Teater: Vem är ett geni och vad spelar det för roll? Gertrude Stein och unkna konstnärsmyter

Gertrude Stein var i centrum av 1920-talets konstnärsliv. Få epoker är så lyskraftiga, men hur mycket är myt? Teaterhögskolan går konstnärsmyten inpå livet.

I föreställningen Gertrude-material tematiserar Teaterhögskolans ensemble klassiska myter om konst, kärlek och relationer ur ett oväntat perspektiv. Föreställningen tar avstamp i konstnärsparet Gertrude Stein (1874–1946) och Alice Toklas (1877–1967).

Efter det första världskriget fanns ett numera legendariskt konstliv i Paris där giganter inom konsten möttes och skapade i vad som numera betraktas som en modernistisk guldålder. Centret för detta blomstrande konstliv var Gertrude Stein och hennes livspartner Toklas. Stein och hennes bror Leo var aktiva konsthandlare och tack vare detta blev deras hem en samlingspunkt för konstnärer som Pablo Picasso och Henri Matisse, författarna Ernest Hemmingway, F. Scott Fitzgerald, och så vidare i en svindlande orgie av namedropping.

Stein själv var författare av det avantgardistiska slaget. Hon inspirerades av sin relation med Toklas till att skriva reflektioner kring konst, kärlek och relationer, och har gjort sig känd för spetsfundigheter som gränsar till det obegripliga (som ”a rose is a rose is a rose”).

Gertrude Stein slog igenom med sin roman som hon i en humoristisk vändning kallade för Alice B. Toklas självbiografi (1933), även om det var hon själv, Stein, som hade skrivit den. I den låter hon Toklas skildra deras möte och gemensamma liv tillsammans i Paris.

Toklas i sin tur skötte serveringen. År 1954, nästan ett decennium efter Steins död, skrev hon en kokbok där hon varvade sina minnen med recept.

I inledningen sitter skådespelarna som fåglar på ett rede. När föreställningen börjar öppnas en osynlig port framför dem. Med fågellika rörelser, guppande huvudet och stirrig blick sprider de sig ut över scengolcet innan de innan de parar ihop sig i tre par som vart och ett gestaltar det legendariska konstnärsparet, Stein och Toklas, Gertrude och Alice. Men kanske lite mera Gertrude.

Konstnär och musa

”I may say that only three times in my life have I met a genius and each time a bell within me rang and I was not mistaken…The three geniuses of whom I wish to speak are Gertrude Stein, Pablo Picasso, and Alfred Whitehead.”

Så här som Stein låter Alice Toklas minnas deras första gemensamma möte, med en oblyg geniförklaring av sig själv.

Paret betraktas numera som ett tidigt feministiskt power couple inom konsten. Men Teaterhögskolans föreställning (i regi av Aune Kallinen och Seppo Kumpulainen) väljer insiktsfullt att fokusera på hur Stein och Toklas på många sätt reproducerar en ålderdomlig dynamik med konstnären och hennes musa, den passiva kvinnan som inte sällan med erotiska förtecken inspirerar det konstnärliga geniet.

En talande detalj var att Toklas inte ville ha B:et i titeln. Bara Alice Toklas, B:et stod för hennes mellannamn Babette, som Toklas uppenbarligen inte var förtjust i. Men det berörde inte Stein, eller i alla fall inte tillräckligt mycket för att hon skulle ändra titeln på romanen som hon lade i Toklas mun.

Gammal genikult

Efterleden -material i föreställningens titel antyder (så vitt jag förstår) en skissartad föreställning som inte görs i avsikten att slipas till någon klassisk dramaturgisk helhet.

Föreställningen innehåller flera partier inklusive ett uppfriskande besök på Viggo Wallenskiölds utställning ute i konstmuseets utställningshallar. Avsnittet skildrar närhet, ömhet, tolkande och skapande i stimulerande och sinnliga scener. Men det påminns också om den självgoda och ensidiga genikult som tenderar att frodas inom konsten, och frågas vilka människor och konstnärskap som hamnar i skuggan av de upphöjda profilerna.

Det känns som en sund impuls att Teaterhögskolan väljer att tematisera problematiken kring kändisskap. Det känns särskilt betydelsefullt att det görs inom ett konstmuseums väggar, då det ibland förefaller som om konstvärldens främsta uppgift – i stort, inte Helsingfors konstmuseum specifikt – inte är skapandet utan sorteringen av skapande människor i de storartade och de obetydliga.

Konstuniversitetets teaterhögskola och Helsingfors konstmuseum HAM: Gertrude-material. Regi och dramaturgi Aune Kallinen. Regi av skådespelare Seppo Kumpulainen. Ljuddesign Nicolas ”Leissi” Rehn. Kostymdesign Charlotte Østergaard. På scenen: Jesper Fransson, Ragni Grönblom-Jolly, Alexandra Gustafsson, Kristiina Karhu, Tobias Klemets, Patrik Kumpulainen, Sara Pirhonen, Walter Ruokolahti. Föreställningen spelades på Helsingfors konstmuseum HAM.