Film: Tár – tiden står stilla när en knivskarp Cate Blanchett anger takten
Cate Blanchett spelar en framgångsrik dirigent i ett drama som utmanar, fascinerar och imponerar. En film om kreativitet, makt och manipulation. Var går gränsen mellan genialisk och bestialisk?
Regissören Todd Field inleder med en svart duk och ett fåtal repliker. En kvinna ger en annan instruktioner om hur en specifik sång skall sjungas. Och medan sången fyller ljudspåret börjar sluttexterna rulla.
Det här dramaturgiska draget fungerar nästan löjligt bra. Publikens förväntningar nollas omedelbart – lite på samma sätt som efter Ingmar Bergmans frenetiska bildsekvens i början av klassikern Persona (1966).
Nu kan vad som helst hända.
En kylig stjärna
Efter den oväntade inledningen presenteras huvudpersonen Lydia Tár (Cate Blanchett) där hon står i beråd att äntra en scen för ett samtal om musik. Det tar inte många minuter att förstå att detta är en dirigent med auktoritet, makt och ett intellekt lika skarpt som hennes öra är känsligt.
När hon iklädd vit skjorta och svart kostym lutar sig bakåt i stolen framstår hon som självsäkerheten personifierad. Ett fullblodsproffs med en osviklig känsla för musikens nyanser i kombination med en fantastisk förmåga att verbalisera densamma.
En dirigent som förmår vrida fram nytt liv ur den mest söndertolkade klassiker. En musiker som talar om vikten av att alltid leta efter en kompositörs intentioner. En perfektionist som filar och finslipar.
Men Lydia Tár är också en maktmänniska beredd att manipulera sin omvärld tills den är i samklang med hennes egna intentioner.
Det här får alla i hennes närhet erfara, alla från assistenten Francesca (Noémie Merlant) till orkestermedlemmar och andra kolleger. Hustrun Sharon (Nina Hoss) och dottern Petra (Mila Bogojevic) står visserligen under hennes vingars beskydd, men vinddraget från dessa kan vara oroväckande starkt.
Lydia drar sig nämligen inte för att visa sin styrka. Inte i några sammanhang.
Cate Blanchett är nummer ett!
Vid sidan av att ha skapat ett manus med många undertoner lyckas Todd Field (känd för filmen Little Children, 2006) ladda sin film med känslor som borde väcka beundran hos vilken skräckfilmsregissör som helst.
Han smyger in ett gastkramande obehag i Lydias allt kortare nätter, via svårplacerade ljud och små detaljer som antyder att allt inte står rätt till.
Men det skrämmande är inte det som händer på ett yttre plan utan det som vi förstår att händer inom Lydia och alla som kommer i kontakt med henne.
Det vill säga just det som händer åskådaren som inledningsvis lindas in i ett förföriskt flöde av konstnärlig kreativitet – bara för att så småningom slungas mot en stenvägg av kompromisslös egoism.
Öppen för tolkningar
Med en spellängd på två timmar och fyrtiofem minuter hör Tár till skaran filmer vars regissörer inte skäms för att ta gott om tid på sig.
I det här fallet är längden både motiverad och väl använd. Det krävs helt enkelt ett visst mått av tid för att vi som åskådare skall kunna komma under huden på Lydia - bli en del av hennes andning.
Och även om filmen onekligen är taltung så strör Field hela tiden in detaljer som driver vår nyfikenhet framåt. Vem är grannen som ibland ringer på? Vem är det som filmar Lydia i smyg? Vem är kvinnan som skriker i parken?
Vid sidan av entusiastiska hyllningar och sex Oscarsnomineringar har Tár också gett upphov till ilskna kommentarer.
Den amerikanska dirigenten Marin Alsop – som anser att den fiktiva Lydia Tár lånat lite väl många drag av henne själv – säger i en intervju för The Sunday Times att filmens upplägg gjort henne illa berörd ”som dirigent, kvinna och lesbisk”.
När det gäller en laddad scen som ställer Lydia Tár mot en elev som vägrar befatta sig med Bach kan den å ena sidan tolkas som ett direkt anfall mot cancelkulturen och å andra sidan som en uppmaning att diskutera upphovet till densamma.
När det gäller den första angreppspunkten har Cate Blanchett valt att kontra med konstaterandet: ”makten är könlös”. När det gäller sistnämnda motsättning landar Xan Brooks i The Guardian i slutsatsen att filmen ställer frågor utan att diktera hur åskådaren skall tänka.
Oberoende av hur man väljer att tolka filmen så är en sak klar: Tár lämnar ingen oberörd.
Lyssna på Kulturpodden om hur jämställdhet skildras i fiktionen - med utgångspunkt i filmen Tár:
