar om juniorträningar i Vörås hoppbackar, där nu 17-åriga Alva i tiderna gjorde sina första hopp i storebror Ivars kölvatten.
– Hon är envis. Men det ska man vara också. Och ha självförtroende, det är jätteviktigt i backhoppning. Du måste lita på dig själv och våga slänga dig ut i luften när du glider ner 90 kilometer i timmen, säger Nyman som varit Thors backtränare ända sedan barnsben.
Nordisk kombination är en ung gren på damsidan och Thors var bara 11 år när hon valdes med i Finlands i praktiken första A-landslag. Det gick under namnet Hopeasompa-gruppen och bestod av 10–15-åringar.
Hon var egentligen för ung för en sådan verksamhet, hade inte tränat tillräckligt för att orka med i skidträningarna och ringde nästan varje lägerkväll gråtande till föräldrarna och bad dem hämta hem henne. Men hon fortsatte. Hon fick trots allt göra det hon gillade allra mest: hoppa och skida.
Samtidigt tvekade hon aldrig att trampa på bromspedalen när hon kände att det på riktigt blev för mycket.
– Det är jättebra att hon ärligt kan säga ’nä, jag tror jag skulle behöva lite ledigt’. Det har hon alltid gjort. Därför tror jag hon fortfarande orkar vara med, det har aldrig blivit överseriöst, säger Nyman.
Nyman betonar att det är A och O att ha roligt.
– Jag har varit med ganska länge och sett så många jättelovande 14–16-åringar som kört för hårt. När de sedan är 17, 18 år har de inte längre samma gnista. Om du kommer till hoppbacken och mungiporna alltid pekar neråt, så orkar du inte i längden.
För Alva Thors började allvaret krypa in i idrotten i högstadieåldern. Dels tack vare framgången som gjorde att hon såg en realistisk framtid i världstoppen. Dels på grund av tomrummet utanför.
Saknade vänner
Tillbaka på internatet går stekpannan het. Alva Thors lagar plättar tillsammans med Emma Korhonen, Sirja Tyystjärvi och Emmi Virtala. Sina vänner.
– La jag för mycket smör? Kanske lite, säger Alva med ett skratt samtidigt som plätthögen växer i den grad att också de drygt tio andra som samlats för kvällsmål runt internatets matbord kan vänta sig en smakbit.
Alva var nervös inför att börja gymnasiet. Hon var rädd att högstadiets spöken skulle följa med henne. I stället hittade hon det hon saknat.
– Nu har jag jättefina kompisar.
I högstadiet var situationen en annan.
Om det inte skulle ha varit som det var i högstadiet, så tror jag inte jag skulle vara lika bra i dag.
Ämnet är känsligt. Thors tar ett djupt andetag, och börjar sedan berätta.
– Jag hade inte kompisar i högstadiet, så det var inte så kul att vara i skolan. Idrotten var det jag hade. De kompisar jag hade var i idrotten. Det var där jag fick vara mig själv och det var där jag fick bekräftelse. Jag var bra på nånting.
– Utan idrotten skulle jag ha mått mycket sämre än vad jag gjorde.
På fritiden hängde hon aldrig med kompisar, utan flydde i stället ut i träningsspåren. Idrotten blev det hon gjorde och det hon hade.
För människan Alva var ensamheten smärtsam – för idrottaren Alva till och med nyttig. Hon omfamnade idrottarrollen, eftersom hon inte hade annat.
– Innerst inne var jag ju så mycket mer än den som hoppar och skidar. Men jag blev den, säger hon.
– Om det inte skulle ha varit som det var i högstadiet, så tror jag inte jag skulle vara lika bra i dag. För då hade jag absolut levt ett annat liv i högstadiet. Men jag som person hade det inte så bra.
Måste minnas varför man idrottar
”Ingen får bryta stavar eller skidor, men nu leker vi lite!”
Matias Strandvall skanderar ut instruktioner inför en balansövning på skidor. Han leder idrottsgymnasiets skidträningar tillsammans med Roland Villför. Lyssnar gör ett tjugotal längdåkare – plus Alva Thors.
Vörå idrottsgymnasium har ingen linje i nordisk kombination, Thors har ingen ändamålsenlig hoppbacke till förfogande och hon rekommenderas söka sig till Lahtis eller Jyväskylä för att kunna satsa. Men hon valde att stanna.
Thors hade fått delta i skidlinjens träningar redan som högstadieelev och stortrivdes. Känslan att hon trots alla utmaningar vill stanna i den finlandssvenska skidmiljön växte.
– Jag kände att jag kommer må bäst här. De ville ha mig till ett finskt gymnasium, men det är ju jag som ska gå i skolan. Och jag ser inte att det är någon skillnad hur bra träningsförhållanden jag har, om jag som person inte vill vara där.
Matias Strandvall betonar vikten av att trivas med vardagen och bevara passionen till sporten. Han konstaterar att varje idrottare varje dag måste komma ihåg varför de idrottar.
– Om man idrottar för pengar eller berömmelse så är man fel ute. Man idrottar för att man älskar sin sport, för att man älskar att tävla, för att man älskar att se hur bra kan man bli, säger den tidigare elitåkaren.
”Idrott är bara idrott”
I och med vännerna och den mer meningsfulla vardagen har Alva Thors förhållande till idrott bytt skepnad. Satsningen är inte nödvändigtvis mindre seriös, men annorlunda.
Hon förklarar:
– I högstadiet var tanken på att satsa starkare, eftersom jag inte hade annat än idrotten. Nu har jag sett att det finns också annat i livet. Jag är så mycket mer än bara en idrottare.
Är det mer positivt eller negativt för din idrottskarriär att det inte är lika stort fokus på idrotten längre?
– Det är absolut jättepositivt. Jag vill ju bli så bra som möjligt och hoppas jag en dag ska ha VM- och OS-medaljer, men jag tror hundra procent på att du presterar bättre om du mår bra som person.
Thors, som slutade 20:a i sin världscupdebut i december, ser att den nyfunna vänskapen spelar en direkt avgörande roll för henne som idrottare.
– Elitidrott är så fokuserat. Om du ska nå resultat, så ska allting göras rätt, och det går åt jättemycket energi att göra det här rätt. Då måste du få energi nånstans ifrån, du måste göra saker som gör dig glad. Och varje gång jag är med kompisar får jag jättemycket energi, för det betyder så mycket för mig.
Nu får Alva Thors uppfylla en av sina stora idrottsdrömmar och representera Finland i VM i Planica.
' /%3E%3C/svg%3E)
