Han längtar efter att bilda en egen familj, men tänker: ”Hördu Jonas, hur går det i praktiken när du är så annorlunda?”
För Jonas Jansson som har Downs syndrom finns det två tjocka böcker som betyder extra mycket: Finlands lag och Bibeln.
– Lagen är ju inte en berättelse om människor på samma sätt som Bibeln, säger Jonas Jansson, men båda bygger på samma grund - det du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem.
Det betyder att vi kan sitta tillsammans utan att någon ska känna ”du hör inte hit”. Alla är ju lika viktiga.
Jonas ser det fina och genuina i alla han möter, men har svårt att se sig själv på samma sätt. Det var också det som drev honom att läsa Finlands lag och ta reda på vilka beslut som finns för personer med funktionsnedsättning.
– Och lagen visar att alla medborgare i Finland är lika värdefulla och att ingen ska lämnas utanför, varken beslutsfattarna eller vi som är annorlunda.
I programmet Himlaliv berättar Jonas Jansson om sina tankar.
När Jonas föddes var kunskapen om Downs syndrom inte lika allmän som den är idag, och frågorna var många.
”Kommer han att kunna gå? Kommer han att kunna tala överhuvudtaget?” Nu vet man mycket bättre än man visste då, på den tiden.
Jonas
Jonas minns en gammal dam som kommit fram till hans föräldrar och berättat att hon ”deltar i den svåra glädjen” då hon fått veta att han föddes med Downs syndrom. Men han kommer också ihåg en granne som blev arg och sa att ”se på pojken, han är ju alldeles frisk!”
– Den grannen trodde att jag skulle kunna gå i vanlig skola och han fick rätt.
I skolan kunde Jonas berätta om hur det känns att vara annorlunda, för sina klasskamrater.
– Jag har ju en kromosom för mycket, i glädje och sorg. Det kallas för trisomi-21, och man ska inte ha trisomi-21. Jag har tre stycken av kromosom nummer 21, istället för två.
Längtar efter en egen familj
För Jonas del betyder det att han har svårt med tidsuppfattningen och ekonomin, och med att göra goda beslut i sin vardag. Om en bil kommer körande behöver han fundera extra noga på om han ska gå eller inte gå, och nu har han bestämt sig för att alltid vänta tills bilarna har kört förbi, istället för att bara rusa över vägen.
När det gäller att bilda familj har han också behövt tänka om.
Jag vill ha egen familj. Men hur skulle det fungera i praktiken då jag är så annorlunda?
För Jonas Jansson är det viktigt att vara medveten om sina egna begränsningar, men att han kanske inte kan skaffa en egen familj är en av hans största sorger.
– Det är något som jag måste bearbeta varje dag.
Oftast delar han både glädje och besvikelser med sin stödperson, och med grannarna på boendet i Bennäs där han fått många vänner.
– Det är många åldringar som bor här. Alla har egna bostäder och så får vi hjälp med det som vi behöver i vår vardag.
Jonas bor vägg i vägg med bästa kompisen Kenneth Roos, och han känner fortfarande en saknad efter en annan vän som somnade in för ett par år sedan, lugnt och stilla.
Vi kunde prata om allt
Jonas har alltid funderat mycket på livet och döden och tycker det är viktigt att kunna diskutera det med vännerna.
– Under livets vandring vet man aldrig vart vägen leder, men man går vidare och finner törn och tistel, rosor, glädje och sorg. Allting knyts ihop.
Och när det gäller döden läggs man rent praktiskt i en kista, men inte heller där kan man vara säker till hundra procent.
– För himlen som vi kommer till bär vi ju redan inom oss egentligen. Den är det genuina som vi hela tiden söker efter, det som vi inte kan se i naturen ens, fast vi vet att det finns där. Det som håller allting igång.
I Jonas andra favoritbok Bibeln står det också precis som i lagen att det inte finns någon skillnad mellan mänskor.
Det spelar ingen roll om man är vanlig eller onormal, för vi är alla lika älskade. Och den kärleken ger vi vidare här, till varandra.
