Hoppa till huvudinnehåll

Tro

Cecilia Arell om barnlösheten: ”Jag har alltid känt mig ensam om det, fast jag vet att många upplever precis samma sak”

Cecilia Arell tittar neråt i profil
Bildtext Det är inte konstigt att man känner sig ensam om sin barnlöshet, eftersom man aldrig pratar om det, säger Cecilia Arell.
Bild: Yle/Atte Kaartinen

När Cecilia Arell blev gravid verkade allt först helt normalt. Och trots att hon mådde illa ibland gick hon till jobbet eftersom graviditeten inte var en sjukdom – utan ett tillstånd som hon längtat länge efter.

Innan graviditeten med Tuffe-Nuff, som Cecilia Arell och hennes sambo kallade sin bebis i magen, hade Cecilia kämpat med barnlöshet i flera år och knappt orkat titta på barnvagnar eller gravida kvinnor.

– Om en gravid person kom in i rummet gick jag ut, minns hon. Allt kändes bara så orättvist.

Cecilia kände skam över barnlösheten - "Nu vill jag sluta hata mej själv" - Spela upp på Arenan

Cecilia ville bli mamma redan som 20-åring och då hon träffade sin sambo blev det tidigt aktuellt att börja försöka.

– Jag var 28 år och hade inte lyckats bli gravid i mitt förra förhållande, och eftersom min sambo hade en ettåring visste jag att det var mig det var fel på om det inte lyckades nu heller, så jag ville skynda och ta reda på.

Enligt regeln får man börja utreda sin barnlöshet då förhållandet pågått i tolv månader, så efter ett år tog paret kontakt med kvinnokliniken.

– Och den första tiden där var nog den allra tyngsta i mitt liv, för det var då jag började känna att något var fel med mig, på riktigt.

Cecilia upplevde att de undersökte allt som bara gick att undersöka.

Jag kände mig grundutredd

– Och de hittade inte problemet. Vid sista undersökningen sprutades kontrastmedel i mina äggstockar och då de inte hittade något fel där heller beslöt de sig till slut för IVF, alltså provrörsbefruktning.

Cecilia hade varit rädd för just den behandlingen och minns hur tankarna snurrade då hon satt på parkeringen efter beskedet.

– Att varför ska jag utsätta min sambo för det här? Jag är ingen riktig kvinna som kan ge honom barn utan måste börja med utredningar och sprutor och nu kommer det att kosta också, och ja, det var bara pinsamt att inte kunna få ett barn.

Cecilia Arell
Bildtext Det viktigaste är att sluta skylla på sig själv, säger Cecilia. Hade jag makten att påverka så hade jag också varit gravid nu.
Bild: Yle/Atte Kaartinen

Vid en provrörsbefruktning tas mogna ägg från äggstockarna och befruktas med spermier i ett laboratorium, och redan dagen efter får man veta hur många ägg som befruktats och blivit till embryon. Oftast sätts då ett färskt embryo i livmodern medan resten blir nerfrysta, och sedan är det bara att vänta.

Cecilia var med om sin första provrörsbefruktning år 2017 och blev gravid direkt. Fast hon både åt och sov dåligt var hon lycklig över Tuffe-Nuff, och även om fostervattnet gick alldeles för tidigt under graviditeten, mitt undet ett arbetspass, så blev hon inte orolig.

Det var först följande dag när ultraljudet visade att bebisens hjärta inte slog längre som hon förstod vad som hänt.

Cecilia Arell
Bildtext Jag vet inte vad jag tror på, säger Cecilia. Men jag kan tro på vad som helst om det hjälper.
Bild: Yle/Atte Kaartinen

Det var också då, på sjukhuset när hon fått medicinen som skulle ge henne värkar för att kunna föda, som hon bestämde sig för att hon ville spendera resten av sitt liv med sin sambo.

– När han tog mig i handen och viskade till mig att jag är den starkaste människan han vet. Då kände jag att vi fixar det här.

”En dag kommer du att kunna skratta igen”

Hon glömmer inte heller sjuksköterskan som sa att ”du kanske inte känner så just nu, men en dag så kommer du att skratta igen”. Och hon hade rätt, för bara någon månad senare skrattade Cecilia åt något roligt hennes hundar gjorde.

Det är många avgörande repliker som burit Cecilia genom processen. En annan är det som psykologen sa om att vara en riktig kvinna.

– Jag hade ju fått för mig att en riktig kvinna är den som blir gravid utan hjälpmedel, men psykologen påminde mig om att det är en fysiologisk grej, att våra kroppar funkar olika och att ingen är bättre än mig för det. Hon sa det flera gånger: ”Du kan inte påverka det här.” Och det har hjälpt mig.

Jag har inte kommit över det, men jag har accepterat det. Och det är ingen vits att vara arg heller, för jag går miste om så mycket då jag är arg

I dag är hon igen på en lugn plats i livet. Efter fem försök med provrörsbefruktning har hon bestämt sig för att det får räcka och nu står hon i kö för en äggcellsdonation. Väntetiden är ungefär ett år eftersom donatorn behöver ha samma ögonfärg och hårfärg som Cecilia.

– Och det får inte finnas några sjukdomar i den närmaste släkten heller, så det tar tid att hitta rätt person.

När sjuksköterskor och vänner frågat Cecilia vad hon känner inför en donator kan hon inte svara annat än tacksamhet.

– Det är ju så fantastiskt att en annan människa kan vara så osjälvisk.